Karin Adelsköld har skrivit precis det där som miffon gormar om. Kvinnor, ta lite ansvar även för det läskiga och tråkiga. Och inte en käft i kommentarerna har grundläggande läsförståelse, men det är ju bara som vanligt. Man kan uppröras åt dessa som tror att det bara handlar om grillen. Som inte skulle förstå ens vad uppgiften “läsförståelse” på högskoleprovet bestod i. Men jag hade aldrig förväntat mig annat än dumjävlar som antingen gnäller om att kvinnor försöker ta makten på nytt område, att det är ett oviktigt i-landsproblem eller att det minsann finns biologiska skäl till att kvinnor inte kan sköta eld och att kvinnor är ganska dåliga och korkade. Det omaskerade kvinnohatet ni vet. Ganska töntigt.

Därom skrattar jag gott. Åt kvinnor som dessa hytter jag dock med näven:

Ja du hör ju. Exakt vad som är fel med alltihop. Dessa kvinnor som gärna gnäller på icke städande män men ändå helst vill ha det som det är, åtminstone framför att själva ta sig an “manssysslor”. Ja, så får ni ju ha det om ni vill men håll då gärna käft också.

Glad är jag i alla fall åt att ha en hänvisning 1A när Strömmen eller nån annan* jiddrar om jämställdhet à la carte. “Kvinnor” må vara dumma i huvudet men feminismen äger er likväl.

- - -

* Ja varför är det så tyst om Karins artikel på de vanliga bloggarna där?

UPDATE: Verkar som att åtminstone Pelle Billing noterat saken, men liksom wtf is up med att man måste kolla kommentarerna för att det ska framgå att han är en av de läskunniga och inte bara raljerar över Karins artikel? Oh well. Vi är alla ostrategiska ibland.

“Den här våren har jag gått och väntat på att debatten Män är djur 3.0 skulle ta fart” skrev Ullgren, och Män är djur 3.0 har vi verkligen fått. Inte som hon menade, att en misstänksamhet mot män skulle väckas av en brottskavalkad under våren*, utan som det var första vändan: Feministhat. Anklagan om kollektivt skuldbeläggande. En jävligt dålig röd matta av ilska för nya Bang-numret att anlända på. Istället för att få väcka intressanta frågor buntas nu detta nummer ihop med den lilla DN-debatten till en föreställd ny våg av våldsamheter.

Vital diskussion åt helvete och en ny misstänksamhet mot feminism är väckt. I Axess fick Ebba Witt-Brattström nyligen bre ut sig om den individqueerurvattnade rörelsen som ger fingret åt sitt 70-talsarv (EWB:s legacy), men för  Johan Wennström i SvD verkar hon samtidigt vara representant för de goda - de som inte gör kollektiva svepningar. Kanske är det bara Wennström som inte är så jävla bright förstås. I båda fall verkar man dock till varje pris vilja mota en ny och farlig feminism. Män är djur-feminismen, hur lite den än existerar. Så desperat att de alltså berömmer och ger plats åt någon de garanterat skulle hatat när det begav sig.

Det är förstås hatarna som inte har någon humor, och vissa av påhejarna. Dilsa Demirbag-Stens förvirrade replik om att kollektiv analys skulle vara detsamma som kollektiv skuld, eller att någon vill ta rättigheter från män (vem fan sa nåt om det?), företräder faktiskt det mest sansade om man jämför med antika sagor  som argument eller med intelligenta människor som på allvar tror sig se en kommande väpnad feministgerilla. Pinsamt är ordet. Som det brukar bli efter ordet “män”.

Stackars Bang. Men är det inte lite lustigt med den kollektiva skuldbeläggningen som sker när idioter buntar ihop deras teser med Malin Ullgrens?

- - -

* Ehm, eller, ok då. Det också. Mer om detta snart.

Är jag glad att jag missat det tidigare eller är det störigt att jag ändå känner att det måste kommenteras flera dagar senare? Äh skit samma. Wendela fördummar i alla fall landet igen när de publicerar nån jävla miffo-story om det franska rugbylaget Stade Français som spelar i rosa och gjort nån brandmannagrej med utvikskalendrar. För att locka publik, såklart.

