(Om inte best ever!)

Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.

En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ‘Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.

Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för  större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.

Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i en gammal serie (lulz here om du läst den). Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) - samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.

Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.

Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.

Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ‘Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.

Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga - istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!

Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta “Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.

Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.

Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.

- - -

(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)

Jamen visst blir det ruskigt tyst i blogg när det är intensivhelg. Tryggheten i att nästan alla jag läser själv inte heller skrivit en rad under perioden börjar avta rejält i takt med att andra petar in långa och namn-med-länk-fyllda texter. Så jag pressar ut något om saken.

Jag vaknar till en måndag med urblåst huvud och saker att sammanställa och mina imaginära deadlines skriker. Jag måste lyssna på dem. Försena endast lite. Men lite tid kan jag ta mig. Dröjer kvar i huvudets landskap och tänker att visst kunde jag kört tempot i några dagar till, det hade verkligen gått, men i kickens natur ligger att den är kort. Den ska ta vägen. Jag ska vara glad att den dröjt kvar lite mer än brukligt med varnande ljuset på endast gul nivå.

Min post-dipp yttrar sig inte som din, inbillar jag mig. Åtminstone inte min taktik. Jag försöker låta den dröja kvar genom att lika peppigt prata om allt medan Panam svarar mig med full-blown utmattning och plz don’t talk about it. Det är lite som när jag för att bota bakfylla sätter på den bästa R&B jag vet och dansar som om det var festen fortfarande. Det fungerar faktiskt mot bakfylla, temporärt, men jag är nog irriterande.

I en onsdagkväll då man helt ensam står bakom ett par skivspelare och kör loungemusik i väntan på klubbens ordentliga start och alla vänners ankomst kan man bara ana. Jag har min telefon intill skivspelare 1, med Twitter på. Väntar på rapporter where u at when u comin. Lojt eller förväntansfullt smakar ölen ändå lika gott och sen godare ändå när de trillar in och börjar dansa.

Jag spelar inte bara hits. Men det är de som fungerar bäst, det som önskas, och allt totalt (nja) okänt jag spelar däremellan kommer ingen ihåg eftersom ingen (nästan) vet vad det är. Jag står ändå för att spela tryckare på slutet för det passar sig så bra och jag drömmer om Dirty Dancing-lyft. Att öl slutar säljas en timme innan stängning står jag inte för. Att jag släpper in vem som helst i båset att gräva igenom mitt arkiv står jag för. Att mina mixin skillz är kassa står jag för. Att jag är barnsligt glad att folk vill komma står jag definitivt för. När man hamnar på en efterfest utan alkohol nånstans kan man ändå ha roligt. När man cyklar hem själv så fort man bara kan, medan resten tar taxin hem i förväg, då går det också att ha roligt. Till och med när ens cigg flyger ur jackan på vägen utan att man märkt det. De väntar i köket och på morgonen efter världens bästa frukost. Och lång.

En torsdag där Panam ska tas om hand av sin Obi-Wan, minglas runt och visas upp, en torsdag som jag står utan pressack till (som jag nog kunnat ha om jag varit smart nog) tar jag mig en vanlig dag istället. Märker att det är skönt. Jag har saker att skriva, lite kort i alla fall så inte Pillow förtvinar helt under långhelgen, och mail att besvara och Systembolag att besöka. Fattigmansmat att äta. Jag är under alla omständigheter avundsjuk på hennes gratisvindrickande men sedan bara glad när förfesten hemma hos oss börjar ta sig helt och min proxypartner Prinsen är med mig. I förväg går vi och jag gömmer ett par solglasögon jag inte orkar bära med mig i ett fönsterbräde utanför mitt hus. Så smälter gängen ihop på Galagofesten och när alla väl kommit är det dansgolv till max igen. De utsocknes fördomar om Göteborgs dansgolv börjar bli solida men vem klagar (och så var det ingen göteborgare som spelade på det golvet). Men de stänger ett. En sådan sak får mig att lite skämmas för staden, men Svanen tar in oss och jag har allt på topp. Måste hustla (tigga) till mig shots alldeles innan de stänger och sedan får Prinsen och Panam släpa mig hem hela vägen till Almedal efter att jag ramlat omkull 20 meter från klubben. Utsidan väcker alltid den riktiga fyllan.

