Inga hatar våldtäkter och våldtäktsmän så mycket som män. Grabbarna längst bak i klassrummet ba “KASTRERA VÅLDTÄKTSMÄN”. Vi har pratat om detta förut, jag ska inte vara långrandig om det (klicka bara taggen nedan om du vill ha mer).

Det är sorgligt på många plan, men mest sorgligt är det när våldtäktshatande idiotjävlamiffomän som Måns Cederberg går ut i media och tycker att det ska finnas DNA-register över alla män - bara män. Eftersom skiten inte hamnar på hans bord utan i samma ström som det eviga feministhatandet. Män utan någon förståelse för våldtäkt uttalar sig och halva läsekretsen röstar “ja tack” blir till: “feministernas fel”.

Jag har ett feministcrew på ungefär 900 deep som alla skulle säga att förslaget är sinnessjukt dumt, men det hjälper nog* föga när maskineriet går igång. Som vanligt. Tack så mycket och fuck you very much, Måns.

- - -

* Nog och nog, jag har redan sett the usual suspects blogga argt och korkat om det, men palla länka.

Så många fel i både själva rättsprocessen och rapporteringen gällande Kapten Klännings brott. Well, två som sticker ut:

Dels sekretessen. För vem har man släppt informationen lös åt hundarna? Namnet och bilden var redan ute, flygbladsspridare kan redan förhindra Lindberg att för all framtid flytta in i bostadsområden med barn, vilken information behöver vi mer? Inte finns det något intresse hos målsäganden, snarare tvärtom att slippa identifieras.

Sedan böjelserna. Han hade med sig prylar. Prylar får man inte ha. Höll hårt, gillade stryp. Asså folk gör sånt, det är inte vad som avgör övergrepp. Efter ett fastslaget övergrepp påverkar det förvisso säkert graden, men det är inte vad som avgör övergrepp. Han har erkänt sexköp men det är inte heller vad som avgör övergrepp. Rättegången har knappt börjat, ändå har dessa prylar redan fällt honom i våra ögon. Säkert även i falskanklagarropens läger, där det knappast hjälper att han sysslade med föreläsningar om jämställdhet.

Som jag för ett drygt år sen menade är det att flytta fokus från faktiska övergrepp att hålla på med detta. Att fly från den verkliga diskussionen om övergrepp, vad de beror på och hur de kan förebyggas. Istället skriva en lista på sex som väcker misstankar. Inga förbud, nej för guds skull, men något skevt är det ju! Att man till varje pris vill hitta en förklaring i personens egna förvirring så att typ överdriven jämställdhetshets på allvar anges som ett skäl till hans sadism och böjelser yadayada. På så vis kan också vanliga vaniljvåldtäkter slippa undan för inga varningar väcktes där.

Fuck that och hetero är också en böjelse.

Personen i samma klass som råkade vara namne med pseudonymen “Oskar” har fått en hel del otrevliga samtal av individer med felslut i huvudet. Man tycker att det är synd om honom nu. Däremot vill jag hävda att det där är något som SVT inte riktigt kan klandras för - förmodligen hade också vilken annan pseudonym som helst orsakat minst ett par hot mot någon annan i Bjästa med det namnet, klasskamrat till gärningsmannen eller ej. Det är som sagt en studie i pöbelbeteende detta, både Bjästamobben mot “Linnea” och mobben mot Oskar/Bjästa/The Others. Jenny Westerstrands “bjästakurder” fungerar snyggt dubbelt som retoriskt grepp då det både synliggör vilka grupper vi vanligen pekar ut som inskränkta patriarkala etc och för att det visar skapandet av Others generellt.

Mest Others är dock Oskar just nu. Och genast trillar alla jävlar i fällan som från början var skälet att han sågs som oskyldig på byn. Skapandet av detta främmande andra särskilt i fallet våldtäkt är så extremt och omhöljt av myter, och för folk som bara sett filmen är Oskar nu detta monster i allra högsta grad. Bjästa kanske lärt sig, men vänner och en mamma någon annanstans kommer ha lika svårt att se sin kamrat eller son som förövare eftersom The Horrible Bjästamannen är det enda som förts med. Detta trots att man faktiskt i Uppdrag Granskning var jävligt noga med att påpeka att han inte var den som initierade någon kampanj eller mobb. Vafan, han visade på allvar ånger i det inspelade förhöret, tog tillbaka gjorde han först när andra vägrade låta honom vara det där hemska de mytbildat om. Såna där de skulle behöva skära kuken av.

