Det var ett fantastiskt bröllop i Höga Kusten, och en fantastisk fest. Allt i från landskapet till människorna, från maten till dansen, från brudparet till brudparets absolut underbara självdistans och allvar, från återseenden till nya bekantskaper, från win till fail. Förutom nyss nämnda självklarheter alltså som följer.

Win: Samtliga gästers oklanderliga smak och stil, möjligen bortsett en hippie i tillfälliga jeansshorts. Förrättarens svamliga hembygdstal om glon och fladdermöss samt det otåliga avbrottet som påföljde. Lyckat halvimproviserat tal från mig till paret. Alla andras fantastiska tal och shower. Far-och-dotter-dansen till Survivor. Plötslig koreograferad dans av vänner. Inte ett enda skavsår i de nya skorna.

Failwin: Kvarglömd potatis i Härnösand = grymt väntanshäng på verandan vid havet. Valet att inte tälta och stanna längre = skönt som fan men tre timmars dans mindre.

Fail: Lossnat balkongräcke så jag trillade ner från min klättring samt missade ovan nämnda koreograferade dans. Nästan inte kunna ta sig upp från sista kisspaus av fyllevingel. Somna i bilskjutsen och missa skämt om mitt härjande. Vara extremt myggbiten på konstiga platser (HUR får man myggbett på ovansidan av foten i trånga nya skor? kom myggen ut igen sen?).

Allt var värt, allt var bäst.

Lägesrapport 2010.06.29

Det är fnurra på tråden. I need a dollar and a job. Men det är också förjävla varm och härligt. Se där en varje år typ av sak, fast i år lite senare.

Vanligen är jag kring slutet av maj om inte panikslagen så i alla fall under molande pengastress. Att ha sommarjobb men inget har man för det precis just samtidigt. I år har jag vårdjobbat så pass mycket i vår att just nu inte är nån grej, men sen? Jag ska vara ledig för att härja med boksläpp och föräldravisiter och sånt, kanske missar en hel månad och skulle jag inte försöka ta mig ur det där stället? Olika chanser som gick i stöpet.

Ute är det vackert och soligt och farligt nära tillfällen till eskapism. Ny typ av sak ändå att få ha en balkong i solen med en dam och en lunch som denna eskapism. Sällan ivägen för nåt och inga bakfyllor komna. Och att man just nu har det flytande, klart vi passar på. Varje år typ av sak, redux, nu i alla fall mindre bortslösade good times. Kanske hittar jag min bloggmojo igen också.

Jag remixar en spamkommentar till “poesi”. Spam slammin!

- - -

Many thanks for writing this fantastic blogposting
I genuinely like the

model
which you use to write about things
It absolutely
was incredibly
educational and I need to thank you
you
for thaking the time to write

about this

A great deal of people
would clarify this

stuff
so a lot more complex, but
with your statements I definitely realize now
everything

I’m sure I’ll verify back again your web site

and my rss reader
will like your stuff as well

- - -

Allt jag ändrat är radbryt och punkter. Stavningar och resten är sic.

Påskhelgen är fan oändlig. Och då har jag ändå jobbat tre av fem helgdagar - eller jag ska jobba ikväll så efter det stämmer siffran. Kanske har känslan just i år att göra med att Panam är borta till fjälls med sin familj och jag sitter i ensam i lägenheten hennes, i vilken jag håller på att flytta in. Men jag brukar känna såhär annars med. Förresten är ju jobbandet också bidrag till oändligheten, kvällstiderna är extremt långdragna och stilla.

Jag hade kunnat önska att jag hade en liknande känsla som den kristna flickvännen, eller åtminstone haft nån vidare egen halvsekulär familjetradition till högtiden, men hedningar eller ej har vi inte ens haft nåt sånt för syns skull. Påsken, det är långledigt eller jobba för storhelgs-ob, skriva blogginlägg under döda internetdagar då ändå ingen läser och passa på att köpa godis för tre å nitti hektot. Jag fick ett påskpaket från mina föräldrar i alla fall, med posten på skärtorsdagen, där jag öppnade påsen godis och bara hällde över i den jag redan hade bredvid mig. Det finns i och för sig kvar fortfarande av det där godiset vilket känns som något slags rekord för denna sockerslukarmaskin som är min kropp. Jag har förstås flängt runt en massa, med Yoho flyttad till stan - i mitt rum som jag håller på att migrera från. Det är limbo mellan två lägenheter, vårdjobbande till sena kvällen och en och annan fest jag OSA:t ja på.