Bakfyllan jag dansar till en fredagmorgon med en Panam som får sin bakfylla helt överskuggad och mobbad av mina envetna danssteg och ojanden om varandra. Sedan har jag en vanlig dag igen, nästan, mer som en söndag och bakfylla till kvällen då jag kring sju ändå pallrar mig ut för att träffa Mollz som nyss flyttat tillbaka till stan. På vägen har de två för 25 på Buglespåsar på Netto och min bakfylla har inte belönats med salt och flott ännu så jag impulsar två stycken och tänker att jag kan lämna den ena hemma sen innan klubben. På lugn lagom tillställning med bara några vindrickare och en ostbricka plus min halva första Buglespåse. Mollz berättar om sin status som svordomsdrottning på norskjobbet. Jag bygger hype för Gläntafesten som borde bli episk, och får sällskapet att lova att komma dit sedan, innan jag måste vidare på nästa represent.

En helg man träffar så jävla mycket folk och måste göra kortvisiter, ändå så mycket tid ensam. Vänta på en Redbergsplats och känna hur det kliar i kroppen av otålighet, klättra upp för trappor branta som ett helvete och leta nummer i Göteborgs mest ologiskt numrerade område. Men jag hittar och alla är där, i en källare proppad med flaskor och nördar och allt det bästa. Allt så kramigt. Det osar av pepp och jag får visserligen skäl till avundsjuka på Panams skilda väg, men fnissar bort det med mitt gömmande av en chipspåse utomhus som jag sedan ska hämta på väg hem från klubben. Vi är på Världskulturmuseet som inte får en ärlig chans att se fullpackat ut men vem bryr sig när ChrisK kan styra upp en grupprabatt in genom att vi säger att vi kommer från Internet. En taktik som visar sig gälla även för senkommande gäster från sällskapet. När Panam och resten tvingats tillbaka till oss på grund av fest interruptus på hotellsviten är allt heaven och jag förlåter även musiken som ännu en kväll mest är hits och gör det rent löjligt med Göteborgsmobbingen.

Någon barfota, någon nytillkommen, någon som vill ha mer beef, någon jättefull, någon en politikerdvärg, någon med uppknäppt skjorta och lösgjord slips - läget då jag är näst mest nöjd med att tidigare inte lockats med någon annanstans. Och när jag sedan trillar hemåt gör jag det åtminstone utan två ledsagare medmed stadigt grepp om mina armar. Däremot två sovgäster och en bortglömd chipspåse i en buske några hundra meter från min lägenhet. Panam ligger redan och väntar i sängen. Det är mässdag nästa.

Lördag pöbeldag och jag tar min ena av två Filterbiljetter som jag fått av provprenumeration och glider runt ett slag. Glider runt och jag passar på att lyssna på Eva Rusz som skrivit en bok som verkar helt åt helvete pseudovetenskaplig. Det är roligt och jag måste twittra konstant. Följer Panam till Press Centre och äter småkakor jag inte har rätt till bara för att det är så lätt, samtalar i lugn miljö och får mingla lite. Juliagruppar på Världskultur mest i syfte att träffa alla men det är väldigt intressant och väldigt roligt att mikrofonvästen ger så mycket slapstick. Nerd guys, ni är röstöverglänsta av de pondusosande kvinnorna i sällskapet. Men vi gillar när ni kramas kring väst och head-set.

Jag går hem för att äta, på vägen ska jag ta min chipspåse. Gömstället som verkade bra en mörk full natt var såklart sämre i dagsljus. Jag twittrar något om epic fail medan andra läser och hör om det som kan få sig ett gott skratt eftersom det varit hungriga kända nördar som plockat åt sig dem och när jag sedan får höra det är jag inte missnöjd. Mina solglasögon från torsdagen är ändå kvar och min nya gimmick att gömma saker på väg ut har en ok överlevnadsratio på 50/50.

