Lägesrapport 2010.06.29

Det är fnurra på tråden. I need a dollar and a job. Men det är också förjävla varm och härligt. Se där en varje år typ av sak, fast i år lite senare.

Vanligen är jag kring slutet av maj om inte panikslagen så i alla fall under molande pengastress. Att ha sommarjobb men inget har man för det precis just samtidigt. I år har jag vårdjobbat så pass mycket i vår att just nu inte är nån grej, men sen? Jag ska vara ledig för att härja med boksläpp och föräldravisiter och sånt, kanske missar en hel månad och skulle jag inte försöka ta mig ur det där stället? Olika chanser som gick i stöpet.

Ute är det vackert och soligt och farligt nära tillfällen till eskapism. Ny typ av sak ändå att få ha en balkong i solen med en dam och en lunch som denna eskapism. Sällan ivägen för nåt och inga bakfyllor komna. Och att man just nu har det flytande, klart vi passar på. Varje år typ av sak, redux, nu i alla fall mindre bortslösade good times. Kanske hittar jag min bloggmojo igen också.

Inte helt förvånande gör Lena Andersson kompromisslöst ned monarkin i dagens DN-kolumn. Ja och inte utan rätt heller. Eller utan sällskap, eftersom även huvudledaren i DN kritiserar monarkin. Samtidigt som förstås upplagan kräver att tidningen likförbannat blåser på med Love 2010 på förstasidan och några uppslags kartor och skit.

Hycklare, ja. Men det där är ju förhållandet vi har till monarkin och kungahuset. Det som faktiskt gör den lilla familjen till ett maktfrågornas svarta hål. Ett toppenexempel på komplexiteten i makt, hur man har och inte på samma gång. Hur det nästan kan vara samma sak.

Här några begränsningar i personernas liv: Ingen religionsfrihet. Inga yppade åsikter. Ingen egentlig frihet alls i livet. Och det var bara det lagstadgade - som förstås kan undvikas vid det enorma klivet abdikering. Tillkommer gör dock även: Konstant mediabevakning, garanterat livslång.

Det maktlösheten. Men i det svarta hålet vrids alltså maktlösheten till en makt. Pengar, naturligtvis, det har de. En ekonomisk trygghet beyond de flestas drömmar som gör tal om stekta sparvar från kungen till ett gigantiskt hån - trots att han förstås arbetar för det och bliver vid sin dyslexiska läst som alla andra. De har inte valt det, men de har det. Ingen frihet ger en annan frihet.

Så rollen som förebild. Vad kungahuset företar sig spelar roll och visst kommer bröllopsceremonin ha en påverkan på andras val. Åsikterna man egentligen inte får yppa spelar ändå en enorm roll. Detta så långt att drottningens släkt måste skärskådas och det förväntas på allvar att en opinionsberövad människa ska vilja deklarera öppet att hennes släkt var ena jävla nazister. Förväntas, på allvar, att denna släkt av jävla nazister gör drottning och säkert familj till åtminstone halvnazister. Även om de var tysta nazister.

Från The Real World till Expedition: Robinson och dokusåpan diskuterades på 90-talet och gör det än idag som en låg underhållningsform. Förnedrande. Men urdokusåpan har vi gärna kvar. Hej på er, nu ska jag iväg till vårdish och på äldreboende fira bröllop via teve.

Vågar man hoppas på en intelligenshöjning i samtal och sexism? Säkert inte. Men jag gör det ändå. Till skillnad från vad GP idiotskriver angående Chalmers-Cortegens* fjantiga program kan man se fler feminister utan omvägar och brasklappar prata om sexism riktad mot män, det inte bara från manliga feminister, och det är ändå positivt. Se Panam tex.

“Sexistiska och kvinnoförnedrande teckningar”, skriver GP, och tokmissar att teckningarna i exemplen från programmet snarare är mansförnedrande. Höhö män vill bara knulla jämt. Att det också förekommer sexistiska skildringar av kvinnor tvivlar jag inte en sekund på, inte ens då det generellt verkar vara större problem att man frekvent anspelar på sex  och kört med “grova” skämt.