Kommer till Blåvals och skruvar köksbordet som legat upp och ned ett par dagar i brist på verktyg sedan Panams kombo flyttat ut, sitter vid detsamma med en tidning som bordstablett för att inte skada det obehandlade trät och tänker mig en hemkänsla. Sover ensam i någon annans säng, man kunde tro det skulle vara mer ovant än det faktiskt är. Det är dock mer det vakna som är lite ovant. Och att säga hej hej när man lämnar Thorburns för att höra Yoho låsa om sig i lägenheten som ju brukade vara min domän när hon besökte.

Samtidigt som jag rör mig fram och tillbaka funderar jag på en varudeklaration som jag inte är säker på om det är en bra idé eller inte, men det låter ju snyggt i alla fall. Det beror på graden av slaveri under lulzen jag är. Sa jag über alles?

- - -

För att se till att det påskskrivna blir läst ordentligt har jag förresten ett inlägg på Pillow Talk idag som jag tänker länka till nu. Det är lite upprördhet på konstigheter om bögar i DN.

Inatt kändes det som att det skulle bli den utan konkurrens sämsta födelsedagen i mitt liv. Det känns det inte längre som. Visserligen lite beroende på att jag som vanligt inte bryr mig så mycket om att fylla år mer än som svepskäl att bjuda hem folk på fest. Jag tycker om att ha festen hemma hos mig. Det har jag till hälften ikväll.

Jag har besök av Analysis från mitt gymnasiecrew som kan diskutera galet invecklade frågor hur länge som helst, jag har besök av Yoho som äntligen ska flytta tillbaka till Göteborg och jag har svaj nånstans som idag ändå lutar till det bättre. Kan man kalla det från klarhet till klarhet när det är växlande riktningar på dessa, en kass på natten och en varm, glad, bra på dagen?

Jag har hopp om framtiden och om ett år kommer jag vara 30 och om ansvar tagits är det distanspunkten jag alltid sett fram emot. Om bara en vecka kommer jag dessutom sluta ljuga för min psykolog.

Jag tycker inte om det slutgiltiga. Jag undviker det helst helt och hållet. Vältrar mig gärna i gammalt. Vet du hur många lådor med gammalt crap jag har hemma? Många. Antal rum i huvudet reserverade för nostalgi, känslorester, lång och varaktig söndring? Många. En minneslund i sinnet. Säger du sista gången, då svarar jag att vi får skjuta upp den så jag har den kvar. Jag tycker inte om det slutgiltiga och sparar på allt.

Men jag skyr bara finalen innan den kommit. Som en vaccination, ett stick och sen är det över. De gånger slutgiltigheten ändå infunnit sig så kraftigt som något förutom döden kan vara, efteråt faktiskt bara lugn. Jag har funderat på att lulzbränna mina dagböcker till eldbloggen trots att jag vet hur oersättliga de är, inte för att jag skäms för dem lika mycket som jag trott innan jag bläddrade lite i dem för ett tag sedan - utan för att testa lite hur känslorna går. Jag skulle sakna dem och ångra mig senare, men jag skulle överleva.

Skivsamlingar, gamla dagars glädje, kärlek. Jag kan fästa mig på liknande sätt vid vafan som helst. Vissa saker kan man tyvärr inte bränna i lulzprojekt eller sälja av lika lätt, de gamla dagarnas glädje som gör både varmt och ont i mig att tänka på är förstås allra värst. Då har jag ändå lika mycket jävligheter sparade i minneslunden som jag kommer på mig själv med att ändå inte alltid önska bort.

