Dags för januari månads samling av skärmdumpar. Klicka bilden!

Mest provocerande med hela Gårda-rivningshistorien är förstås att vi just nu även har bostadsbrist i staden, samtidigt som biltullar beslutas införas. Att då bygga ett parkeringshus över hela skiten är så vansinnigt puckat. Skulle det inte vara för att lämna plats åt nytt torn i Svenska Mässan och tillhörande bilpark utan istället lite fräscha bostäder, då hade vi kunnat snacka. Det kan vi inte nu. Vi kan bara skrika DUMJÄVLAR.

Personligen tycker jag alltså att det är lite skit samma med bevarandet av det gamla för sakens skull (i just detta fall), men som i princip sista utpost av gamla hus så gamla att hyran är låg är det en praktisk fördel att behålla sakers tillstånd. Även om man byggde dyra jävla lägenheter skulle jag dock tycka det var ett rätt ok beslut att riva (sorry Måns) om man ser det som stadsprojekt i stort. Fler lägenheter är alltid bättre även om inte alla kan flytta in just i de nya. Bättre byggt för biltrafik är däremot en jävla skandal.

Kampen drar nu sin sista suck när omröstning är imorgon. Läs lite mer tills dess, och skrik lite sen.

Wiggas be acting like det där med föräldraförsäkringen är ett enkelt principbeslut. Från båda håll! Herreminjeee vad fel det är. Istället har vi ett ordentligt problem. Ja alltså om vilken logik som är mest logisk, min åsikt har jag färdig och klar men baserat på annat än floskelkamp.

Om jag bestämmer att alla människor får 6 månader var av föräldraledighet att ta ut om man vill, är jag då inte för mer individuell frihet än de som vill att kollektivet av två föräldrar ska bestämma tillsammans? Om jag bestämmer att alla får välja och fördela inom familjen vem som får ledigheten, är jag då inte mer frihetligt inriktad än de som vill att staten ska styra så pappor också är hemma?

Ja det är väl lite rätt att svara ja på båda frågor.

Med det mytomspunna sunda förnuftet skulle man kunna argumentera för båda sidor - klart att det är mest logiskt att varje suverän individ har sin egna ledighet att ta ut eller inte, men också klart att varje föräldrapar borde kunna välja att flytta över ledigheten från en sida till en annan. Är vi individen förälder eller familjen föräldrar? Sättet vi talar om det påverkar säkert vår uppfattning. Kan man ens prata om “delad föräldraförsäkring” eller “exakt 50/50-fördelning” - som Genderrorist skriver i sin intressanta redogörelse - utan att det för tankarna till ingrepp i en redan befintlig harmoni? Kan man prata om familjens egna val utan att det för många låter som en kristdemokratisk 50-talsfamilj med papporna på kontoret och mamma hemma (eller i spåren av vårdnadsbidraget kanske en “invandrarfamilj som fängslar kvinnor hemma utan svenska språket”)?

Klart är att principerna om vare sig individ eller familj gentemot staten knappast är stenhårt hållna ens från KD:s håll. Göran Hägglund pratade glatt om jämställdhetsbonusen på typ 13 papp (om året eller?) i partiledardebatten häromsistens, vilket antingen tyder på att han fiskar röster eller också söker hävda egenvärde i likadelning. Otvivelaktigt visar det i alla fall på en aktivt statlig styrning. Vad skillnaden är på sådana medel och oppositionens motförslag (en tredjedel “valfri” och resten delat jämnt) för någon som helst ser staten peta sitt finger nån annanstans, det är svårt att säga.

Klart är också att frihetsprinciper inte ens fungerar att hävda här. Jag har inte någon intuitiv grund för att förespråka ena eller andra sidan men jag tror inte heller på någon sådan. Anledningen till varför jag står närmare åt varje person sina egna månader är att jag accepterar styrmedel. Det är min ideologiska hemvist och jag hymlar inte med det. Vidare ser jag det vara ett problem att män tar ut ledighet i så liten utsträckning på så många plan att det är värt att inskränka viss sorts tänkt frihet. Ja, jag menar strukturella problem - såna som inte ens drabbar endast föräldrar, vilket är största skälet av frihetliga argument att dela på barnpassningskalaset. De kvinnor som inte ens planerar barn missgynnas av blotta tanken hos arbetsgivare att en man är lättare att hindra från föräldraledighet. Om män har halva ledigheten och alla vet om detta motverkas denna situation utav bara fan. Det är också därför jag blir så in i helvete lack när man ifrågasätter Birgitta Ohlssons ministerskap men aldrig öppnar käften när män får barn samtidigt - om det ens rapporteras att de ska bli föräldrar!