Det är en fantastisk sak egentligen, när man sedan sitter hemma och inte ens i en timme kan sitta still för att äta. Att man bara vill iväg på nästa pepp som också den verkar komma att innehålla precis alla. Jag tvingar ut och tar med Hurricane Ståhl mot förfesten för att ta mitt ledsagaransvar i den lite knepiga vagnbytarvägen, spontantrillar på Sanna och framme i Majorna tvingas jag ändå vara kass på att hitta. Ändå bara vidare pepp och dubbla flaskor Leth (en vanlig, en Duett). Vi delar med oss till de som inget har och Panam får dricka guldsprit och ligga före alla oss andra medan David spelar vår låt utan att veta om det själv. Och Mariah. Och han måste vara DJ när jag har fest. Sedan lämnar jag min svettiga undertischa i hans sovrum och vi drar på Postdigifest vid blåsiga Röda Sten.

Crossfadekurva. Jag är så på, Panam är så på, fans kommer fram till oss och jag får prata tevespel med kvällens andra hänglsekille. Men vakter och hög musik som inte går att fly utan helvetesblåst utomhus gör andras kurvor nedåtgående. Jag får svårt att förhålla mig när en fyradagars så tydligt tar ut sin rätt medan jag fortfarande är så villig att lägga på extra dagar i säkert dubbla antalet. Men innan också Panams kurva dyker av ett TBC-liknande hostanfall vid tvåtiden har vi ändå hunnit mycket mer och varför skulle det vara en besvikelse att gå när promenaden hem är så fin och allt därefter.

Kanske lite för att Panam inte minns så mycket av det dagen efter. Men hon får ligga kvar en söndag medan jag tar nyckelswitchansvaret och möter Iso för hennes lånenyckel, får åka med i taxin till Centralen så jag kan få min egen nyckel sen av Ballistix som på egen hand fått hitta hem till mig. Vakna till logistik kan jag alltid twittergnälla på men egentligen älskar jag det, verkligen. Sen är jag på mässa igen för att pressa Panam att göra det hon kan. Sedan när Panam gått hem i förväg fortsätter jag rundan för att plocka gratis och half-priced men lyckas bara lite med det eftersom en bok, som bara måste levereras till Panam som gratulation, ligger och skriker med sitt upphov på plats ready to sign. Jag kommer hem med den när klockan blivit kväll, och söndagen får sedan vara det avslut söndagen brukar när vi masar oss ut och skaffar pizza, och sedan ligger postironiskt.

Jag har inga bilder. Men allt har hänt och jag står för allt utom det som jag inte stod för.

Vi kommer ha lite fest här i helgen, med anledning av Bokmässan och finbesök. Med anledning av att jag är så fruktansvärt pepp just nu och att jag väntat på detta i en månad minst. Med anledning av att vi känner fört. Vi kommer hålla på till söndag morgon, passar det inte kan ni dra, dörren är där kom aldrig igen. Eller kom med.

Panam säger Kalla mig McLovin. Jag säger kalla mig Shirtless. Kalla mig även DJ Grovt Initiativ ikväll.

Alla gånger Panam varit i Stockholm och träffat halva Twitter och jag suttit hemma och fått sms om saken för att jag inte kunnat vara där själv. Pengar fattas, man jobbar, såna saker. Det var egentligen så nu också. Men vad i helvete, tänkte jag tisdag kväll, bara att rycka upp sig och skaffa nån billig Tradera-biljett den här gången. För det var ju mitt i veckan som #juliagruppen styrde upp Nät & Samtal och då är det väl lätt att fixa resa dirt cheap. Ja.

Satt där vid tolvslaget och dundrade in ett bud och fick biljett och hann sova fyra timmar innan tåget skulle gå klockan 6. På alla vis bättre känsla än att samma tid i svinottan cykla till jobbet, men jag tog samma väg. Sms till Panam, Ja själv sitter man ju på tåget redan, godmorgon. Kunna halvöverraska så var halva nöjet.