Sex är inte sexism. Sexism är inte heller begränsat till kvinnoförnedring. Snarare är sexism helt omöjligt utan en tvåkönad föreställning där alla könsfördomar är så provocerande som de är delvis för att de samtidigt säger något om det onämnda könet. Sexism är inte ena könets skämt om det andra, utan allas skämt om de två könen.

På mitt vårdjobb idag fanns en ny lapp uppsatt på kylskåpet i den avdelningen jag var på. Den visade två schematiska bilder på hjärnan - à la frenologi - med en för varje kön. Männens hade två stora “Sex”-centra. där kvinnor hade “Skor” och “Huvudvärksgenerator”. KUL VA!? Nä. Ovanför denna lapp satt en annan, vilken innehöll en vits om skillnaden på kvinnor och måsar: “Den ena rotar i allt, skränar och lämnar en aldrig ifred, den andra är en fågel”. KUL VA!? Nä. Men intressant.

På avdelningen jobbar bland de ordinarie en ung kille och resten kvinnor. Att denna schyssta killen skulle vara den som satt upp lapparna finner jag osannolikt - dessutom började han där för max en månad sen - och alltså är det någon av kvinnorna som tyckt det varit något alla kunde skoja kring att kvinnor är ena jävla gnäll och mög. Att det är kvinnor som skämtar fördomsfullt om kvinnors egenskaper är inte kvinnlig eller manlig sexism. Det är vanlig jävla sexism. Cortegeprogrammet kommer inte vara något som majoriteten kvinnor tar illa vid sig av, utan de kvinnor som gillar Chalmershumor kommer flabba åt allt som driver med kvinnor också.

Panams rubrik om den kvinnliga sexismen är därför lite missvisande. Det vet hon förstås själv, inte ska man vara så jävla ordmärkande jämt, men det är bra att påtala ibland: Jag tror inte på två sexismer, jag tror på en enda sexism, som ibland främst riktas mot bara ett kön. Men den är samma oavsett kön på idioten.

- - -

* Meddelande från besserwissern: grav (bakåtvänd) accent har sällan varit så malplacerad som i Chalmers “Cortège”. Om man skulle bortse från att accent överhuvudtaget är ganska oanvänt i svenska, grav accent i synnerhet, och faktiskt låta markeringen förändra uttalet - då skulle det uttalas KORTÄÄÄSCHEN. Bra där. Förvisso typ korrekt uttal på franska om man drar ett kort ä, men alla säger ju med lång eeee här.

Det brukade vara med hånflin åt kaféers skyltar som fått graven jag främst accentmobbade, men nu är det allt folk som stavar sina namn helt wack med accent (”Therese” brukar vara fest av accentfail) och denna lama tradition som får mest ordspö av mig. Notera dock att italienska stavningen caffè är godkänd med grav accent. Det syftar dock på drycken och inte lokalen.

- - -

Bonus! Mer sexism, av det mer subtila slaget, hittad i Print Screen-dagbokens arkiv.

Jag har fått en släng av kampanjaranda och världsförbättrarpanik. Jag vill ge något tillbaka och dra mitt strå yada yada. Det började på vårdjobbet igår, då en kollega ville köra gissningslek på hur jag skulle rösta i valet i höst. Hon gissade först fel på V, sen förmodligen rätt på Mp, men när jag tillade att jag kanske skulle rösta på Feministiskt Initiativ istället fick jag frågan Är det nåt nytt eller?

Whoa, det är ju inte första gången jag får extremt jobbiga vibbar av klassklyfta på vårdish när jag kommer in med så tydligt medelklasstänkande och känner som att jag försöker spela överlägsen, men alltså att folk inte vet att F! finns! Det är sjukt. Möjligen glädjande att folk glömt bort ett visst mediedrev, men sjukt. Alltså kände jag att det fan är dags att hur jag än röstar se till att åtminstone delta i spridningen av valsedlar. Det kan du också göra! http://www.fivalsedlar.se/ är adressen. Fatta förresten, att vara den som lagrar valsedlar hemma och kunna referera till The Stash i tid och otid. Bara en sån sak. (Impulsen att lulzbränna på Thorburns tränger jag undan.)