Ja, jag är för styrning. Jag motiverar den med strukturellt grundade frihetliga argument eftersom all styrning inte är frihetskränkande. Och jag tycker faktiskt att oppositionens “kompromiss”, som den framfördes av Peter Eriksson i debatten, är fett rimlig.

Jag får ändå bocka och buga för Salem Al Fakir. När jag fått höra hela låten och fått bevisat att den gör sig lika bra live, nästan, fanns ingen surhet alls över att min favorit inte blev finalisten. Det enda som fattades var lite bättre mix (de fina response-syntstråkarna i refrängen försvann nästan) och framför allt en bättre scenshow. Sparsmakat är inte så jävla kul. Den saken kan vi dock ändra till en eventuell helseger, andra bidrag har lyxats på den fronten förr när det väl är the big ESC.

Att min favorit inte gick vidare nånstans är dock fortfarande skäl till surhet. You’re making me hot-hot-hot var ju faktiskt fördjävla bra även som helhet, började med grym kickstart och showen var tight. Att vägsaltsjävlarna gick vidare till andra chansen istället är ingenting annat än skandal. Sämre än jag någonsin kunnat tänka mig och ett skämt hur bandet skulle upp med alla instrument utan att låten ens innehöll dem. Att Ola och Jessica Andersson gick vidare var dock ok - även om Ola sjöng så in i helvete fult, showen var lamare än både “Pain, No Salvation” och Salem Al Fakir. Den är liksom inte pinsam i alla fall och jag fattar att han är poppis.

Mest lulz stog förstås Frispråkarn för. Försöka vara hiphop-äkta i Mello är vanvettigt. Namedroppa Ghostface och se hård ut vad i helvete. De som eventuellt kunnat uppskatta det skyr festivalen som pesten ändå. För varje gång jag hörde låttiteln i refrängen sjönk respekten och känslan av kontaktannons ökades i samma takt. Och så, förstås:

@GrovtInitiativ: OMG epic RT @SVTMello: Håkan som Frispråkarn heter berättade att rapen är en anledning till att han blev singel. #mel2010

Du fattar ju. Så dåligt är hans flow. Men det ska vara lite lulz i varje deltävling så inga sura miner här inte. Snarast skratta hela vägen hem från jobbet trots att jag därför inte ens hörde låten förrän idag och bara sett allas dissar på Twitter om att han såg ut som en Siba-försäljare när jag satt på bussen. Beatet var dock rätt schysst men inget man drabbas av.

Näst mest lulz stod Anders Ekborgs frisyr för. Det såg helt ärligt ut som att han hade en jättespindel på huvudet med de hårtestarna som hängde fram i pannan. Alla måste verkligen se det klippet. Låten var dock inte så dålig som jag befarat. Låter fortfarande som något Azerbajdzjan skulle skicka dock, och för sånt ska man fanimej ha heaven & hell-shower.

Jag kommer hursom spela både Pritchard och Jenny Silvers A Place To Stay i lurarna i sommar. Silver hamnade fel i sammanhanget men den var faktiskt bra som soft loungelåt. Den svindyra silverhandsken hon hade på sig var också jävligt grym. Taskigt att hon kom allra sist, men det stoppar nog inte låten från lite airtime i vår.

All in all ganska mycket mjukstart. Dolphan var bra på show men sådär på presentation, Meltzer var lame och Måns to tha Z var ändå lite gullemysig. Teckningarna på deltagare och sånt runtomkring i varje presentation var rolig och smart - framför allt Salem Al Fakir som Karl-Bertil Johnsson (SJUKT LIKT till och med på rösten). Bäst av allt på hela jävla skiten var dock inledningsnumret med Mello-giganternas framförande av Holding Out For A Hero, en favoritlåt sen länge.

Sist, to my tweeps:

#mel2010 slösar tecken och är jobbig i mobilen. #mello eller #mel10 för fan.

“Uppdatering: Det är något i hästväg hur negativa kommentarerna på Newsmills sajt är till Eva Lundgrens artikel. Jag har aldrig sett en så total dominans av på gränsen till hatiska kommentarer. Vilket man kan förstå. Maken till manshat var det länge sedan vi såg. Det är märkligt att Eva Lundgren får upprätthålla en professur och därmed försörjas av skattebetalarna.”