När jag känner sympatier för deckarseriens skurk som åker dit för vilket hemskt brott som helst är det just slutgiltigheten i den som gör mest ont. One strike, you’re out. Ens på tredje förseelsen, femte, åttonde - så länge det är så definitivt slut vill jag gråta. Den enda slutgiltigheten jag inte är rädd för är min egen död (andras: något oerhört). Och då är det ändå ironiskt nog just för att jag inte tror jag kommer känna något lugn efter sticket.

Jag ska på fullt allvar ge dig mitt decennium. Nej hela år, hela livet - aldrig i livet, fan vad trist. Svårt. Men vi knyter det till en specifik punkt varje år. Så går det bra.

1999 var ett skitår. Nämen inte så farligt förresten, men dess enda plats i en sån här text är genom nyårsafton och den var banne mig en rejäl besvikelse. Vad annars när nyår alltid blir så och ett millenniefirande är dubbel börsbubbla. Jag var dessutom kär i nån som inte ville ha mig, #buhu. Så var mitt vin odrickbart så jag fick inte supa bort det. Mest var det trist sånär som på att skrika Kakuls! under tolvslaget med transhumanisten i gänget, samt med densamme halvsova på varsin soffa hos värdinnan till tonerna av Paul Simons Songs From The Capeman. Den är så jävla bra och att veta det är värt en crappy nyårsafton med lönlös indiecrush.

2000 var naturligtvis fantastiskt. Vi skulle flytta ihop om en månad, hon skulle komma till Sundsvall med mig och livet var på väg att börja. En ironisk twist då värdinnan från förra året, som var crushen, hade festen även detta år. Revansch, eller skiter i. Det andra som det första. Festen minns jag inget av förutom någons dryga påpekan att hon visst inte var ensam, vi var ju många där!, när min nya och första flickvän helst inte ville sitta ensam utan mig. Det räckte förstås inte för att sabba för mig.

2001 var i Göteborg. Med en flytt 80 mil för henne var det naturligt att julhelgen etc fick bli kompensation. När det blev 2002 stod vi på en balkong i Länsmansgården och ylade med Stroh-rommen i allas magar utom min för den skiten klarar jag mig utan. Vi åkte stjärtlapp i den helvetesbranta backen ner mot spårvagnsspåret och jag hade en Kilkenny som färdkost. Första gången i 418 som vi sedan skulle flytta till.

När 2002 skulle bytas ut var vi på växelvis schema i Sundsvall igen. Jag hade bott i Värnamo sen hösten, hon tillbaka i Göteborg men med mig nu. Jag gick folkhögskola och hade det jävligt fett men var tyvärr ensam om det. Detta års ironiska twist att det dryga påpekandet från två år tidigare bodde med henne i Göteborg. Jag flydde ganska mycket saker, lämnade strökursläsandet från Sundsvall för hardcoreversionen slackerplugg (folkhögskola ja). På nyårsafton var vi hemma hos mina föräldrar medan de var borta i Blekinge för att begrava min morfar. Efter tolvslaget kraschade vi kårhusets fest mitt över gatan. Gick sådär. (Eller var det ett annat år? Kom min de kanske tillbaka innan nyår? Vem vet.)

2003 till 2004. I Sundsvall än en gång. Vad vi gjorde? Minns inte. Jag gick på Fridhem och hon med. Jävla bit att åka men vi kan ha varit i Göteborg en sväng först eventuellt. Så många jular och nyår, ändå minns jag dem bättre än jag trott. Den här får vara ensamt offer för storförvirringen. Mina gamla ultrapinsamma dagböcker ger ingenting för jag var så kryptisk och just här hade jag ändå slackat av.

2004 var jag ensam i Göteborg. Fy fan vilket crap det var. Jag hade börjat jobba vården och jobbet var kuken. Alla var borta. Hon på Nya Zeeland och jag med livlinan att hänga med Navids gäng där jag tyvärr inte kände mig hemma riktigt. Man ska ha vänner man känner sig hemma med utav bara fan om man sen ska till en storjävelfest där man inte känner nån mer. Jag var som en klängig partner på de få jag kom dit med, ända till den stunden då min vite riddare Nik som var i stan ett tag tog mig därifrån i en svart taxi mot 418 Biskop och en alldeles underbar nyårsdag.