I Stockholm ensamt knatande runt och utforska vägar och bussar och shit, herregu jag visste inte ens om var saken skulle vara men Twitter var hjälpsamt. Panam kom tre timmar senare. Det är så konstigt att möta dig här. Vi tog bussen till Tekniska Museet. Fint väder, hängde utanför ingången och mötte nyanlända och redan ditkomna. Jag började naturligtvis noja.

Hur gör man, hallå, när det kommer massa folk på en gång som man redan snackat med en hel del via internets men aldrig sett AFK. Såna blandade nivåer mellan att bara veta vilka de är och inte hälsa helt till att krama om. Ja det är bagatell men jag är sån, och det brukar sluta med att jag inte vågar hälsa alls och jag ses som dryg. Men don’t take my blygness for drygness nu, om nån tänkte så. Jag slapp i alla fall trilla ned och bli sittandes på golvet mitt i ett handskak som Isabelle Stål lyckades med (cause: oväntat uppfälld stol).

Hela kalaset sen kan man förresten se via Bambuser. Det var paneldiskussion x2, först med rätt mycket tekniskt tugg och sen med mer aktivism och politix - samt däremellan anförande av Jérémie Zimmermann från La Quadrature. Det mesta var väldigt intressant och ibland jävligt roligt. Nördtätt, såklart.

Minglet efteråt var ännu roligare, snackade mest med Pelletsmaskinen och hans vän (argh minns inte twitternamnet - plz leave comment). Lägligt eftersom de skulle iväg tidigare än oss och inte vidare sen. Åt dyr men god baguette (ashungrig men wack lite mat i restaurangen) och drack en öl. Fotade lite folk av princip. Sen migration efter ett par timmar när jag, Panam och Johanna Nylander drog till det lägligt till 20-öppna systemet för att handla lite supa till den inofficiella efterfesten.

Åh det var så roligt! Isobel världens bästa värdinna och så mycket folk som droppade in från andra håll senare. Aaron Israelsson kom fram och hälsade med “Hej du jobbar för mig” innan jag fattat vem det var. Åh internets, man måste inte ens ha setts innan. Och jag fick leka relationsexpert 4 real, samt smida kommande konspirerande beefplaner. Bli full. Ingen mat köpte jag och låda vin fanns för allmän förtäran. Ändå med ett sturskt Jag är ju nästan nykter när jag med Panam och Jullan Ballistix lämnade festen för att åka hem och sova hos den senare. Fick man ju höra igen några gånger under den färden. Och idag.

From the Julia to the Iso, we migrate. From the Iso to the sovplats, we migrate. Genom att på tokfyllan med mac (ovant!) bjuda på ny Tradera-biljett lyckades jag ändå fixa mig en resa hem igen för en motherfuckin krona, sån jävla tur att ingen annan bjöd över för jag hade aldrig klarat en snajdig sista sekund-budgivning i det tillståndet. Men jag klarade i alla fall att en en gång bara somna och sen få kliva upp fyra timmar senare för att dra medan Panam låg kvar i Jullans soffa utan att något märka.

Kom tillbaka till Göteborg vid lunchtid och strålande sol. Bra dag på bra dag, men önskar jag kunnat stanna längre. Det var bomben hörni, göra om plz. Nu Mariah Carey, Migrate:

Hela tiden twittrande alltihop. Du kan följa här.

Sådär andra gången när man vet vad som gäller är det ju lite lättare att se till att en nattlig vistelse i Ulricehamn och Borås blir bättre än första gången. Men egentligen var det bara för att Panam följde med som jag inte led the hemresan from hell ännu en gång.

Sjuhärads var lite tragiskt nerbantad pga av sura Uhamnsinvånare som klagat på utrymmesinskränkningen vid badplatsen när festivalområdet legat där tidigare år. Andra prioriteringar på området och inte nåt öltält däri som vi kunde hänga på efter spelningen, men det löste sig fint. Istället för att gå till första förslaget, det lokala stadshotellet, för att dricka lite öl i tretimmarsväntan på bussen, upptäckte vi att det där vid stranden faktiskt fanns ett annat lokalt hak vid namn Bryggan. Ett helt fantastiskt ställe.