(my black där dårå)

Ja så var det dags att trilla av stolen än en gång i förvåning över den dåliga argumentationen (sist i inlägget förstås) som Pär Ström tycker är en god idé att använda. Kommentarerna är hatiska! Då måste det vara folkets röst, och de måste ha rätt. Detta ska jag tillämpa varje gång Radical Cheerleaders sjunger om att hata män. De är hatiska och publiken jublar, då måste det ju vara rätt att hata män! Eller ännu mer analogt: Detta ska jag tillämpa i höst och lägga en röst på Sverigedemokraterna för de har ju faktiskt folkets verkliga röst att döma av kommentarerna på samtliga tidningar och debattforum på nätet.

#dör #fetdör #lulzinfinity

Alltså vissa tankar och upprördheter förstår jag som vanligt vad gäller hans blogg etc, och jag var inte så nådig mot Eva Lundgren heller, men det här är verkligen precis det som gör att jag aldrig någonsin kommer kunna ta hans agenda på fullt allvar. Troll är inte sanningens fanbärare på någondera sida, och framför allt inte de vansinneshärdar som syns på Newsmill.

Du vet att jag inte tippar i Melodifestivalen. Alltså inte systematiskt, det kan komma nån liten yttring om enstaka gissningar. Men viktigast är DOMEN. Och DOMEN inför lördagens Mello, baserat på enminuters tjuvlyssning, är:

Linda Pritchard och Salem Al Fakir är de enda med bra låtar. Pritchards låt You’re making me hot-hot-hot har en vidrig titel men är, inverterat och symmetrisk fint, helt jävla outstanding i detta sammanhang. Jag hoppas verkligen på den. Det är första gången Sverige skakar fram en låt som mäter sig med de bästa ukrainerna. Al Fakir hör förstås inte hemma alls i detta sammanhang, men låten var mer mellopublikvänlig än jag trott ändå. Det är en bra sak, han är skitbra ibland och keff like hell ibland och då är det alltid det poppigast jag gillar. Hur sången kommer att låta live får man dock tveksamma vibbar inför eftersom det är effekter utav bara fan på sången i studioversionen, som vanligt med hans inspelningar.

Frispråkarn är första rappare med egen låt någonsin i Mello som inte är direkt pinsam. Det är alltid så vansinnigt mycket skämskudde när de ska leka hiphop på den scenen, bara gästen med en liten vers på Upp å Hoppa häromåret var helt ok annars. Däremot är det fortfarande malplacerat och wack i allmänhet. Bara för att han inte är pinsam tycker jag inte att det är bra. Jag har aldrig kunnat med det där old school-flowet på svenska (knappt engelska heller) och hans text är lam. Med bara beatet som helt ok och ganska bra till och med kommer man inte långt. Jag uppmanar rappare all over att sno låten och sätta egna verser istället. Ta bort det hemska sångerskan också.

Olas Unstoppable är skitbra faktiskt, börjar som en smäll och driver på … tills refrängen kommer och allt faller (sån invertering hatar vi!). Anders Ekborgs Salvatoooore är mest lulz så fort refrängen kommer. Pain of Salvations Road Salt är TRÖTTARE KAN INGEN VARA och inga isbeklädda hjärtan smälter av det ruttna vägasaltet. Resten är jämntjockt.

Ha så kul i livetittandet/twittrandet, själv ska jag sitta på en buss på vägen hem från vårdjobbet och missa precis allt. Ja jag får väl läsa det i Snaptu på bussen, men se det kan jag inte.

(Om inte best ever!)

Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.

En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ‘Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.

Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för  större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.

Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i en gammal serie (lulz here om du läst den). Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) - samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.

Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.

Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.

Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ‘Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.

Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga - istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!

Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta “Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.

Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.

Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.

- - -

(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)

Jag har haft den förmodligen mest nätstressande veckan ever. Det är att säga ganska mycket för mig som alltid har twitfeeden flåsandes i mitt medvetandes nacke. Men så kan det gå när min tid att skriva och läsa grejer varit på bottennivå samtidigt som antalet intressanta och upprörande grejer att läsa och prata om haft fet gädda.

Bloggprisgalan med tillhörande Stockholmsfläng som upptog min tid var förstås extremt mycket värt det, samtidigt som galan är ett skäl för stress i sig. Ännu har jag ett bara halvskrivet inlägg om alltihop som väntar på att formuleras klart. Det kommer väl sen, det får vara sent, jag får släppa på min aktualitetsnoja. Den är mest i mitt huvud, jag vet.