2005 i Göteborg men inte ensam. Vi var i Masthugget och återigen på bra höjd att se fyrverkerier, men att festa var dock underordnat att sitta i spelrummet och köra Buzz musikquiz på PS2 hela jävla kvällen. Bli imponerad över förekomsten av inte mindre än tre frågor på Terence Trent D’arby, som förstås bara jag kunde. Sista nyåret ihop oss två, men det märkte man inget av just då. Jag läste till bibliotekarie istället för att jobba vårdsatan och det var nöjdhet nog.

2006 hade kunnat bli ett jävla pisshelvete. Från sommaren hade allt varit illa och inte en käft bodde i stan och jag umgicks knappt med nån utom Boråskursare som inte var de jag brukade hänga med (ordinarie pendlargäng var utomlands de flesta). Men just där vid nyår, då jag var i Sundsvall igen, fick jag sporadiska SMS från någon som tyckte att jag gjort nåt med henne. Det levde jag rätt bra på, trots att de fortfarande var rätt sporadiska och att hon antagligen fortfarande hade en snubbe med töntigt namn. Festen var däremot ett brev på posten med besvikelststämpel. I Härnösand med de mesta hockeygrabbarna av kompisars kompisar och kanske fyra tjejer totalt, varav alla var med som flickvänner. Allt inleddes förstås med några timmars köld på pimpeltur och isvaksbad. Jag badade inte, men kände seriöst hot när grabbarna i bastun pratade om att slänga i mig.

Det blev förstås även diverse hångeldrama mellan paren men jag hade aldrig med sånt att göra på den tiden tack och lov. Men de hade en karaokemaskin som jag kunde imponera i. Episkt ögonblick också när jag beslutat mig för att ta kökssoffan att däcka på fort som fan för att garantera en ok sovplats, men väcktes efter nån timme av trubadurhjon som spelade och sjöng alldeles intill. Det episka att jag när en låt jag inte kunde låta bli kom upp och jag chockreste mig och sjöng med i högan sky. Men jag förlorade sovplatsen och fick istället gå ut på en cigg och se snön komma till Gingerbread Man med MF Grimm i lurarna, som med sina bjällerklang synkade underbart. Jag längtade till att komma till Göteborg igen och få se vad allt det där nya kunde vara för nåt.

Vet du alltså det var ju bra tidigare år också, ibland, men själva festerna som sagt alltid på sin höjd lagombra på nyår. The pressure, börsbubblan. Men 2007 hade jag bara vanligt enkelt förjävla kul. På toppen av allt möjligt, med en alldeles för glest befolkad fest i utmarkerna ändå min bästa peppmask på och speed på full fart. Vi dansade till min mp3-spelare för det var allt som fanns. Kassa datorspeakers som vägrade bas men jag skrattade och var mongofull och sen sprang vi i snön för att ta en taxi från en bit därifrån så att jag slapp vara Mest Bakis I Mitt Liv i ett främmande hem. (Istället liggandes på en madrass i mina föräldrars vardagsrum med en säsong Hjärnborrande Dr. House hela dagen. Spydde varje halvtimme.) Nyåret verkligen den mest raka speglingen av sitt hela år bland alla dessa. ‘07, jag är dig skyldig än idag för det var där det började.

2008 var det tillbaka i nyårslunket: Ingen vet vad de ska göra och jag engagerar mig inte och sen hamnar jag på nån skum fest i obygden utan sovarr eller hemskjuts. Detta år sov jag ensam i festlokalen som en nattvakt, i en vit skinnsoffa. Kovlands Idrottsförening. Festen var ännu en med hundra grabbar inga tjejer och det var trubadurshow och absolut ingen dansmusik. Bara Ryan Adams över hela skiten. Höjdpunkten var ett snyftarsamtal i telefon vid fyratiden efter alla gått, där andra sidan tråden hade sitt ragg intill. Det skulle ju fan vara att ha en trist fest att bara tänka under, just som livet var ett enda långt stretande. Inte illa, bara stretande fram och tillbaks och upp och ner. Men över hela julhelgen det året fanns svag värme och små små fyrverkerier varje gång man fick MMS från en Elin Paris Panam.

