Min första reaktion på ordet “Föräldravårdscentral” som Centerkvinnorna föreslår ska ersätta Mödravårdscentralen är förstås att det väl inte går ihop. Pappor får väl ingen vård där? Tack och lov tar det bara nån sekund för min besserwisserreflex att slås bort av min andra besserwisserreflex. Vem fan sa nåt om pappor? Det står ju klart och tydligt - och neutralt - föräldravård. Det flyttar bara fokus från mamman, det säger fortfarande inget explicit om pappan.

Och efter lite snabbkoll bland idioternas kommentarer på AB-artikeln om saken blir det än mer rätt. Det är så uppenbart att MVC är ett namn som fått alla att tänka på moderskap enbart, trots att barnmorskan faktiskt gör en hel del annat också. Förhindrar barn till exempel. Förmodligen fortfarande med mest kvinnliga besökare men inte bara mammor eller blivande mammor. De upprördas outrage gör mig som vanligt nästan överdrivet positiv istället.

Dock hittar jag genom kommentarerna på Pelle Billings inlägg om saken en barnmorska som påpekar att det redan finns ett neutralt namn som flera vårdinrättningar använder: Barnmorskemottagningen. BMM, jag gillart. Kan vi enas om det?

DN:s artikelserie om “Velourpappan 2010″ - alltså nåt slags försök att rapportera läget med papparoll och sånt - har jag stört mig på sen dag ett. Först nu kommer jag på att det är lite orättvist av mig, eftersom det nästan bara är paketeringen som stör.

Karin Rebas har skrivit det absolut bästa om första delen. Dels med smarta exempel på hur statistiken kan vara lite skev att gå efter och dels har Rebas (med flera), precis som när jag först såg förstasidan i måndags och irriterades av att Carlos Rojas var representant för den fräscha 80-talisten, noterat det skeva i att fronta med en lyckohistoria med finpappa som tror på sin generation - trots att fakta i artikeln intill säger att han har fel i den tron. 80-talisterna är inte alls mer rediga än några andra, men nån som håller på med kampanjande för föräldramän tror väl lätt det.

Jag skulle förstås säga att 80-talistpapporna inte ens är klara med att leverera statistik ännu eftersom även en tidig 80-talist som jag inte har nå barn en och bara en av mina närmare jämnåriga vänner har det. Jag kan också tänka mig att de som är sena med barn är mina medelklasspeeps och de som är tidiga - som nu är statistiken - är verklighetens folk. De är inte sämre pappor bara för det, men frontar fan inte i DN heller,  medan just medelklassen skiner upp i ljus björk på DN Insidans avbytarbänk.

Porträtten är därför fett ointressanta. Rojas var skarp i yttrandet om att män som hävdar kvinnomakt i hemmet i så fall är mjäkiga, men mest givande i det sammanhanget var ändå forskaren Anna-Lena Almqvist som oerhört nyanserat behandlade frågan om vem som “bestämmer” och hur. Karin Rebas invändningar till trots - Studio Etts puckade vinkel om mammamakt får faktiskt stå för dem - så tror jag inte Almqvist menar att kvinnor bestämmer över sina män. Det som sägs är ju att pappor låter sig styras i den mån de gör det. Män kämpar inte, kvinnor domderar inte - alla bara gör som de är vana och de som är vana vid nåt annat har valt varandra och får istället posera i DN. Ingemar Gens kompletterar den bilden väldigt väl i dagens del.

Det här är skälet till varför jag vill individualisera försäkringen. Det är en tvångsmetod, jajjemen, för att att se till att lära några att släppa på kontrollbehovet och andra att ta lite ansvar själva. Sen kan det inte sluta där - viktigast av allt tror jag är för dessa nyblivna föräldrar att för i helvete se till att låta söner hjälpa till i hemmet precis som döttrar fått lära sig. Vet man hur ett hem sköts kan man ta ansvar för det och lär man sig tidigt är det mindre jobb. Det går inte en disk* utan att jag avundas vår gamla grannfamiljs barn för att de fick hjälpa till mer än jag och mina systrar i min familj.

Slutligen ett lustigt tankeexperiment: Var annars än när det kommer till föräldraroller och inte minst mäns där, kunde man komma undan med så öppet deklarerad separatism som artikeln om pappakurser, utan att en viss grupp börjar toktjafsa? Om den är bra som taktik eller inte vet jag inte, men pappakurs är lika mycket separatism som Kvinnofolk, eller varför inte Ladies Night.

- - -

* Äh jo det gör det, men disken är en symbol bara.

Amen guuuuud Hakelius. Ja det är verkligen jobbigt och svårt eller?

Såhär skriver han i Aftonbladet, och jag, ja jag lägger på remixfiltret (i rött):

“De är moderna män och de försöker verkligen. De vet att de är under ständig kritisk granskning. De får ingenting gratis.