Kampanjaranda nummer två som stack till i tinningen igår kväll var angående Gemensam Styrka-omröstningen som engagerat en jävla massa folk att rösta på olika idéer i tävlingen som ger en bunt pengar att driva verksamhet med. Det här är egentligen mer av slaget att stoppa någon annan grej än att rösta fram Rättviseförmedlingen (vilken jag nämnde häromdagen), men vafan: RÄTTVISEFÖRMEDLINGEN MUTHAFUCKAAAS!

Det är decenniets idé men tyvärr, måste jag säga, lite halvdant genomfört eftersom den än så länge bara crowdsourcar en massa namn genom Facebook - vilket känns lite sådär i praktiken. Det blir namn och förslag av dels varierande kvalitet och dels varierande motiveringsgrad och lämplighet för något specifikt. Men det där är ju bara en början och just därför skulle en massa cash vara precis vad som behövs. Själva konceptet att bara rakt upp och ner motbevisa idioter som hävdar att inga kvinnor finns till ett ändamål (eller annan underrepresenterad grupp, men plz admit att det oftast är kvinnor som är gruppen man säger “inte finns/vill” göra nåt), och det helt utan påstridig aggroteknik, ja det är förstås bomben. Typ Så du säger att alternativ inte finns? Att världen måste se ut som den “alltid gjort”? Vi säger fuck no. Ja, det är decenniets idé.

Nu håller idén “Vi bygger ett djurhem - Själva!” av Göteborgs Katthjälp på att knappa in på Rättviseförmedlingens ledning. Skrivande stund 5348 mot 5296 röster, det är inte så mycket alltså. Det räcker med ett par tokdårar som röstar hårt dessa sista 20 dagar samtidigt som Rättvisan slackar av. Och det får inte hända. Tänk dig för ett ögonblick vilken extremt mögig idé det där djurhemmet är. “Djurhem så som de finns i England och USA!”. Förutom att det är en kortsiktig punktmarkering av större problem är det en TÖNTGREJ. Det är worst of Kamratposten och Bamse, det är TV4-dokumentär om illa behandlade - och söta - djur. Det är i Kina äter de hundar. You make me like charity, det är fucking Bluth-familjens välgörenhetsgala för sjukdomen “TBA”. IDIOTRETORIK. För pöbeln. Samt dålig jävla smak. Ja, min medelklassfitteblogg säger det: Ni äcklade mig redan i MS Word-effekter i rubriken.

Rösta på Rättviseförmedlingen, och gör det en gång var 24:e timme.

- - -

UPDATE, till er som kommer hit från Kanin/Hittekatter/Råttor/Akvariefisk i fokus-forumen: Ja, jag är elak. Nej, det förändrar inget. Ni är gulliga djur-aktivister, ni förfasas när man snittar söta katter för päls i nåt annat land än trygga Sverige men går och köper kött i affärn varje dag. Vegetarianer är ursäktade men fortfarande är idén keff. Alla som är konsekventa i sitt djurengagemang struntar i välgörenhetsprojekt och satsar på nåt långvarigt istället. Men för all del, kom hit och klaga. Bara alla fattar att jag inte är skapare av Rättviseförmedlingen och de inte har med detta inlägg att göra.

Både katten Fluffen och guldfisken Lunch tycker också djurhemmet är töntigt.

Entreprenörer är evangelister hela bunten, kan det ofta verka som. Det är ok när rapparen säger nobody gets a record deal you gotta take that shit, det är däremot en helt annan när vissa övertända ljushuvuden får för sig att alla ska vara sin egen lyckas smed. Hur jävla många kreativa enmansföretag tror du den här ekonomin klarar av? Jag har inte mycket till övers för en helt utfasad bruksortsekonomi där alla ska jobba volvo i 40 år och få sin pension och hålla käften, men oavsett människans oändliga kreativa potential är det bara fett korkat att försöka göra entreprenörskap till första val für alle. Skolverket vad i helvete, sug min.

Driftigheten att köra sitt motherfucking race är såklart beundransvärd. Men vi kan inte ha en svensk legion av endast utbrända workoholics och vi kan inte ha ett samhälle utan de vanliga jävla jobben. Det är de vanliga jävla jobben som är en förutsättning för nya spännande projekts försörjning. Ändå går jag till jobbet imorn bitti med vetskapen att jag tillhör den tärande sektorn bara för att jag inget producerar. Det gör dock inte nån annan heller egentligen efter att mat och hyran är tillgodosedd. Hela civilisationen är ett överskott och då är bilar, vård, konst eller internet samma jävla sak. Allt är konst skulle man kunna säga.