Precis som det oväntat började regna hann vi in på stället som på insidan var konsekvent furuklätt. Obehandlad och strävt. Medelålders par och 25-åringar samsades kring småstadsmusik som Gyllende Tider, YMCA och Uggla. Det var öl i kanna och norrmän som köpte två på en gång tillsammans med 12 shots, tokhög volym på den chosefria musiken. Alldeles underbart. Eller vi led lite när Uggla skanderade Hotta brudar från Djursholm, men annars var hela denna utomvärldsupplevelse bara skäl till helt oironiska leenden. Vi kommer aldrig överbrygga dessa klyftor, sa Panam. Så det gjorde inget att vi log åt deras främmande, egna, värld.

Ja, du ser ju.

Det var verkligen, precis som Panam sagt innan vi åkte, som det närmsta vi kommer en gemensam semesterresa i år. Innan vi skulle ta bussen dök halvtidsbråket upp och stämningen blev dålig. Men inne på en bisarr krog i Borås, som såg ut som bratställe men inte verkade ha nån klädkod alls (ryggsäckar, tygpåsar shorts - allt funkade), började sista dagarna på den komprimerade charterveckan och det vände uppåt. Efter hennes obligatoriska glas Southern Comfort och min öl, ett Donkbesök och en nostalgipromenad för mig förbi Högskolan, hamnade vi längs broräcket vid ån som går förbi Södra Torget och vattnet stilla bakgrund när vi hånglade.

Sen stensomnade jag på bussen till Göteborg och vaknade upp till bara trötthet och matt promenad hemåt från där sista spårvagnen inte ville köra vidare. Vi badade inte i plaskdammen nu heller. Ändå nöjd.

Det är väldigt svårt att beskriva en hel vecka i ett svep, en sådan som blivit precis lika bra som den bästa helgen den inleddes med. Det är inte bara för att den tvingades avslutas med den absolut värsta helgen och inget ens i närheten på flera år. Jag vet vilket år. Det är också för att det inte går att rabbla alla små detaljer för någon som inte var med, det är svårt att minnas dem i ordning och det är svårt att inte bli jävligt tråkig när man hyllar sin egen gångna tid.

Det är svårt att beskriva det nu, men jag vill kunna tala om att Yoho, @johannka, är en så jävla bra och rolig vän. En sådan man inte kan tröttna på ens på en hel vecka, och en extra dag till när hon missat sitt tåg till Östersund.

Vi har sett Lotta på Liseberg och haft både ärligt svennekul och skrattat åt det, medan Brandeby suttit fast i en båt. Tagit okänsliga gråtbilder vid MJ:s handavtryck. Spanat alla freaks på Liseberg. Twittrat oss tokiga under hela processen till den grad att resten av vännerna börjat håna oss. Gått efter folköl, bjudit till förfest på tre och tagit det sista panikstället öppet till klockan tre en måndag. För att det inte går att bara stanna hemma när man skrattat så en dag. Pratat om viktigt även en flamskväll.

Vi har haft tisdagsfika. Segat hemma och sett på Tre Solar för goda skratt och perukbonanza. Vi har peppat för en enfärgad utekväll och diskuterat outfits. Bjudit gäst nummer två till en förfest där gästen inte ska med sen. Skålat för allt. Gått ut och haft pinsamma encounters med folk vi egentligen inte känner, dansat, pratat om saken för saker. Blivit alldeles för fulla igen.

Vi har haft opinsamma samtal med folk vi egentligen inte känner, nytt nummer i min telefon och göttigt skvaller om forna klubbar i stan. Vi har gått hem och tagit en omväg förbi Jonsborg. Eller det ligger ju på vägen hem till mig nu. Jag har så gott som varje dag på vägen ut och hem ropat halvhögt City Life! och även en gång i sömnen. Jag har fått ihop hela skiten med den nya bloggen och sen på det fått veta att det är utomhusfest på berget igen, peppat för ett avslut som kunde matcha början. Inofficiell releasefest och glädje när bästa Sanna följer med. Ute tills solen gått upp igen men vad hände med allt annat. Den bästa av helger blev till den bästa av veckor och det slutade med värsta helgen, men jag håller veckans fana högt i minnet. Den måste förtjäna en skål.