En så enkel sak som att hämta knyttet på dagis. Ingen bryr sig om hur en morsa klär på sin unge, men kom dragande med raspig kind och antydan till bas och domare sneglar ur alla hörn. Drog han upp sockorna innan han satte på stövlarna? Fick han med sig vantarna? Båda två? Han begriper väl att han måste ta av mössan i den där varma bilen? (Din fru kanske gnäller så. Alla utomstående tycker nog att du är värsta hjälten. Så länge du inte gör nåt större fel, för då är det självklart för att du är man, javisst.)

Sådant anstränger sig moderna män för att klara felfritt.

De vet att det inte duger att gå in i boutiquen för att köpa presenten, utan att ha memorerat sin älskades alla mått. På höjden och bredden och tvären och diagonalen. Sådant fixar moderna män. (Ja, vanlig hyfs och jävligt logiskt att inte köpa felmåttat - låt bli hellre i så fall.) Det går inte att lägga ett mikrofiber mellan frågan ”Gillar hon rött?” och deras svar. De kan skilja push-up från stay-up och minimizer från shaper. (Push/stay-up ja, det där andra? Nej.) Och mer därtill:

(Nämen oj vad kommer nu för svårt?)

De kan sortera vittvätt från kulörtvätt och fintvätt från ylle. (Vanlig livskunskap, din mamma jobbar inte här.) De kan kela och vara entusiastiska över en ny säsong ”Gossip girl”. (Nä det är fan valfritt. För kvinnor också! Tänk att alla kvinnor gillar inte Gossip Girl eller motsvarande.) De kan gå till affären och komma hem med hela listan. Inte halva, en flintastek och en braständare. (Moderna män kan skriva listan själva. Livskunskap revisited.) Och allt är svanmärkt och rättvisemärkt och pandamärkt och ekomärkt. Inga övermogna tomater och inga gröna bananer. (Moderna män är ihop med medelklasskvinnor? Hur många procent kvinnor köper märkt like that? Nå, håll i hatten för här kommer hans lulziga poängsvada:)

För de är moderna män och de försöker allt vad tygeln håller. Men just när de trodde att de bevisat att de inte bara är grottmän som kammat håret, står de där igen.

Hyllan med trosskydd.

Med eller utan vingar? Normal, eller Long, eller Classic, eller Large, eller Long Plus, eller Large Freshness, eller Singles, eller Secure? Deras blickar blir tomma, det snurrar av rosa och lila, blommor och bubblor. De sorterar bort det uppenbara: inte string och inte Super Duper Extra Long Jättelarge.

De fingrar prövande på ett paket, men på det står det ”mild doft av kamomill” och man kan väl inte komma hem med något som antyder … nä.

Och förvirringen nosar på paniken, blicken går från tom till flackande och till slut sjunker deras axlar ihop. De ger upp.

Moderna män sträcker fram sina händer, tar paketet som står närmast och lägger det i korgen. De vet att allt är förlorat. När de kommer hem blir det ett snett leende och en moderlig klapp på axeln: ”Varför köpte du… de här?” Översättning: jag visste väl att du var en grottman. (Moderna kvinnor talar om vad hon har för jävla sort, alt: moderna män frågar sin jävla brud vad hon brukar ha för sort, eller kollar lite i skåpen hemma. Eller så finns det kopp. För han blandar väl ihop olika grejer nu kan man tro, kolla bilden nedan tex.)“

Ja jävlar, mens alltså, vi är så vilse vi stackars män! Uj uj uj.

Och så Hasse Aro om föräldraskap i Morgonpasset Helg. När det blir för svårt låter han frun ta det. Klart han inte kan förväntas ge råd om känslor till ungarna*. Hon har ju närheten. Vi är väl bra på olika saker? Ja kanske det, men den flykten spelar samma crap i händerna som de mammor som tjatar på att mannen inget kan. Om män inte ens tar sig för att skriva en jävla inköpslista själva, om kvinnor inte låter män skriva en jävla inköpslista själva, nä då kommer vi faktiskt ingenstans.

Åh detta töntiga jävla heterospel och lustiga berättelser av varandras dråpliga tillvaro. I en familj på två pappor och en unge, ja där blir väl inga varor handlade utom braständare. Klart, det förklarar väl vissa idioters skepsis till queerfamiljer. Man tror de bara klarar halva föräldraskapet.

- - -

* Ååh Soraya! Du skulle frågat honom vad han gjort om det var dotterns kille som varit otrogen mot henne! Han hade säkert varit handlingskraftig där.

Wiggas be acting like det där med föräldraförsäkringen är ett enkelt principbeslut. Från båda håll! Herreminjeee vad fel det är. Istället har vi ett ordentligt problem. Ja alltså om vilken logik som är mest logisk - min egen åsikt har jag färdig och klar men baserat på annat än floskelkamp.