(…eller så gjorde jag något helt annat på nyår det året?)

Nu är det dags igen, jag sitter hos henne på middag imorn kväll efter ännu ett något stormigt år (som ändå varit bäst) och på vägen dit kan jag tro att 213 i mina lurar sjunger Ups and do-ho-owns, all my liiiiife. I’m just tryna stay rich, all the tiiiime.

- - -

Edit: Sanna minns. 03/04 var vi hos Kallioinen och satt i mumintornet. Det var en bra fest och mycket snö det året. (Edit igen: Kan också vara omvända fester mellan 02 och 03. Vi får se vad morfars dödsdag avslöjar.)

Jag kliver in i bilen med ett piratiskt Arr och dunkar mina skor mot utsidan för att få bort snön innan jag stänger dörren. Jonas säger glatt till sällskapet ”Jag sa ju att det skulle bli hans första ord! Arr. För att han fick gå runt bilen i snön.” Jag skrattar. Det är härligt att de känner mig. Andreas kontrar dock från förarsätet, mindre realistiskt men med bilden av mig inför mina gammvänner så glasklar den kan bli:

”Nä, jag trodde han skulle säga Blogg.”

Jag kan inte låta bli att dra det vidare: ”Haha. Jag måste twittra detta.”

Mina vänner i bilen, Jonas, Andreas och Sofi, för dem är jag bloggnarkomanen med min internetsvärld väl omtalad men bara med mig deltagande. Deras oengagemang där gör mina vanor extra märkvärdiga. Blog guy framme med Twitter i mobilen ständigt.

Jag twittrar inte detta. Det blir för långt att förklara på 140, men väl hemma hos Hulten låter jag sporadiska tweets från mobilen upprätthålla min nätknarkarbild. Alltmedan Andreas och Hulten stärker sina varumärken som gubbrockare genom Springsteen, SVT:s dokumentär om Woodstock och finare konjak. Jag tar en för syns skull trots att det är pärlor för bloggsvin. Vi har våra platser och skämt om varandra och oss själva. När Woodstock klingar ut och en dokumentär om Monty Python tar över uppmanar Andreas till att stänga av – innan han sugs in i ännu en spännande timme av män som gjort grejer förr och deras kamrater från förr som minns deras spex redan i mellanstadiet.

Dagen efter ska jag åka till Östersund. Jag vill gå ut i en främmande hemvändaryra och vara Panams trofé. Själv är hon inte lika glad i Östersund som jag älskar att vara i Sundsvall och jag vill förändra det, visa min småstadsglädje och smitta med den. Vara accessoaren som skapar fuckyouall-känslan. Det är inte för att jag är det bästa man kan hitta, eller för att spela på att tvåsamheten är beviset och uppvisningen för duglighet. Jag vill visa att kärleken till henne finns, så tydligt att hon också känner den och förmedlar den utåt.

Ja, jag älskar att vara tillbaka i Sundsvall för fuckyouall-känslan. Jag hatar ingen, jag har inte behandlats illa, jag har förvisso varit osäkerheten själv och trott att ingen bryr sig nåt särskilt men fuckyouall är inte en hämnd. I Sundsvall bryr jag mig inte mer. Jag kan er utan och innan, och jag kan er inte överhuvudtaget. Och jag bryr mig inte. Fuckyouall, därför älskar jag er. Därför dricker jag champagnen och säger inte sanningen till er men till mig själv.

Du har ditt, och därför behöver du inte tänka på nåt annat skit.