Jämställdhet eller omvänd sexism? Frågar idiotrubriken oss. Well, inget av det förstås. Även bortsett från att “omvänd” sexism existerar lika lite som dito rasism är det knappast något sexistiskt i sig med vare sig utvik eller rosa uniformer. Jämställdhet är det heller inte en käft som försökt kalla det. Storyn är dessutom omhashad från två artiklar i DN (1, 2), ingen av dem med samma idiotfråga eller något påstående i närheten av den (även om DN:s rubrik “Hårda män med mjuk framtoning” är lika puckad med tanke på sättet de poserar i utviken).

Om det inte gjordes som ett spektakel skulle naturligtvis en rosa uniform vara ett jämställdhetstecken, att det är chill med alla färger för whatever kön. Samma med ett utvik som inte vore klyschigt macho, som rugbygrabbarnas tyvärr är oavsett rubriker, och därmed skulle bana väg för fri posering oavsett kön. Sexism skulle det snarare vara gentemot de kvinnor som förväntas vara intresserade av sport bara för att glo på män. Tack och lov får Jennifer Wegerup från Sportbladet kommentera sist med just den poängen.

Nå, hade fått avsluta, om det inte var för kommentarerna som precis som vanligt består i idioters svammel och det enda som är vettigt används fortfarande som nåt slags motargument mot en feminism de inte förstår.

I vilket fall är rosa fan inte nån mjuk färg av naturen.

“Uppdatering: Det är något i hästväg hur negativa kommentarerna på Newsmills sajt är till Eva Lundgrens artikel. Jag har aldrig sett en så total dominans av på gränsen till hatiska kommentarer. Vilket man kan förstå. Maken till manshat var det länge sedan vi såg. Det är märkligt att Eva Lundgren får upprätthålla en professur och därmed försörjas av skattebetalarna.”

(my black där dårå)

Ja så var det dags att trilla av stolen än en gång i förvåning över den dåliga argumentationen (sist i inlägget förstås) som Pär Ström tycker är en god idé att använda. Kommentarerna är hatiska! Då måste det vara folkets röst, och de måste ha rätt. Detta ska jag tillämpa varje gång Radical Cheerleaders sjunger om att hata män. De är hatiska och publiken jublar, då måste det ju vara rätt att hata män! Eller ännu mer analogt: Detta ska jag tillämpa i höst och lägga en röst på Sverigedemokraterna för de har ju faktiskt folkets verkliga röst att döma av kommentarerna på samtliga tidningar och debattforum på nätet.

#dör #fetdör #lulzinfinity

Alltså vissa tankar och upprördheter förstår jag som vanligt vad gäller hans blogg etc, och jag var inte så nådig mot Eva Lundgren heller, men det här är verkligen precis det som gör att jag aldrig någonsin kommer kunna ta hans agenda på fullt allvar. Troll är inte sanningens fanbärare på någondera sida, och framför allt inte de vansinneshärdar som syns på Newsmill.

Två missuppfattningar ligger bakom en stor del av antifeministiska resonemangs totala felaktighet. Dessa är att a) allt som feminister gör i alla sammanhang är en del av feministisk plan, samt b) alla hyllningar/försvar/uppmärksammanden av kvinnor är feministiska segrar.

Därför är det inte så konstigt att Newsmill harvar en bisarr pseudodebatt just nu. Med anledning av att individen Gudrun Schyman valt att göra sin egen koreografi i programmet Let’s Dance lite upprorisk mot traditionella könsroller har människor fått för sig att feminister vill sabotera pardansen.

“Som en normal, heterosexuell kvinna i medelåldern, anser jag att vem som helst ska kunna dansa traditionell pardans utan att feministerna ska opponera sig” skriver Susanne Holtz och jag hamnar på golvet i gapflabb. Har någon kommit till ditt danshak och med pistolhot radat upp alla mot väggen för att sedan införa en ny dansordning? Snälla nån. Faktum är att Holtz artikel snarare är detta pistolhot inför alla som inte dansar som man ska.

