Varför fortsätter påståendet att manligheten är i kris att upprepas med jämna mellanrum? Ska man säga något positivt om den i övrigt tveksamt genomförda SVT-dokumentären/trollningen Priset män betalar, så är det att vissa nycklar fiskas upp bland de medverkandes uttalanden, utan att någon inblandad verkar förstått att göra kopplingen.
Jag tänker främst på hur JanneManuel i ett avsnitt gör en poäng av att använda benämningen ”personer av hankön” för att särskilja någon ”med penis” och en ”man”. Ok, Beauvoir, mumlade jag i soffan och det tror jag inte att jag är ensam om att ha noterat. Åtskillnaden mellan en beskrivning av biologiskt kön* och en de facto beskrivning av genus, så tydlig att Janne lika kunde sagt man föds inte till man, man blir det.
Utöver enskilda uttalanden finns också det som genomsyrar hela dokumentären och i stort sett varje manlighetskris-diskurs i decennier, pratet om att det behövs och/eller saknas förebilder för (unga) män. På det att unga kan känna sig trygga och säkra på vad som förväntas av dem, eller att samhället i allmänhet ska må bra och slippa vad det nu är för avartsmän som i stunden är oönskade. Någon måste alltså lära ut hur någon annan ska vara just man. Återigen en kulturfråga och inte av naturen givet, även om vissa argument handlar om att lära ut att hantera/tillåta sig något inneboende i mannen.
Extremer från Tiktok är kanske trendigt att prata om just nu, men det här är alltså inte något som bara vevas i ”manosfären”, utan en diskurs som återfinns i många skepnader och gjort det länge. Oavsett om det är machofånar, manslägermjuktuffisar, idrottscoacher, eller bekymrade skolkuratorer som håller på (alla med olika linjer som följd), så har alla börjat från ungefär samma plats: De har dragit upp ett reva i samhällsväven**, stoppat in huvudet, och skådat in i ett svart hål där de trodde manlighetens essens skulle finnas, men upptäckt att det inte finns något där.
Den feministiska analysen som redan varit där, skådat och rapporterat har gett svaren för länge sedan, och kunnat formulera detta till glädjens bud. Vi är fria. Och det är ni också. Manlighetsvinkeln ignorerar detta, och i har stället övertygat sig om att här har skett en stöld. Något borde finnas där, en essens måste funnits tidigare. Man vägrar tro sina egna ögon när tomrummet visat sig, och istället utropar man manlighetens kris. Hur ska vi män återfå essensen, och vem ska ställas till svars för att den är borta? Det är så antifeminismen kommer in, med den vidare övertygelsen om att det är feminismen – eller bara kvinnor i allmänhet – som stulit eller rentav krossat den naturliga manligheten***.
Men den manligheten har aldrig funnits, tomrummet är ett faktum, och under jakten i blindo genom detta tomrum fortsätter krisen återskapa sig själv. Det är priset vissa män uppenbarligen gärna betalar.
– – –
* Betoning på en beskrivning, en som här bara citeras och inte behöver tas för att jag gör samma definition av ”biologiskt”. Men det är egalt för poängen.
** Det är verkligen lustigt hur ofta The Matrix används av manfluencers för att leverera sin världsbild, inte bara för att det är objektivt töntigt utan också för att de verkligen helt missförstått hur den i så fall borde användas.
*** Låt oss säga att det skulle kunna vara feminismen som lett fram till denna osäkerhet i manligheten, genom att helt enkelt visa hur det ligger till. Särskilt mycket kan då inte komma ut av att döda budbäraren.