Men det ska inte skäras av någon kuk. Ni slipper frysa ut er kompis grabbar, var för all del arga och ta avstånd, tala gärna om att han handlat fel och ta chansen att lära något av det. Men det är inte välja mellan offret och förövaren som är grejen. Det är inte allt sant eller inget sant och hämnden och laglösheten är en meningslöshet. Du måste kunna förlåta din son ett brott för att förstå att han begått det, istället för att välja mellan förneka och förvisa. Som landet får för sig att man måste förvisa hela Bjästa.

Glöm det. Möjlighet till försoning är essentiellt för att alls kunna döma.

Jag har redan gått och filat på ett liknande inlägg själv, men nu var Lisa Magnusson först på bollen. Ja inte helt först kanske, men även om exempelvis Anna Svensson i F-Ordet skrev om ena halvan redan för ett år sedan är Lisa Magnusson ändå den första jag läst som sammanför att inte se varje våldtäkt som ett förstört liv med att ändå inte snåla med våldtäktsbegreppet. Det är mycket bra skrivet.

Du behöver förstås inte vara rädd för att jag inte ska gräva i det jag också. Bara inte just nu.

Från det nya flashback, en f.d. redaktör på SvD: Om samtyckeslagen antas och kvinnan på morgonen påstår att hon aldrig gav sitt samtycke - trots att mannen faktiskt krävde det - hur ska då samtycket kunna bevisas när de var ensamma i sovrummet? Bevissvårigheten bör rimligen bli lika stor som med dagens lagstiftning. [min fetstil]

Jamen precis, SÅ VAD ÄR PROBLEMET!?

Samtyckesfrågan handlar bara om att, istället för att endast gräva i ansvaret hos målsäganden att säga nej, tydligt gräva i ansvaret att veta hur ett ja ser ut. Antagligen att ge båda dimensioner vikt om ett bra förslag tas fram. Detta är det enda vettiga att göra om vi på allvar ska börja lära ut lite lyhördhet. Fatta kommunikationsförbättringen. Nackdelar finns inte.

Alla som inte fattar är våldtäktsmän.

Jag hade ju redan fattat det, men Hillebarden förtydligar själv i SvD att främsta skäl till sitt snack om våldtäktslagen och begreppet är att det är omöjligt att bevisa en våldtäkt utan våld. Det är alltså ingen idé att ha en sån lag för det går inte att veta något om uppsåt eller upplevelse hos någon part. Jag förstår svårigheten, som jag också sagt.

Men samtidigt läser jag om svartsjukedramat i Stureby där flickvännen till mördaren sitter åtalad för anstiftan till mord och allting kretsar kring just hennes uppsåt och hur mycket allvar hon egentligen menade med sina SMS om att horan måste dö. Jaså där gick det bra att tala om uppsåt och hålla på att gräva i någons huvud efter tillförlitliga uppgifter.

Det finns uppenbara problem med ett grävande i uppsåt, helt klart. Precis som det finns uppenbara problem att styrka att ett nej uttalades som också betydde nej. Men bara ett av problemen debatteras alls. What’s up wit dat Hillegren?

Oväntat.

Jag missade förstås hela skiten och satt först i söndags och ba “Ööh Panam har du hört vad den där kammaråklagaren sa?” “Eh ja hela Twitter kokade ju i helgen.” Oops. Men så är det ibland. Det ger mig tack och lov lite skäl att strunta i det uppenbara och skriva ihop nåt ilsket, eftersom alla andra redan hunnit med det. Ja och en JO-anmälning också. Dessutom har lite andra grejer att ta avstamp i dykt upp. Främst tänker jag på Åsiktstorpeden Kazarnowicz men också på Anna Svensson, som båda sågar personen och de helt vanvettiga formuleringarna men slänger in lite frågor angående våldtäktsbegreppet/juridiken.