Nå, självklart gjorde Gudrun Schyman detta mer som ett statement än som uttryck för olust inför nån annan koreografi - det är självklart menat att utmana även andras dansande. Men som krav? Sabotage? Nej peoples, det kallas att visa hur det också kan gå till om man vill. Alltså bortsett från att trampa i samma misstag att tro Schyman vill att alla ska dansa rätt och lika gör faktiskt även Pelle Billing samma sak i sin artikel på ämnet: “Om pardansen lär oss något, så lär den oss att jämställdhet inte betyder ett avskaffande av rollerna, utan att samtliga roller görs tillgängliga för samtliga individer.”

Jamen precis, hells yeah.

Att missuppfattningar sker är dock inte så jävla konstigt när till exempel DN slänger ut artiklar som de om årets guldbaggenomineringar. För det första är den allmänna rapporteringen hella-wack som i pappersupplagan (nätets är nedkortat) har rubriken “Baggarna älskar kvinnor i år” och upplyser oss att: “Filmbranschens omdiskuterade snedfördelning mellan könen kommer inte att märkas på årets branschfest. För en gångs skull dominerar kvinnorna i de tunga prisklasserna bästa film, bästa regi och bästa manus.”

Nej, det märks extra tydligt eftersom varenda jävel ska vara där och påpeka det. Dessutom ger det antifemz en massa vatten på kvarn när man beskriver det som jämställdhet och inte snedfördelat vid dominans av kvinnor. Alltså i år var det fortfarande snedfördelat, men åt andra hållet - och om det var lite sådär vartannat år att det tippade över på ena eller andra könet skulle jag kalla det jämställt (nej det måste inte vara 50/50 jämt, så var det sagt).

Men det värsta är ändå Helena Lindblads helt otroliga uttalande att det är “[...] roligt att juryn tänkt feministiskt för en gångs skull.” Eftersom det är kvinnodominans samt några berättelser om kvinnor? Nämen för i helvete! Att skildra kvinnor, särskilt i bredare sammanhang, kan definitivt vara långsiktigt bra för jämställdheten i film och annan kultur men att det för den sakens skull skall märkas som feministisk handling är bara fucked. Och så skulle garanterat Nils-Petter Sundgren sätta stopp för allt sånt tänkande ändå.

Jag tycker att man kan läsa Pär Ström om de olika situationerna för män och kvinnor vad gäller sjukskrivningar. Det är nog första gången som jag läst något av Ström (men troligen inte första som skrivits) som bara rakt av förklarar att det föreligger jämställdhetsproblem. Utan att texten i sig börjar hacka på feminister (tacka trollen för att jag ändå fått dementera den saken i en kommentar). Det är kort sagt GenusNytt som den plats för seriös mansvinkel det kunde vara.

Ibland undrar man ju om inte Pär Ström faktiskt är out trolling mest. Dagens Sidan 4 i Expressen är i alla fall antingen ett skämt på Ströms egen bekostnad, eller någon slags sarkasm han kör med helt medvetet. Javisst tror jag mest på det förstnämnda.

“Vi som brinner för jämställdhet struntar ju i kön och tycker att kompetens ska styra vid tillsättningar. Då kan det mycket väl råka bli personer av samma kön flera gånger i rad.” Ja, så skriver Strömmen i en text vars tes är att det är fucked up att det än en gång blivit en kvinna i EU-kommissionen för Sveriges del. Hur får han egentligen ihop det där? Har alltså myntaren av den fjantiga frasen “jämställdhet à la carte” än en gång bevisat vem det är som plockar friskt från menyn och skiter i allt annat?

Nä men det är väl klart, att han förstås syftar på att det just eftersom det blivit tre kvinnor i rad MÅSTE vara på grund av jämställdhetsskäl. Och nog har han exempel på röster om den saken, det är ju givet för såna hittar man alltid, men var det någon av dessa röster som var politikerna som faktiskt utnämnt Malmström? Njet. Vad vet Strömmen egentligen om skälen till hennes utnämnande?

