Särbehandling ger offerskap!

[OBS! SATIR]

I Dagens Nyheters huvudledare idag kan man läsa att det är viktigt för jämlikheten att särbehandla människor. Det är en klassiskt postmodern historia att leta “strukturer” som skulle visa på hur vi inte är individer utan bara olika grupper av människor, där vissa bör ges extra hjällp för att klara sig i samhället. Som om individer själva inte var kapabla att förändra sin situation. Fallet i fråga gäller “de äldre”, vilka här utpekas som sämre på att använda modern teknik för att exempelvis få tillgång till vård. “Jag förstår inte hur man tänker när man bestämmer att kontakten med yttervärlden skall ske via dator eller mobiltelefon”, vittnar en person som ledaren citerar, och slutsatsen som dras är att denna grupp skulle tillmötesgås med någon sorts stödhjul, som om det var omöjligt att lära sig nya saker. En sorts välviljans åldershänsyn, som i själva verket bara stjälper.

Istället för att ställa krav på de som levt lite längre, att de själva måste lära sig hur nutidens teknik fungerar, vill man alltså ta ifrån dem möjligheterna att känna sig delaktiga och kapabla. Viktigare borde väl ändå vara att vi alla fick känna oss som likvärdiga medborgare, med samma rättigheter och skyldigheter? Det finns gott om exempel på människor som levt länge men ändå mailar och facebookar, och kan boka de vårdtider de behöver via internet. När man ser på hur många av våra mest framgångsrika och förmögna människor är äldre män utan datorkunskaper så kan väl ingen betvivla att det också finns en väg som passar individen! Istället för omyndigförklarande och offerstämpel bör dessa goda förebilder lyftas fram, se bara på Ingvar Kamprad!

Och vem räknas egentligen som “gammal”? Jag har många bekanta från olika tidsursprung, vilka av dessa räknas som gamla? Drar vi gränsen vid 1960-talet? 70-talet? Jag är själv född på 80-talet men blev en gång själv utpekad av yngre pojkar som “gubbjävel”. Likheten med rasbiologi blir otäck när man börjar jämföra mängden rynkor i huden, och vinkel på hållningen, för att bestämma vad en person egentligen klarar av. Det vore som en kolonial jämförelse mellan folkslag och apor om vi skulle anmärka på graden av upprätt gång! Det är ironiskt hur dessa relativister i debatten å ena sidan vill sudda ut fasta gränser, medan man å andra sidan tvingar in individer i bestämda fack och kallar dem mindre dugliga på egen hand.

När jag en gång satt på bussen intill en herre född på annat, men närliggande, årtionde som jag, så var det en grupp yngre som störde längst bak. Han himlade då med ögonen mot mig och sa “sånt där höll vi inte på med på vår tid, eller hur?”, som om jag och han skulle ha något essentiellt gemensamt, bara för att vi båda lever nu men är födda i andra tider! Det händer också att människor uppmanar varandra att “bete sig som sin ålder”, som om det skulle finnas någon sorts åldersförrädare, eller “husgubbe”, som underförstått skuldbeläggs för anpassning till vad en inbillad mäktig ungdomsgrupp dikterar. Man ska då visst inte tro att man är något, som en ålderns jantelag.

Genom att kollektivisera människor som har levt länge, bunta ihop dem i en egen grupp, och tillskriva dem egenskaper såsom teknikinkompetens med mera, cementerar man helt enkelt utanförskapet och tvingar på individer en offerkofta baserat på hudkvalitet. I framtiden behöver vi utradera sådana föreställningar, och behandla alla lika, från 0 till 100 år och uppåt.

..

 

….

 

….

 

 

Ahahahaha skoja, men visst borde en “hallå där sluta prata om rasistiska strukturer”-liberal besvara liknande ledare så här, om hen var konsekvent?

Vsg:

This entry was posted in seriöst and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Särbehandling ger offerskap!

Comments are closed.