När jag vaknade på onsdagmorgonen och skulle fixa kaffet till mig och Panam inför resan slog förstås bomben som satte nivån ner på en gång. Jag öppnade DN och såg Hanne Kjöllers jävla skandalkommentar på Birgitta Ohlssons minister- kontra föräldraskap, en kommentar som provocerade mig lika mycket som förvånade mig, precis som det Karin Olsson på Expressen skrev om saken. Jag hann bara slänga iväg en arg tweet om det innan avresan, där debatten eskalerade med Eva Sternbergs debattartikel i just Expressen. (Den tycker jag fortfarande är skit samma i jämförelse med Kjöllers kommentar, trots sin extremitet. Virrpannor har vi alltid gott om och där blir jag inte förvånad, eller besviken.)

Ååh frustrationen över att inte hinna skriva nåt inlägg om det! Jag hade redan innan planerat nåt om hur saken först börjat bli till en “riktig” fråga trots att min första uppfattning var att det skulle försvinna redan efter Ohlssons första blogginlägg. Nähä det smällde upp, men inte så mycket att jag kommer palla en längre kommentar här när alla redan fattar vad man tycker.

Så när första dagen tillbaka i Göteborg kommer så står man i ett bollhav av intressanta texter man vill tipsa om, skriva om, diskutera. Utan tid. Wööh stress över att få nåt skrivet till Pillow Talk (bidde en tumme, men rolig sådan), wööh så mycket jag vill säga om dagarna som gått, wööh de diskuterar en massa intressant på twittan. Wööh kommentarerna blir hätska på mitt senaste inlägg. Och nu sitter jag med ett jävla metainlägg istället! Men det krävs. För här är veckans absoluta måsten:

Först och främst Panams VK-krönika som förklarar, nyanserar och kritiserar genuscertifiering och liknande bättre än någon annan kunnat göra. Med kunskap om både totala fuckups som kommer av att ovilliga och okunniga tvingats implementera något de inte kan hantera, och om vad genusvetenskap faktiskt är. De som ifrågasätter all tolkande vetenskap lär inte övertygas om värdet, men det ska fan vara rätt behandlat åtminstone.

Sedan Isobels fantastiska text om svensk liberalism och “liberalism”, om hur den skulle kunna vara och vad den inte är. Frihetsinskränkningar gjorda av så kallade liberaler, och nya sätt att se på vad frihet är. En sån text som så exakt formulerar för mig varför jag väljer liberalt framför socialistiskt på flera punkter, samt inte minst varför jag på många andra punkter fortfarande håller det rött där ekonomin tar över.

Och så Sydsvenskan. Gud, sedan jag hamnade på twittan och fick upp ögonen därifrån, jag är sjukt glad för det. I veckan två texter om slöjor, burkor och skönhetsideal som verkligen måste läsas. Kinga Sandéns “slöjfail” i Iran, och Erik Magnusson om likheten i både burkors och bikinitoppars syfte. Framför allt den senare en sån text jag hade velat skriva med sån fantastisk illustration till (ja, jag har ju varit inne på det, men no klippdockor till!).

Jag skulle be alla att söka på Twitter efter #541 samt #Mjölby också, men det är lite svåt att läsa på nåt riktigt givande sätt egentligen, särskilt för den sistnämnda (jävla åäö!). Det bloggas senare, men ni som var med fattar redan. (UPDATE! det går visst att söka på ö-innehållande ord i webversionen, dock ej i TweetDeck - därav min taskiga koll.)

Som en idiot har jag tackat ja till hela helgen med #vårdish också, jobba från tidig morgon till sen kväll utan nån omvärld. Jag kanske försöker ha det som twitfritt projekt. Men you know me. I know me.

Jag hatar att jag ändå måste skriva nåt om det här. Men Göran Lindberg-historien har blåsts upp nu och det är inget att göra åt. Till och med Strömmen skriver om Kapten Klännings episka fail att belysa hur manliga feminister inte är annat än opportunister. (Fopportunister kanske man kunde förkorta det?) Newsmill kör saken hårt och sätter in både honom och Eva Lundgren för bästa tvekamp i positionering och man trodde annars att det inte gick att få en mer styltig “debatt”. Åh fy helvete så ointressant det var redan från början.

Att tro en snut engagerad i kvinnosnutfrågor skulle vara vare sig ängel eller oförmögen att våldta är så jävla bränt. Det finns bara ett helt vanligt våldtäktsfall som alla andra och hans övriga engagemang är inte talande vare sig för eller mot anklagelsen. Absolut inte talande för någon annans engagemang för den delen.

Men alla feminister är våldtäktsmän!