Du vet att jag inte tippar i Melodifestivalen. Alltså inte systematiskt, det kan komma nån liten yttring om enstaka gissningar. Men viktigast är DOMEN. Och DOMEN inför lördagens Mello, baserat på enminuters tjuvlyssning, är:

Linda Pritchard och Salem Al Fakir är de enda med bra låtar. Pritchards låt You’re making me hot-hot-hot har en vidrig titel men är, inverterat och symmetrisk fint, helt jävla outstanding i detta sammanhang. Jag hoppas verkligen på den. Det är första gången Sverige skakar fram en låt som mäter sig med de bästa ukrainerna. Al Fakir hör förstås inte hemma alls i detta sammanhang, men låten var mer mellopublikvänlig än jag trott ändå. Det är en bra sak, han är skitbra ibland och keff like hell ibland och då är det alltid det poppigast jag gillar. Hur sången kommer att låta live får man dock tveksamma vibbar inför eftersom det är effekter utav bara fan på sången i studioversionen, som vanligt med hans inspelningar.

Frispråkarn är första rappare med egen låt någonsin i Mello som inte är direkt pinsam. Det är alltid så vansinnigt mycket skämskudde när de ska leka hiphop på den scenen, bara gästen med en liten vers på Upp å Hoppa häromåret var helt ok annars. Däremot är det fortfarande malplacerat och wack i allmänhet. Bara för att han inte är pinsam tycker jag inte att det är bra. Jag har aldrig kunnat med det där old school-flowet på svenska (knappt engelska heller) och hans text är lam. Med bara beatet som helt ok och ganska bra till och med kommer man inte långt. Jag uppmanar rappare all over att sno låten och sätta egna verser istället. Ta bort det hemska sångerskan också.

Olas Unstoppable är skitbra faktiskt, börjar som en smäll och driver på … tills refrängen kommer och allt faller (sån invertering hatar vi!). Anders Ekborgs Salvatoooore är mest lulz så fort refrängen kommer. Pain of Salvations Road Salt är TRÖTTARE KAN INGEN VARA och inga isbeklädda hjärtan smälter av det ruttna vägasaltet. Resten är jämntjockt.

Ha så kul i livetittandet/twittrandet, själv ska jag sitta på en buss på vägen hem från vårdjobbet och missa precis allt. Ja jag får väl läsa det i Snaptu på bussen, men se det kan jag inte.

- Jag såg en sån, jag vet inte vad det kallas men … han hade svart hår i två tofsar och neonslingor i. Och så platåskor och en rosa kort kjol över byxorna. En topp och en till topp ovanpå och så ännu en. Han han ju inte ha stått framför spegeln på morgonen och tänkt att Det här, det är riktigt snyggt. Jag tror inte att de gör det för att de tycker det är snyggt.

Ella, min vårdkollega för dagen, vill helst inte döma någon. Hon är rätt normal - eller inte normal, alltså, men vanlig - tycker hon. Det ska verkligen inte vara otillåtet att se ut som man vill men man behöver ju inte gnälla om man inte får se ut som man vill på sin arbetsplats. Det är också otäckt med de där som fastnar i chattlivet och håller på med svart magi och så. Vegan förstår hon inte hur man kan vara.

* * *

När jag kommer tillbaka från min tretimmarsrast, som jag har för att jag arbetar en delad tur, sitter Nora och Lisa, de andra två som jag ska jobba kvällen med, och lunchar. Även Ella är kvar en stund till innan hon ska sluta för dagen. Jag får den vanliga frågan om vad jag göra annars och får slentriansvara nåt om kass marknad för bibliotekarier. Ja när ska krisen vända frågar de sig.

- Bara inte Moderaterna sitter kvar så, säger Nora.

Hon får vagt medhållande hummanden och leenden. Så frågar hon Ella vad hon röstar på.

- Nä jag har nog inte bestämt det nu, svarar hon.

- Ja Sverigedemokraterna skulle jag inte rösta på i alla fall, fyller Nora snabbt i för egen del. Haha.

- Nää, Ella håller med.

En kort tystnad.