Denna då: Är det, vare sig juridiskt eller språkligt, att urvattna våldtäktsbegreppet att låt säga använda dagens lagstiftning? Eller ännu bredare? Nä det tycker inte jag. Jag tycker det är bomben med en bred definition, och egentligen tycker jag mycket argumentation mot den lika gärna kan användas tvärtom. Detta delvis för att det finns oundvikliga skäl till problem vad gäller det juridiska. Det är sant att det finns en risk för godtycklighet i tillämpningen av en bred definition, men om nu inte ord som står mot ord är bevisning nog borde inte det vara något särskilt stort problem.

Som jag varit inne på tidigare* är det ju väldigt tydligt hur våldtäkten förutom fördomar om gärningsman & offer också slaviskt följer den populära definitionen av vad sex är. Detta tillsammans gör att det i någons huvud när den hör ordet våldtäkt ploppar upp en bild av buskvåldtäkt (eller bubblaren date rape), oftast med skrik eller apati och alltid med penetration. Men varför skulle denna bild få leva kvar? Varför skulle vi inte med alla medel ifrågasätta den?

Jag tror på gradskillnader. Jag tror på förekomst av gränsfall och förmildrande omständigheter och olika sorters våldtäkter och allt sånt. Men jag ser inte hur det skulle vara urvattnande att ändå använda samma term, inte minst för att vad som är värsta övergreppet kan vara svårt att skriva principer om när en upplevelse kan skilja sig så mycekt från den andra. Vad gäller juridiken är det väl bara att sätta olika straffsatser om man vill göra skillnad. Som sagt: för rättsäkerheten har jag svårt att se hur definitionen skulle vara till problem.

Allt som inte är ok, allt som till och med är jävligt illa, behöver heller inte vara fall för domstolen. Inte som viktigaste faktor åtminstone, framför allt för att det är så jävla svårt att döma i t.ex. de fallen som Hillegren skulle vilja exkludera helt från övergreppsstatus. Det är aldrig viktigare med fler fällande domar än det är med färre övergrepp - det är attityder som ska ändras. Det är därför det är viktigt att tro på den som anmäler redan från början och det är förstås också därför Hillegrens uttalanden är så oerhört vidriga. Han tror att han menar endast juridiken, men det är så uppenbart att han aldrig skulle åtala ens om det kunde bevisas till hundra procent när en gift kvinna inte velat ligga med sin man.  Jag kallar gentlemannareglerna en del av själva grunden till våldtäkters existens så länge gentlemännen har tolkningsföreträde och får avgöra vem som är tillgänglig eller inte.

- - -

* Palla leta & länka - men jag har skrivit asmycket om våldtäkt och du hittar det mesta om du klickar taggen “våldtäkt” nedanför.

Det flyter runt en saftig en på nätet nu. Ännu en historia om våldtäkt där (gärnings-)mannen har sina försvarare och kvinnan ska beskrivas som slampa av alla dessa, och båda parter är kända nog för att göra det högintressant att spekulera kring. Jävligt svartvitt som oftast samtidigt som förstås en hel del också håller huvudet riktigt kallt och hellre ger sig på HUR det motiveras att mannen är oskyldig. Enskilda fall ska vi ge fan i att döma som inget vet.

Which leads me to. Det gäller då förstås bara offentligt. För egentligen har jag ju min uppfattning privat helt jävla glasklar. Självklart har han gjort det! Vad jag baserar det på? Jo, på samma sätt som den klassiska bilden av gärningsmannen i en våldtäkt är en busklurande typ som kamouflerar sig däri med ögonbryn grova som trädgrenar har jag min egen stereotyp. En utviksfotograf som har blonderat hår och kan leka runt med carte blanche på sin status och (säkert bara statusbyggda) snygghet - det är bara helt och hållet spot on. Särskilt när man blandar in att den utsatta kvinnan beskrivs som slampa som enligt mina fördomar måste vara sett som fair game av alla snygga glidare.

Jag tröstar mig med att jag är medveten om denna fördom och att jag aldrig i helvete skulle sätta mig på en nämndemannaplats med den bakgrunden. Fortsätter att skriva om våldtäkt allmänt, fortsätter att precis som den första länkade texten ovan fråga om det inte är dags att fila ner stigmat på hela jävla brottstypen.