Nog tror jag han försöker sig på en sarkasm, att vi allt jiddrar när det är bara män på posterna men inte när det är bara kvinnor, och vad sa vi nu då? Ja för det första sa vi att det fortfarande i Kommissionen som helhet är stor mansdominans, vi sa att Malmström valts ut för att hon fan är med överallt när vi snackar EU och har alltid varit ett toppnamn från Alliansen, vi sa att nog är det väl lite sant att det ofta gnälls över att män är i majoritet på mäktiga poster.

Det är ju bara det att precis som när tjejer i skolan uppfattas som dominerande i samtal då de faktiskt bara har ordet 40% av tiden, så blir varje situation när kvinnor faktiskt har majoritet, eller skenbar majoritet, uppblåst till feministiskt maktövertagande. Hmm … det verkar ju faktiskt som att … ja precis: När kvinnor är i majoritet så är de först och främst sitt kön. Var det inte den saken som Strömmen tyckte var tråkigt med Malmströms nya post?

Skälen till lycka:

Att det här är personen jag har äran att sova med och vakna intill. I’m hitting this för helvete. I Aftonbladet Debatt kommer framför allt det som jag borde kommit på själv när jag skrev lite om Jan-Olov Anderssons take on humorscenen nyss. När påståendet kommer att kvinnor inte vågar, ställa den enda rimliga följdfrågan för att ta det steget längre:

Varför vågar inte kvinnorna, Jan-Olov Andersson?

Min tjockstil och kursivering (citatmarkör around here) förstås. Kanske är svaret på den frågan delvis att män tycker det är en bra idé att motkommentera artikeln med vanvettigt otaktiska och avslöjande ifrågasättanden som Kasta av dig sjalen och låt håret växa ut, sen kan vi diskutera. By signatur Jollebolle, 20 bast och uppenbarligen dum i huvudet.

Skälen till stor rädsla:

Elaine: Congratulations! You passed!

Ben: Elaine, Elaine. I don’t think we should see each other anymore.

Elaine: What? you’re breaking up with me? But I sacrificed and supported you while you struggled. What about my dream of dating a doctor?

Ben: I’m sorry, Elaine. I always knew that after I became a doctor, I would dump whoever I was with and find someone better. That’s the dream of becoming a doctor.

- - -

I vilket fall, tänk så underbart att i dessa varma dagar få stå i skuggan av en gigant.

Man kunde ju tycka att det är lite tröttsamt att den ändå massiva uppmärksamheten av nya Bang-numret mest leder till idiotargumentation och samma trötta snack om huruvida tjejer vågar eller inte. Men jag väljer att tro även detta är fint och bra så länge frågan är uppe. Inte minst glädjande att Bang fått sånt inflytande (igen?), eh och detta särskilt eftersom min helt vanvettigt skarpa (och roliga!) brud Panam bidragit till just detta nummer med en av sina bästa texter ever.

Provocerande som den må vara har ändå till och med Jan-Olov Anderssons kommentar i Aftonbladet ett par korn av relevans om man skummar toppen lite och kasserar den trötta surmjölken om kvinnor som inte vågar. Ja, alltså det är inte säkert han fattar det själv. Dels är det förstås på ett sätt relevant även det om att våga, eftersom det finns för lite belöning för roligheten i både den traditionella kvinnorollen, och i alla försök att ifrågasätta eller ta sig ur den. Kvinna och chef blir du mer allvar och inte humor. Debatt för du med allvar och inte humor (hej Qarlsson!). Gissa om Panam varit inne på just detta också.

Bakom situationen ligger ju ingenting annat än (minst) två redan klassiska grunder till ojämställdhet: nyss nämnda kvinnorollen som ett taskigt forum att utveckla och utöva humor, och så naturligtvis det homosociala rekryterandet. Kvinnor förblir i minoritet för att de redan är i minoritet.