Ännu sabbar snön för tågtrafiken och jag får åka ersättningsbuss. Det är förstås sällsynt retfull timing när jag bara kör en ettdygnsvisit och redan balanserar på middagstid som ankomst. Men jag har champagnen i väskan ovan mitt säte och vi ska korka upp när jag kommer fram.

- - -

(Väl på hemvändarfesten i Östersund går jag plötsligt förbi Annika Norlin i trängseln och mitt intensiva parafraserande av Sanningsdan blir både parodiskt och extra fint. (Jag funderar på att hitta henne och berätta för henne hur mycket massor av hennes texter betyder för mig, men ändrar mig eftersom jag ju bara tänker det som fyllegrej och det är en jävla klyscha att göra. Hon får självgoogla det.))

Drar på Type O Negatives Red Water som julmusik. Det är en sån där grej jag gjorde varje år ett tag på nåt slags skoj - och eftersom i år varit det stora lulzåret måste jag återuppta. Det kan tyckas fånigt att lulza bort en låt om sorg över döda vänner, men så har de ju själva göteborgat sig med undertiteln Christmas Mourning. Det är hursom bara den oseriösa traditionen som är für die lulz, inte kärleken till låten. Whoa Mistletoe.

Jag vaknar för tidigt. Igår var det klockan sex och idag förvisso först vid åtta och med dubbla sömntiden totalt, men jag vaknar för tidigt. Det är lite oroväckande. Sen släpper jag oron och sätter på datorn istället. Hej Twitter hur är läget, ja gojul’n på dig och dig med. Jag vill äta gröt nu men jag vaknade som sagt för tidigt.

Julafton är vad det är, ganska soft, och imorgon fortsätter andra traditioner. Ecke bjuder på födelsedagsfika och vi samlas, skingras, återsamlas hos mig för att ha förfest med föräldrarna i andra rummet - eller med oss. Vi kommer antagligen frysa i nån kö till nåt ställe i hemvändaryran, men det är ok. Jag kommer se fram emot en bakisdag med Yoho och jag kommer antagligen maxa den.

Jag lade ner alla försök till en harang med 00-talets bästa låtar. Jag rullar icke så. Men om jag haft den färdig hade Sanningsdan varit med, och jag hade faktiskt bara menat de positiva delarna. Drick champagnen och jag älskar den här stan, det gör jag faktiskt.

Ska vi skylla på fylla? Det var i alla fall riktigt bisarrt på det där subtila sättet, det jag drömde under förmiddagens helgslackande sömn (drömmar gör sig illa återberättade, men ibland är det skoj):

I något hus som måste tillhöra Panams familj ligger vi precis så som i den vakna världen, en söndagsmorgon med helgslackande. Vi behöver inte gå upp än och nyvakna med lite bakiskåthet är det bäst att börja hångla. Vi kommer till pettingstadiet och jag har helt öppet på sängen börjat jobba på att smeka fram en orgasm för henne, då det plötsligt kommer folk.

Dörren har stått vidöppen och in kliver nån slags moster till Panam samt två små barn in - blir chockade och vänder hastigt. Jag är precis lika tokgenerad som jag skulle vara i ett verkligt och vaket fall, men vi försöker slå bort det och klä oss lite för att kunna hälsa på släktingarna ordentligt. Så kommer de tillbaka in i sovrummet och jag sträcker fram min hand för att hälsa på mostern. Jag säger mitt namn, hon säger sitt och hånar sen min dialekt. Så hälsar jag likadant på de två barnen, döttrar kring tioårsåldern, och när jag hälsar på den yngre säger hon istället för sitt eget namn: “Vad bra du är i sängen.”

Jag är precis lika tokgenerad som jag skulle vara i ett verkligt och vaket fall.

Whut, vadå, vad säger hon? Jag mumlar “eh tack” tittar oroligt och generat på mostern. Panam frågar varför hon säger så, och den lilla kusinen svarar henne “Ja för att han låter dig komma först.”

* * *

Fy fan, till och med i drömmen blir jag hemsökt av mitt inre lillgamla barn.

(Och som om den grejen skulle göra en bra by default.)