Typ så skriver Pär Ström i alla fall. Näråmen. Bara de manliga. De är bara in it för att man får fet karriär och respekt om man poserar som feminist, sen våldtar man nåt så in i helvete så fort chansen dyker upp. Kapten Klänning brydde sig egentligen inte om kvinnliga polisers ställning, han gjorde det för karriären och det fungerar bra eftersom feminism är fett PK. Nåt sånt. Suck. Kallade sig Göran Lindberg ens för feminist förresten?

Oerhört ironiskt är det i alla fall att Eva Lundgren och Pär Ström, när det kommer till det specifika fallet med Kapten Klänning, är fullständigt överens om att han bara är opportunist. Jag tror ju definitivt att det är sant som Lundgren skriver att Klänning fått mycket mer uppmärksamhet och cred än en kvinna som haft samma agenda. Att en kvinna inte kunnat göra karriär på en sån fråga. Det är förstås inte underligt, men inte heller hans fel, utan alla andras - de som betraktar “kvinnofrågor” drivna av kvinnor som bara ett normalt gnäll medan mäns engagemang i saken är extraordinärt hjältedåd, osjälviskt. Jag brukar dock föredra att acceptera den saken för att låta syftet att få igenom tex kvinnliga polisers starkare ställning gå före vem som fått bättre jobb eller ära. Det är lite manliga feministers ok, inte en chans i helvetet att det ses som naturligt engagemang så länge som feminism oftast är synonymt med kvinnosak och då där det bättre att bara spela på det ibland.

Annars går Eva Lundgren mest och skriver ut så många perversionsbeskrivningar hon kan. De är bevisligen onda för att de har gruppsex och bär latexkläder, lolitakläder, FLYGVÄRDINNEKLÄDER. Bitbollar = våld, det fattar man ju. Högklackade skor - det måste vara hor. Så jävla tröttsamt. Lundgren snälla, en våldtäkt är fel på grund av sitt varande just en våldtäkt. Vad det var för specifika ingredienser skiter jag i.

Eva Lundgren gör förstås också, som många andra, en stor affär av klavertrampgrejen. Jag har faktiskt inte något problem med det yttrandet. Rikspolischefen behöver inte mena att en våldtäkt är ett klavertramp, sluta jiddra som att det var så, det som är klavertrampet är att som polischef begå brott överhuvudtaget. Det ger problem till organisationen. En “vanlig” person måste tänka på vad det är han håller på att begå för sin egen del och den utsattas, en polischef måste tänka på detsamma för egen del, för den utsattas och för sin polisroll. En “vanlig” persons våldtäkt kan beskrivas som vidrig, en polischefs kan beskrivas som vidrig OCH ett klavertramp. Det var ingen som kallade det för BARA ett klavertramp, eller typ olycklig incident som vi löser internt.

Man skulle ändå kunna ge Pär Ström rätt i sak för att vara generös, förresten. Säga att jomenvisst, feminismen handlar BARA om kvinnors rätt och makt och män har inget att tjäna. Låt säga att det är så en stund. Så kan vi sätta hans slutsats att manliga feminister bara är opportunister som enkel motsvarighet till liknande situationer. Alla vita som slagits för svartas rösträtt, eller mot apartheid. Alla icke-judar som gjorde motstånd mot nazismen. Opportunister allihop, jävla PK-slödder som gört bara för att verka fina och bra.

Det var inte bara för att jag hade text att skriva istället som jag sket i att se på partiledardebatten igår. Det är också för att det är så jävla dumt att hausse skapas kring blockpolitikens absolut tråkigaste yttring. Mest, dock, för det idiotiska likställandet av partier och deras ledare. Jag säger bara stackars alla andra små namn i maskinen.

Jag brukar slentriangnälla på partipolitik för att det känns stelt och blir för lite ideologisk diskussion, men frågan är om det inte är för lite parti i partipolitiken också. Block, frontfigur, punkt slut. Nog för att det blev bisarrt när sossarna körde parallella Ja/Nej-kampanjer under euroomröstningen, men vi lever i parodin enad front varenda val utan att höja ögonbrynen.

Tevedebatter skulle kunna peta lite i det här. Skit i de gigantiska blockmötena om livet, universum och allting - kör lite specialtema istället, så kan partierna skicka sin spetskompetens på respektive område. Istället för bästa floskelmakare och snyggast hy. Så slipper vi få upp plötsliga idiotfrågor om burka som att det var av brett intresse dessutom.

- - -

Update: Ali Esbati är rolig om olika popularitetsomröstningars värde. Facepalm.