- Men, fortsätter hon, jag läste han … vad heter han, Åkesson? Ja, i Aftonbladet. Jag tycker inte den var så hemsk den artikeln. Jag håller ändå med om mycket av det han säger.

Det vaga medhållande hummandet byter snabbt riktning (eller gör det?) och betyder nu något helt annat.

- Kommer man hit så tycker jag ändå att man ska anpassa sig. Om jag flyttade utomlands skulle ju jag anpassa mig. Varför ska vi göra det, och nu ska man inte få ha skolavslutning i kyrkan, de tar bort fläsk från skolmaten helt och tjejkvällar på badet och så.

- Fast, försöker jag, det där är ju inte något som finns bara för att muslimer vill ha könsuppdelat. Det är faktiskt helt andra kvinnor som går dit också.

- Jahaa tror du det, jamen här i Kärra i alla fall, med de som anmälde badhuset…

Lisa fyller i:

- …ja, när de inte fick bada med kläder på! Så gav stadsdelen med sig. Alltså jag känner ju flera från Turkiet och så, men de jobbar ju. Men så de som inte lärt sig svenska fast de bott här i flera år.

- Min gubbe är faktiskt från Syrien men han har ändå jobb. Han ska rösta på Sverigedemokraterna, hahaha.

- Ja, det är ju de som kommer hit och bara vill ha bidrag…

- Och så ska de ha såna Shira-lagar.

Du vet ju hur skiten går. Det spelar ingen roll vem av dem som pratar längre ens. Jag orkar inte ens ta det, som vanligt. Lite motstånd allt som går, det är fortfarande människor jag ska arbeta med. De fortsätter om bidrag och ta seden dit man kommer.

När ämnet passerat och jag pustat ut några minuter säger ändå en boende som suttit i rullstol med ryggen mot - mannen med paranoia och allsköns konstigheter för sig - helt spontant:

- Det spelar ingen roll om man är gul, eller brun, eller vit. Det är samma sak. Och svenskarna då!

Följt av lite vidare mummel.

- Ja det är klart, säger Lisa, men de som går på bidrag alltså! Det gör ju du också, du får för både det här och din lägenhet av socialen.

Detta nya låga, direkt inpå det finaste jag hört på alla mina fem jävla år på arbetsplatsen. Han lever allt på bidrag han också. No shit, han är pensionär. Jag är förstås förvånad över att höra hur både han och en bunt andra boende ändå sitter på lägenheter också, som står tomma, för att det under omständigheterna är ett jävla meck att säga upp lägenheter tydligen.

Det finaste är förstås ändå inte kritik som tar och detta inte på grund av vem som sa det.

* * *

Vi sitter i soffan efter att kvällsmaten är klar och undanplockad. En stund med kaffepaus får man och på teven har jag sett till att Fridolins program om den svenska slavhandeln går. Jag har hunnit se det ostört själv en stund innan de sätter sig och vi pratar förbi teven.

- Ja det var det här Ella pratade om förut att det skulle gå! utbrister Nora när hon väl tittat lite mer uppmärksamt under en kort paus i samtalet. Sånt här stod det verkligen inte nåt om i våra historieböcker.

- Nä jag var väl borta från den lektionen, svarar Lisa, haha historia var förstås inte mitt ämne.

- Nä inte mitt heller…

Vi flyr programmet en stund till. Återigen lyckas jag oavsiktligt styra ämnet in på jobbiga marker genom att prata lite om att jag bott i Biskop, de andra får in allt det där om bilbränder snabbt som attan men tillägger ändå att där i Backa har det ju lugnat ner sig. Nora bor där nu och Lisa hängde mycket där som yngre. Hon berättar nostalgiskt om karaktärer från den tiden, killgängen och vad man följde med på. Saltis får ett litet eget kapitel - han som inte direkt körde sina egna bilar. Men det var bara att ringa honom om man ville ha snabb skjuts in till stan.

Sen kommer sekvensen i teveprogrammet om spöstraffen, med bilder på slavar med svårt ärrade ryggar. Nora ryggar tillbaka.

- Men usch vad hemskt! Att det var sådär. Hur man kunde behandla människor.

* * *

Jag ska berätta.