Om jag bestämmer att alla människor får 6 månader var av föräldraledighet att ta ut om man vill, är jag då inte för mer individuell frihet än de som vill att kollektivet av två föräldrar ska bestämma tillsammans? Om jag bestämmer att alla får välja och fördela inom familjen vem som får ledigheten, är jag då inte mer frihetligt inriktad än de som vill att staten ska styra så pappor också är hemma?

Ja det är väl lite rätt att svara ja på båda frågor.

Med det mytomspunna sunda förnuftet skulle man kunna argumentera för båda sidor - klart att det är mest logiskt att varje suverän individ har sin egna ledighet att ta ut eller inte, men också klart att varje föräldrapar borde kunna välja att flytta över ledigheten från en sida till en annan. Är vi individen förälder eller familjen föräldrar? Sättet vi talar om det påverkar säkert vår uppfattning. Kan man ens prata om “delad föräldraförsäkring” eller “exakt 50/50-fördelning” - som Genderrorist skriver i sin intressanta redogörelse - utan att det för tankarna till ingrepp i en redan befintlig harmoni? Kan man prata om familjens egna val utan att det för många låter som en kristdemokratisk 50-talsfamilj med papporna på kontoret och mamma hemma (eller i spåren av vårdnadsbidraget kanske en “invandrarfamilj som fängslar kvinnor hemma utan svenska språket”)?

Klart är att principerna om vare sig individ eller familj gentemot staten knappast är stenhårt hållna ens från KD:s håll. Göran Hägglund pratade glatt om jämställdhetsbonusen på typ 13 papp (om året eller?) i partiledardebatten häromsistens, vilket antingen tyder på att han fiskar röster eller också söker hävda egenvärde i likadelning. Otvivelaktigt visar det i alla fall på en aktivt statlig styrning. Vad skillnaden är på sådana medel och oppositionens motförslag (en tredjedel “valfri” och resten delat jämnt) för någon som helst ser staten peta sitt finger nån annanstans, det är svårt att säga.

Klart är också att frihetsprinciper inte ens fungerar att hävda här. Jag har inte någon intuitiv grund för att förespråka ena eller andra sidan men jag tror inte heller på någon sådan. Anledningen till varför jag står närmare åt varje person sina egna månader är att jag accepterar styrmedel. Det är min ideologiska hemvist och jag hymlar inte med det. Vidare ser jag det vara ett problem att män tar ut ledighet i så liten utsträckning på så många plan att det är värt att inskränka viss sorts tänkt frihet. Ja, jag menar strukturella problem - såna som inte ens drabbar endast föräldrar, vilket är största skälet av frihetliga argument att dela på barnpassningskalaset. De kvinnor som inte ens planerar barn missgynnas av blotta tanken hos arbetsgivare att en man är lättare att hindra från föräldraledighet. Om män har halva ledigheten och alla vet om detta motverkas denna situation utav bara fan. Det är också därför jag blir så in i helvete lack när man ifrågasätter Birgitta Ohlssons ministerskap men aldrig öppnar käften när män får barn samtidigt - om det ens rapporteras att de ska bli föräldrar!

Ja, jag är för styrning. Jag motiverar den med strukturellt grundade frihetliga argument eftersom all styrning inte är frihetskränkande. Och jag tycker faktiskt att oppositionens “kompromiss”, som den framfördes av Peter Eriksson i debatten, är fett rimlig.

I dagens GP fanns en artikel om amning och alkohol (inte på nätet ännu vad jag sett). Efter att Livsmedelsverket ändrat sina rekommendationer för saken, från nolltolerans till att ett par glas vin inte är någon fara för barnet, är många på M/BVC fortfarande skeptiska och menar att det är säkrast att avstå helt.

Ja alltså att ingen alkohol av farlig mängd förs vidare genom mjölken verkar man acceptera, men herregu: mammorna får ju inte vara påverkade när de har barn! De blir sämre på att läsa av barnet och tappar omdömet yadayada. Det kunde man förstås tänka sig, var inte full när du bär bäbis. Om det inte var så att det ofta finns fler föräldrar att tillgå än en mamma.

Det är alltså 2009 och förälder betyder fortfarande bara mamma. Ingen annan kan ta hand om barnet och läsa de jävla signalerna, kanske rentav vara hemma själv med barnet medan mamman får lite ledigt. Pappor finns inte.

Jag har förstås redan länkat en gång till Linna Johanssons amningsinlägg, men det blir ju ännu bättre i det hon skrev igår! För är det inte förbanne mig det radikalaste jag hört i år, det att uppriktigt hävda att hon inte alls tänker sätta barnet först. Det är jävligt bad-ass att säga nåt sånt, big no-no att vara en sån mor.

Om jag håller med? Hell yeah, särskilt när praktiken av att det inte gör att man sätter sig själv först heller utan resonerar om saken varje gång, som en redig intelligent människa. Way better than principer och floskler, vilka ju som bekant är big no-no i just min lilla värld. Ja, samt förstås att alltid slåss mot naturen - begreppet, icke tinget.

Det utvecklas i samma intelligenta spår här och här.