- - -

(bilderna av Yoho förstås)

Helt sådär Älskar du livet? - rungande JA. Jag har den bästa helgen nu och det är inte bara för att jag råkar vara långledig från vårdish. Det är för att alla människor är så jävla bra och festerna utomhus blir av. Det är för att ölen som beslagtas av snuten kan ersättas med den undangömda och musiken slipper stängas av. För att gubbrock på allvar lyckas fungera på en klubb (ett tag) och vännerna dansar till Knopfler, Springsteen och Lundell. För att solen går upp och jag fortfarande festar på berget och för att jag fått sakna det så mycket, att lite ont gör det allt när det så fint är.

Familjen på besök, Yoho på besök. Det är hektiskt och så mycket logistik under tre dagar, men när vi äntligen står på festberget - alla syskon och de bästa av vänner - skiter vi i allt sånt och bara fortsätter. Det är skit samma att jag vet hur pappa kommer ringa tidigt på förmiddagen och väcka mig för att de ska åka igen och avskeden ska tas om hand, det är skit samma att jag försvårar detta genom att följa Panam hem och låter syster hitta till mig på egen hand. Det är skit samma när jag faktiskt blir väckt, när jag får höra att systers kompis kräkts lite på soffan, och fortfarande småfull måste knåpa ihop en vägbeskrivning så mamma och pappa får säga hejdå. För det är fint och jag tycker om att ha en sån här dagen efter.

Minnas precis hur kul det var, fortfarande rida på vågen och vara så jävla nöjd att det äntligen blitt av. Ligga. Äta gofrukost klockan 14. Möta Yoho på Max och flabba åt skumma händelser. Gå på Netto och flabba åt allt möjligt, vara så speedad att Yoho får säga åt mig att vara tyst en stund. Och så ikväll det söndagsslappande man förtjänar. Jag är AFK som fan men jag hatar inte varje stund.

Dagen efter dagen med bakfylla, och det som igår var att inte behöva göra nånting alls, för att man ju ändå är bakis hallåå, är idag att drabbas av all verklighet som samlats under frånvaron i rus och efterverkningar. Klart det är att skriva om kalaset på ett blogginlägg som händer först av allt.

Helt vansinnigt är det, när man på det som ska vara en jävligt uppstyrd fest med zombietema och sminket är på och seriöst så jävla skitsnyggt, bara fyllar ner sig så mycket att inte en enda bild tas. Att alla andra deltagare verkar ha gjort precis samma sak. Hur kunde jag vara så bränd att jag inte utnyttjade min ensamma tid före gästers ankomst att åtminstone posera för min självutlösare? Men kanske är det lika bra att det inte finns några bevis för hur urartandet börjar, och sedan tar skruv när jag får för mig att alldeles för väck börja köra låtar och skrikrappa över lokalen, och slutligen sjunker in i konstant läge av kladda ner varandra med fejkblod på dansgolvet och prata om obscena saker med flickväns ex. Och öppna bubbelflaskan som inte behövts.

Det vidare nedkladdandet finns dock på en enda bild, verkar vara den enda på mig, där jag halvt tvingar en nykommen gäst att gå med i zombiegemenskapen och börjar skapa öppet sår intill hans öga precis som det yrs truly bar. Och bild från dagen efter finns när jag försöker hålla masken och posera ondskefullt med Arons present. C’est tout, verkar det som, men jag letar. Ni var ju så jävla snygga alla zombies!

Kanske borde jag bättrat på min falnande cutted throat istället…

Jag och Panam spenderade bakisdagen med att trots en ny vetskap om äcklig association köpa must att dricka och promenera hellalångt. Med sjuka mängder thaimat se på Empire of the sun med jobbigaste barnkaraktären ever och sen Star Wars, episod tre, och diskutera de lite mer dolda sugigheterna med nytrilogin, nämligen världsbilderna hos de motsatta parterna och vilka man ska förväntas hålla på. Såklart Panam var den som gick academic om saken.

