I högstadiet gick jag i Sundsvalls sämsta skola. Nå, man kan faktiskt inte mäta sånt, men det var i alla fall skolan med sämst rykte. Vi var alla högst medvetna om ryktet men själv märkte jag väl inget konkret. Att gå i en sunkig skola på högstadiet uppfattades då, och uppfattas nog fortfarande, som något högst normalt. LOL @ högstadiet liksom, vem fan tar det på allvar. Förmodligen hölls kraven rätt låga.
Det gick bra för mig ändå. Skitbra faktiskt. Jag var en duktig elev. Gjorde det jag skulle och ibland lite mer. Ändå tycker vår reprisregering synd om mig. Stackars understimulerade talang!
Jag gick i gymnasiet i en liten gullegullskola. Det måste väl varit därför jag tappade motivationen helt. Eller bara insåg hur lätt det var. Jag kunde faktiskt välja helt själv mellan minimalt engagemang och få VG-snitt eller plugga ordentligt och toppa. Valde det lätta. Fick G sista kursen matte utan att vara på hälften av lektionerna, gjorde allt sista minuten men hustlade väl och framstod som påläst. Jag var en duktig elev.
Du ska veta att ingenting fanns utom räckhåll för mig.
Du ska också veta att alla inte hade det så. Elitklasser, säger de, och menar att man ska ta tillvara på viljan och törsten. Men vem hålls tillbaka? Inte fan är det eliten. Varken av modellen duktiga elever eller driftiga skolkare. Vi har redan förutsättningar nog! Det är ett hån att tilltala medelklassen som om den hade problem när den så uppenbart inte har det*. Det är ett hån att i alla sammanhang prata om valfrihet och egen kraft UTOM när man ska värna om stödet för de som redan har allt. Som om man inte kunde prata specialisering och lust att lära utan att göra det genom elitperspektiv. Att vara överlägsen har aldrig varit min bildnings drivkraft.
I don’t need no help, Jan Björklund, I can do bad on my own.
Och när vi talar om de bästa blir några ofrånkomligen kvar, på vilka samhällets alla kostnader faktiskt vilar. Eftersom ingen medelklass och ingen överklass kan finnas utan de som lämnas kvar.
– – –
* Annat än, naturligtvis, problem med kärlek och otrygghet och liknande för evigt obotliga problem vilka jag aldrig skulle nedvärdera. Men inlägget handlar nu om annat.