Det är ju tout simple att män dominerar makten om vad som lyfts fram och i varje sådant sammanhang sker en omedveten särbehandling. Oh yes, precis som i arbetslivet och överallt annars. Man umgås med dem man förstår. Man skrattar åt, och skämtar om, det man förstår och känner till. Alltså rekryterar man man som skämtar som man. En kvinna får lära sig den manliga humorn men män kan skita i den kvinnliga så länge den är öh typ underground. Så släpps inte roliga kvinnor fram eftersom de i mansögon helt enkelt inte är roliga. Bara konstiga, eller provocerande förstås. Jag har ju varit inne på det där vilka som får skämta medelst sexism eller andra djärva tag.

Gå nu inte bananer på manligt/kvinnligt. Det existerar, men vad det kommer ifrån och om det måste finnas är en helt annan sak. Dessa sorters humor finns bara som olika sorter för att det är så vi lever och verkar. Mindre homosocialitet = svagare gräns. Hur ett arbete borde se ut för att lyfta fram underground till normalitet tänker jag inte lägga mig i på en midsommarafton, men om man har ett program och söker kvinnor som är roliga till detta kunde det ju vara en början att fråga kvinnor om roliga kvinnor. Eller bara ta in Mia och Klara vafan.

Citat mig själv på Twitter under valvakan på SVT i söndags: Men Elfsberg är ju helt wack! “Ba ööh F! behövs väl inte om män också bryr sig om jämställdhet. Kan man junte om man är man öööh”.

Och jag var ju inte den enda som reagerade på den omnämnda saken.

Men om man är en nörd som jag är det svårt att inte ge sig fan på att ta det till SVT Play och transkribera det ordagrant också. För att kunna precisera sin kritik för de som inte tyckte det där var så konstigt sagt. Det var alltså då man i vakan jämförde kön och val av parti, och det gick exakt såhär:

Claes Elfsberg: Då ska väl tilläggas att förhållandet mellan män och kvinnor som röstade på Feministiskt Initiativ det är väl inte så överraskande eftersom de driver just jämställdhetsfrågor.

Sören Holmberg: Men varför skulle inte vi vara lika mycket för jämställdhet vi män? För att det …

Elfsberg (avbryter): Då kanske inte Feministiskt Initiativ skulle behövas ens en gång som parti, om det var så.

Holmberg: Ja men man kan ju fundera på det.

Elfsberg: Mmm, vi funderar på det…

Raskt går Elfsberg vidare med sitt, dvs att förklara varför man måste sminka Reinfeld innan han kommer in i studion för en intervju. Talande eller. En man som sminkas är ju lika bisarrt som en man som bryr sig om jämställdheten, det måste poängteras att det inte är för att göra honom vackrare.

Så.

Det skulle kanske kunna tyckas att man kan stanna där, vid den ändå rimliga och av mig underskrivna tesen att jämställdhet som fråga lockar fler kvinnor, att det är allt Elfsberg säger. Men då missar man ju också hur han lägger in det avfärdande röstläget, tittar bort, och fullständigt blåser förbi att det kanske kunde vara något önskvärt för män att reflektera över. Jag kräver inte studiotid för den frågan i detta sammanhang. Klart som fan en old school ankarman kommer att prioritera en intervju med statsministern. Men han kanske kunde skita i att prioritera att prata om sminkningen av denne.

Så många är de hatare som ständigt ylar över hur feminismen ignorerar män. Att jämställdhetsfrågor alltid behandlas ur kvinnors perspektiv. Är det verkligen så svårt att missa detta enorma ointresse från män som Elfsberg, att tänka sig att det påverkar hur jämställdhet diskuteras? Du kan inte bara stanna vid att se att män är i minoritet bland feministiska väljare, du måste fråga varför! Att kritiskt fråga är lika bra det, fråga om kanske F! som parti står för en mer kvinnocentrerad jämställdhetspolitik, då har du i alla fall frågat vidare. Det var jävligt länge sen det var relevant att kalla det kvinnosaken.

Det är också väldigt mycket att sätta likhetstecken mellan F! och feminism generellt, det är att tro att det bara finns en feminism. Det är framför allt ett stort misstag att tro att det bara krävs att alla ska bry sig om jämställdhet för att den ska infinna sig helt. Självklart är det svårare än så, i annat fall skulle frågan fått sitt svar då Göran Persson började kalla sig feminist.