Du hör ju hur det låter, zombifierad verklighetsflykt, och jag sitter ännu en dag hemma efter en sån vända och gör väl lite långsamt det jag ska, men mest helt annat. Så kommer det nog förbli en dag till. Lär mig nån gång hur man sätter deadlines för sig själv.

Så mycket flackande, men jag tänkte ta den här torsdagen innan dagen jag fyller 28 till att bara vara hemma och faktiskt göra saker jag borde. Som att skriva ett utkast till någon slags pressmaterial till remix-släppet som, ja, planeras i dagarna. Funtar på 9 mars, som en bra start på mannens ansvar direkt efter Internationella Kvinnodagen. Om det hinns.

Tre dagar i sträck på Andra Lång, men åtminstone olika ställen samtliga dagar och samtliga dagar med tidig hemgång, och specifikt gårdagen med fylleköp av lösviktsgodis istället för nån flottig mat. Onyttigheten densamma men priset annorlunda (även om det omfattande korthaveriet gav mig godiset på Soys bekostnad). Tänk så väl en fylleköpt påse 3.90-godis kan få användning när man ska ta sig i kragen också.

Men så ringer vän man inte träffat på länge och då är det väl klart man gör en vända till på den där ständiga ölen. Presstexten har ju faktiskt blivit nästan helt och hållet klar, granskad av en expert och imorgon säkert klar att skickas överallt. Kan ju lika gärna bli väckt av det där telefonsamtalet jag lär få av föräldrarna istället för att sitta och vänta (hej på er! jag är säkert hemma hela dan, men om jag sover är mobilen närmast så ring dit).

Jag tänker inte bry mig så mycket om hur ett firande kan bli på rätt datum heller, trots tidigare nämna önskan att gå på Afasi & Filthy (dramavarning nämlish). Zombiefesten har haft så många turer nu, så det är allt jag tänker på i firandeväg, och när den nu spikats till 20 mars kan jag lika gärna ta det lugnt eller göra annat tills dess. Releasefest kanske? I vilket fall har ni snart äran att få länken, och jag har den äran på annat sätt redan imorrn.

- - -

Om nån vill ge mig en digital present imorrn så är jag på desperat jakt efter en explicit version av Mariah Careys Migrate, för den jäveln är bleepad i T-pains vers var jag än lyssnar. Sånt är kuken det (hej alla Spotify-slavar! vad tycker ni om den va?). Men har jag otur är det som med Lauryns Doo Wop (That Thing) som aldrig verkar getts ut med fulorden kvar.

Glorious helg, trots lite drama och tack vare lite annat drama. J-Shot a.k.a. Jullan Skott (a.k.a. Ballistix/’Stix) var på besök i stan och naturligtvis såg Panam till att inkludera mig i festligheterna däromkring. Vi hade långfika efter hennes ankomst (under vilken jag fegade ur från planen att stå med en skylt vid tågspåret med texten “Tjockis”), och förfestade sedan i Panams etta tillsammans med en bunt övriga non-bloggers som Panam bjudit in. Jag regerade Spotifylistan precis som jag tidigare gett skräckprofetia om, men det var en grund av Panams val och jag satt inte där och hökade hela kvällen i alla fall.

Det är inte skummat vin, det är öl.

Vi pratade mården (vad äter de?) och halfway crooks (finns de?), Mårdmagnus hade svaren på det första. Efter fylla accomplished och snack snackat lekte jag general och ville driva skocken till Styrbord innan midnatt för att komma in utan att betala och bli fattig. Det misslyckades förstås, vad har jag för auktoritet i en sådan skara, men så fick jag väl bara skita i att bränna de pengarna på vidare öl istället, för det hade ju lätt hänt i så fall. Nu blev det ändå, trots störigt jävla skitväder på vägen, lite discodansgolv och spanande av parbildningar, och så det lustiga dramat som var bortblåst dagen efter. Tänk så lätt vissa kan hetsa till missnöje. Är väl onödigt.

Vinkade av J-Shot redan idag, blixtvisit, men så skulle hon få se AC/DC i Stockholm också den jäveln. Bloggas väl om får man anta. Såna vi är.