Att prata om rasism är fullständigt tandlöst. Du förstår, visst finns det rötter i rasismen - riktig uttalad rasism à la Linné - i botten av denna vaga rörelse. Det finns ju dessutom i hela landet och på så sätt kommer kanske teveserien på fyran ha en förtjänst. Men det är inte bara för att den främlingsfientlige själv inte ser sig så som man måste undvika att säga rasist. Det är också för att främlingsfientligheten har andra och starkare rötter. Rötter som tillåter misstro mot Sverigedemokraterna samtidigt som rädslan och föraktet för det främmande växer likförbannat. Där man känner skammen både från sig själv och det politiskt korrekta om man känner att Åkesson ändå har sina poänger, men på sin höjd reagerar med att inte rösta på SD fast man fortsätter tycka likadant. Kanske sitta i en regering och faktiskt genomföra samma politik som Ny Demokrati en gång fick mediaspö för att ha drivit.

Rasistkortet skambelägger ett parti som är extremt, men säger inget om de mörkgrå nyanserna strax innan. Att göra en programserie på teve, att starta en jävla Facebook-grupp som inte säger något annat än att VI SKA MINSANN INTE RÖSTA PÅ DEM, vilket jag redan visste om alla som gått med. Ni är en bunt likasinnade som inte når någonstans utanför, och att bara säga nej till dem och rasism är inte argument.

Ett argument är att bidrag må vara hänt, jag behöver inte ens gå in på vad som kan tänkas orsaka bidragsberoende i sin tur för att ändå säga att invandring är en god affär. Nettovinst även med stor arbetslöshet. Ett argument är att påtala att islam ingalunda har så stort inflytande som SD vill hävda - åtminstone inte över hela landet som Åkesson försöker göra det till. Det är överhuvudtaget helt orimligt att tänka sig att det skulle kunna “ta över” svensk kultur. Löjeväckande rentav.

För det bästa argumentet är ju att det är fucking jävla skitsaker de bråkar om. Läs igen om du inte mindes, men det var inte våldtäkt eller bränder som irriterade mest. Sverigedemokraterna själva kommer förstås köra med sina värre extremer, men vanliga missnöjesröstande diskuterar hot som: Mindre fläsk på menyn, att vissa skolor beslutar att kyrkan inte är bästa plats för avslutningar, och liksom TJEJKVÄLL PÅ BADHUSET!? Tänk, någon kanske till och med vill bada i heltäckande kläder. Eller vanliga kläder kanske, som inte skiljer sig en bomullstuss från övningarna i klädsim jag hade i skolan på min tid. Vad är så skrämmande?

Fråga dem det, när diskussionen kommer. Varför är detta farligt? Det behöver inte vara så att det upphör skrämma, det som är annorlunda, men låt dem veta att det faktiskt är vad det handlar om. Rädslan för det annorlunda - där det att uppröras av en subkulturs klädsel och att en muslim frågar om den kan få annan mat när det är fläsk i skolmaten, det är nivåer av samma sak.

- - -

Fingerade namn, speglar inte ens de riktiga så bra. Jag har bara fultweakat dem.

Och. Alltså det där med badhuset i Kärra. Det var ett par kvinnor som ville få vistas i badhuset med heltäckande kläder för att få gå dit med sina barn, som förstås hade badkläder, så de fick simma. Fuck you era dumjävlar. Så heter det Sharia också, vilket en majoritet av muslimer definitivt inte vill ha i Svensk lag så var fan skulle ni hitta det engagemanget.

Jag dricker bara upp allt på jobbet, hemma blir alltid största delen kvar. Första koppen går ner helt, det gör den tillsammans med frukostbrödet och räcker oftast lagom länge. Sedan skrattar jag åt Panam som än en gång hällt upp men knappt dricker något.

När hon gått till dit hon ska häller jag upp en till och gör likadant. Kallnar i koppen intill datorn och när halva är kvar häller jag ut det. Häller upp en ny. Jag dricker mer av den tredje. Kanske tredje koppens sista tredjedel blir enda kaffet att hälla ut och sedan väntar jag tills nytt bröd finns till ännu en kopp.

På jobbet gör jag inget annat. Där är det kaffet och jag.