Jag ska på Norbergsfestivalen och dansa techno över helgen, drar imorrn. Men det kommer två schemalagda inlägg på Pillow Talk likväl - ett imorgon och ett på fredag, så håll koll där bara. Tills dess måste du förstås läsa Panam och Kim Jong Ill skriva väldigt bra om en jävligt viktig sak. Det är fullt möjligt att jag relaterar i Pillow också nästa vecka.

När jag gick i högstadiet hade vår kvinnliga gympalärare inte så mycket skrupler mot det där att klampa in i killarnas omklädningsrum. Oftast med frågan vem som inte tagit tillbaka plånbok/nycklar från förvaringslådan som vi brukade lägga dessa i. Nån gång gick hon även in i duschen. Jag har ärligt talat ingen aning om detta var ett svepskäl för att spana kroppar eller inte, hon var rätt virrig i allmänhet, och som varande även vår biologilärare var hon fullt möjligt av nån slags naturiståsikt att det där med naket inte är så noga. Dessutom var det ju alltid nån jävel som glömt sina grejer i lådan.

Oavsett detta var ändå fallet så att vi skämtade som fan om saken, men aldrig pratade om det som ett övergrepp eller något att anmäla. Det fanns säkert de på skolan som hade problem med det – men jag vet att jag själv absolut inte betraktade det som särskilt hemskt. Ens som kortväxt 14-åring med kukkomplex. Men när jag gick i mellanstadiet var blotta påståendet att en manlig gympalärare kollat in i tjejernas omklädningsrum en jävligt big deal.

Under en msn-konversation med en kvinnlig vän påtalade hon att hon nog borde ta på sig lite kläder eftersom hennes manlige inneboende snart skulle komma hem. Eller skulle hon? fortsatte hon sedan, och antydde att hon skulle reta eller förföra honom whatever. Jag sa att det var ju då fan att man själv inte skulle kunna göra den grejen, sitta naken när ens eventuella heta flatmate kom hem – om jag skulle göra det som man skulle det ju vara … hotfullt. Jag tänkte då vidare. En naken kvinna bara sådär tas för antingen en inbjudan, eller beroende på kontext kanske som en utsatthet, medan en man skulle vara påträngande i den förstnämnda kontexten, och i den andra kanske ett direkt hot. Eller som en lustighet, som en annan kvinnlig vän uttryckte det när vi diskuterade saken.

Du har säkert sett American Pie. Den filmen alltså, den är fan det ultimata exemplet på allt jag vill säga i den här frågan. Förutom det framträdande temat unga män som jagar efter sex på alla möjliga sätt – med kvinnorna i försvarsposition – finns även en bra illustration av vad ”riktigt” sex är. Enough of this blow job bullshit; I got to get laid already. Killen som till skillnad från de andra har en flickvän definierar sig fortfarande som oskuld, en avsugning är nämligen inte sex (nog). Men för dagens ämne ville jag komma till en annan sak. I slutet, när Band Camp Girl haft vilt sex med Jim för att sedan vara försvunnen dagen efter, inser han först att han bara utnyttjats för sex av henne – men utbrister snart: I was used … Cool! och det ger på en gång det jag sa förut. Ingen egen övergreppsbild. Män ska ta sex, och Jim har just fått det gratis – vilket är vad used innebär från hans perspektiv. Att bli ofrivilligt intagen av en kvinna finns helt enkelt inte, inte ens när kvinnan kallar honom bitch och rent allmänt tar kommandot.

Den antifeministiska favoriten falska anklagelser harvas konstant. Ofta beskylls kvinnor som anmäler våldtäkter för att ha ångrat sig i efterhand och därför vilja kalla det för våldtäkt – som en sorts upprättelse för att det egna försvaret fallit av olika skäl. Jag tänkte ta antifeministerna på orden nu och resonera utifrån en hypotetisk situation att det stämmer. Vad innebär det i så fall för våldtäktsbegreppet och framför allt för vår syn på sex? Ja, det säger förstås att jag är spot on och dead right.

