Jedi mind trick fail

Roligt att Hanne Kjöller svarar Katarina Wennstam i den fånigt återväckta Bitterfittandebatten med ett havererat jedi mind trick*. Först en harang om att hon aldrig sagt att Maria Sveland inte får skaffa ett barn till, genom vilken man nästan övertygas en stund, sen: ett avslut som ändå säger precis detta ändå!

“Om man skriver en bok om hur jävligt det är med barn, om man beskriver barnet som en ockupationsmakt, är det då inte konstigt att man efter ett antal hundra sidor i detta eländesträsk berättar hur man ämnar göra om alltihop en gång till. En ny ockupationsmakt bjuds in, en ny resa mot det mest ”bitterfittebidragande”.”

Typ: “Jaså du klagar, men ska du verkligen ha barn då?”

Om man ska lyckas lura mig att man inte alls har något emot fler små Svelanders i familjen kanske man ska undvika att upprepa det sen? Jodå, vi förstår att hon inte menar att Sveland är olämplig som mor utan bara ger sig på “rationaliteten” via poängen att ett nytt barn är lika med förlorad trovärdighet. Dock att detta inte är särskilt rationellt  att tycka utan snarare sin egen halmgubbe av “offerfeminister”. Dubbel fail således.

Vad var det Kjöller inte förstod i Wennstams inlägg? Jag tyckte det var ganska tydligt: “jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen.”

Alltså: att kritisera situationen kallad “moderskapet” och typ berätta hur känslor känns är inte att ge barn, kommande eller närvarande, skulden. Man skaffar ju barnen ändå för att det snarare ingår i vägen till det rättvisa liv man vill ha till skillnad från … “vegan i minkpäls” var det va? Som om barnet självt skulle betraktas som det onda resultatet av ojämställdhet. Det är som att kräva att nån ska sluta äta i protest mot kvinnorollens huvudansvar för matlagningen (haha tänk dig detta! Sveland, WHY DON’T U STARVE 4 CHANGE???).

Och Kjöller ba: fast det har jag aldrig sagt. Nä men du fattar inte vad det du säger betyder heller.

…eller så är hennes jedi mind trick att aggressivt hävda att hon aldrig sagt det som ingen heller hävdat att hon sagt så att de falska sympatierna räcker hela vägen?

– – –

* (credd till Ivar Arpi för denna liknelse)