Telefonen ringer medan jag sitter och färdigställer en text. Det är från vårdish, de undrar om jag kan jobba samma kväll. Hade jag inte väntat på det ett par veckor nu? Tänkt att jag ska ringa själv och kolla om det finns behov? Jovisst och jag är glad att jag får, att jag slipper. Att jag inte direkt ser fram emot det är en annan sak.

Jag är glad att jag har gått upp tidigt, det är några timmar kvar innan jag måste cykla iväg. Jag skriver klart det jag håller på med och lägger upp det på Pillow. Och den där andra texten, skulle jag inte börja från scratch? Jag bara gör och så tänker jag att det får räcka. Jag kan inte förklara allt perfekt. Bara att publicera och länka det. Så äter jag min lunch och packar ihop allt jag behöver i min ryggsäck innan jag cyklar till jobbet.

Det är varmt ute. Att ta en liten omväg till biblioteket för att lämna tillbaka en trave är ett perfekt val. Jag beräknar dåligt och får massor av extra tid över att ta det lugnt på. Varmt ute.

På jobbet kollar jag Twitter i mobilen. Det har börjar drälla in datalove och när jag kollar kommentarer på inlägget är där både asmånga och fina kommentarer - flera av okända läsare. Det frustrerar mig lätt att jag inte har en dator att läsa allt i, men bara som en svag kittling. Kanske spelar det in att kvällen är så lugn på jobbet, men det är inte den vågen jag rider på, som tar mig svepande förbi allt. På cykeln igen efter 6 timmar tar jag mig till Coop Bäckebol för att handla lyxfrukost till Panam som ska fylla år följande morgon. Unnar mig lösviktsgodis på extrapris och sätter mig på cykeln igen efter att varsamt ha packat ner varor som inte bör mosas i ryggsäcken.

Och jag glider hela vägen medan Z-Ro ger mig först Mo City Don och sedan Respect My Mind i lurarna. Det är som min Vato, plötsligt, den senare. Inte tänkt på just den på det sättet förr, men direkt inpå den förra känner jag likheterna i musikens känsla samtidigt som texten om att ladda sin AK och ta ner allt ivägen blir väldigt logisk.

I guess the Lord’ll deal with me at the end of time
I’m not a killer but motherfuckers gon’ respect my mind
That’s on my mama trust, nobody but friends to my kin
For the slightest disrespect I’ll put ya spirit in the wind

When I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin
When - I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin

Milda kvällen och det blåser knappt. När spelaren fortsätter rada upp fantastiska pepplåtar och internets utan att jag ser just då fortsätter leverera bekräftelse är allt så perfekt. Visst vill jag inte jobba där, visst är cykelturen inte alltid en angenäm timme, men jag har fler dagar på en lapp i fickan och behöver inte vara orolig ännu på ett tag.

Visst är det ironiskt att det kommer mad love när man spiller det jobbiga, även om det aldrig varit bekräftelse på det sättet som varit problem. Nästan ännu mer ironiskt när jag får besöksrekord och påföljande gäddångest*. Men jag bara fortsätter med samma antar jag. Behövde inte använda min AK och it was a good day.

Z-Ro - Respect My Mind (höger/ctrl-klick och spara som då va.)

- - -

* Stay tuned för mitt svar på Mogi-orden så kommer du fatta.

Igår inträffade att en radio på rummet hos damen vi hjälpte med ett blöjbyte började spela Gangsta’s Paradise precis samtidigt. Det tyckte jag var overkligt. Hell, det hade varit overkligt nog att höra  hos en 90-åring även utan den sysslan samtidigt. Men så var det väl si och så frivilligt med valet av radiokanal.

Idag inträffade att de två unga vikarierna jag arbetade med började prata graviditet. Den ena med två i bagaget och den andra med en pågående. Helt ogenerat flöt samtalet in på sex efteråt och kommentaren att det kändes som att bli av med oskulden igen. Det hade jag aldrig trott kunde hända att någon sa inför the new guy, bara sådär, när jag började i huset för 5 år sedan och halva kåren kollegor verkade vara sverigedemokrater. Men där ser man.

Senare fick jag höra rysare från nätdejtingvärlden av hon som var kvar mer mig kvällen ut. Jag tycker verkligen om att slippa den gamla avdelningen.

- –

Fortsätt läsa Pillow Talk, och kommentera plz! Imorn blir det onsdagsbeef.