Motivationen till att anmäla någon för våldtäkt som antifeminister hävdar den är för det första en intressant väg in på hedersfrågan och dess existens även i västerländsk kultur. Den är för det andra en tydlig indikator på att sex fortfarande är något som en kvinna kan skämmas för. Man kan inte hävda att en kvinna skulle vara motiverad nog att sätta dit en oskyldig om det inte fanns en påtaglig skuld för det sexuella snedsteget att undvika. Naturligtvis är det dock min vidare tolkning att beskriva det som rollen av försvarare mot ett manlig pådrivande och inte något som antifeminismen skulle uttrycka. De där brukar ju inte vara så noga med att hitta sakers ursprung så länge inte feminismen kan beskyllas. Bara så du vet vad som är mitt och deras alltså.

Jag tänkte vidare kapa ett exempel på ett verkligt fall rakt av från den antifeministiska bloggaren Ingrid Carlqvist. Historien är alltså att en kvinna efter sin möhippa tagit med sig en väninna och en man hem på efterfest, väninnan har gått ut på promenad nån timme, och när kvinnan vaknar är hennes trosor nedhasade och hon minns ingenting eller väldigt svagt. Mannen säger senare att de haft sex, helt frivilligt. Har hon då bara ångrat sig eller har hon utnyttjats och kanske till och med drogats?

Well, kanske inte något av dem, pucko. Antifeministen drar till med ånger, att hon hade känt för att vara lite otrogen sådär innan bröllopet slog till helt, men accepterar ändå i samma veva att kvinnan varit så abnormt full att hon kanske behövt vård och har dimmiga minnen. What’s up with that? Ja, den dömande tonen är ju direkt äcklig, men det kanske inte är helt off egentligen som faktauppgifter betraktat – låt oss nu fortfarande säga att falskanklagelsen är en realitet – att hon både velat ha sex och varit just så full. Att vara fyllekåt existerar. Att göra saker på tokfyllan man inte minns, men som av närvarande uppfattas som aktiva och medvetna – och säkert är det, existerar*. Människor som beter sig extremt annorlunda på fyllan existerar. Och ja, ska hon snart gifta sig kanske hon inte vill befatta sig ens med funderingar på om det kanske varit frivilligt. Men om det verkligen betyder att det är ett konkret och medvetet beslut att sätta dit en oskyldig, det kan man inte så lätt hävda. Nu rör vi oss ju i heteronormativiteten, där en kvinna som haft sex har blivit tagen, och om det är så att hon har haft sex men inte minns hur det gick till kommer hon direkt att känna av det som ett övergrepp.

Det här är ett tankeexperiment och ett resonerande, jag skulle aldrig döma enskilda fall som jag inte har all kunskap om på allvar. Så nu justerar jag exemplet istället, för att vässa min egentliga tes: tänk dig att INGEN av dem minns något, men båda förstår att de haft sex. Vem är våldtagen?

Ja precis. Ingen egen övergreppsbild. Du kan knappt föreställa dig att mannen utnyttjats. Kom igen! Det är ju inte han som penetrerats liksom. För det är klart vi kommer tillbaka dit, visst lovade jag att återkomma också. Frågan är ju utöver kopplingen till vad vi betraktar som riktigt sex eller inte, varför insidan är så helig. Är det bara fysiskt? Nej, jag tror inte det. Eftersom det inte spelar någon roll. Ofrivilligt sex betraktas som och är ofrivilligt även lubricerat**. Och du förstår att det måste bli ännu mer fortsättning nu. Jag har inte ens tagit upp tjatsex ännu, och det börjar redan barka hän åt våldtäkten som metafor. Du får ursäkta, men vänta igen på nästa del. Jag skulle kunna skriva en bok om det här***.

- - -

* Som vidare läsning rekommenderar jag LSM i detta inläggs framför allt sista stycke. Och varför inte även **detta inlägg bara för att vi är igång. Hej dubbel pingback från Gustav #2!

*** Kanske gör jag det! Hjälp mä med detta. Offerter till gustav@paparkaka.com såklart.

- - -

Tidigare delar:

Första. Andra. Tredje.