När jag och Panam är på möte med kvinnan som vi ska hyra lägenhet av snart så ringer någon, från okänt fast nummer. Dåligt tillfälle men jag kan aldrig inte svara. Ursäktar mig, kliver ut ur rummet och trycker igång. Ja hej det var NN från Arbetsförmedlingen. Jag ba Eeeh ok, hej?

Det visar sig att de försökt få tag i mig - per brev som jag inte fått eftersom jag flyttat och inte hade råd med eftersändning. Och nu får jag höra att jag slösar deras värdefulla tid då jag inte hört av mig som jag borde. Skulle jag? Jag har inte fått någon information! Om det inte ens försvinner i posten utan återsänds kanske det är en hint att till exempel RINGA eller MAILA, via mina alltid aktuella uppgifter, istället.

Senast jag hörde något från dem verkade det ju som att de plockat bort mig för att jag inte uppdaterade nåt formulär. Jag hade mina timmar i vårdish och tänkte skit samma för stunden. Men nähä. Jag har tydligen rapporteringsplikt även som totalt ersättningslös kretin som bara valt att leva snålt och hålla käft.

Så fick man babbla där i tio minuter och de skulle skicka mig nån skit. Nu sitter jag här med ett papper hemskickat som jag ska få mina chefer på äldreboendet att skriva på, en garanti att jag jobbat, av jag vet inte vad för skäl. Dessutom precis när alla är på semester plus att mitt vik är slut och jag kanske inte kommer tillbaka mer (återkommer om det). Och så ska jag flytta, men denna gång med eftersändningslyx.

Anyhoo. WTF. Så många underligheter i detta:

1. Varför har inte Arbetsförmedlingen möjlighet att få min korrekta adress via folkbokföringen när en sketen Statoil-mack får upp den på två röda med angett personnummer?

2. Rapportera hur jag jobbar? Hela problemet med att jag jobbar timmar och är mer arbetslös än sysselsatt är att jag INTE KAN RAPPORTERA. Jag vet ju inget, de ringer mig efter behov.

3. Vad gör det dem om jag har jobb eller inte så länge de slipper mig? Rapportera snuten då om ni tror att jag typ organiserar helikopterkupper for a living.

Alltså all is well med att de faktiskt redigt utreder deltidsarbetslöshet. Det är till och med skitbra. Men ringa upp mig för i princip en utskällning? Kontraproduktivt tjohej.

Jag har haft den förmodligen mest nätstressande veckan ever. Det är att säga ganska mycket för mig som alltid har twitfeeden flåsandes i mitt medvetandes nacke. Men så kan det gå när min tid att skriva och läsa grejer varit på bottennivå samtidigt som antalet intressanta och upprörande grejer att läsa och prata om haft fet gädda.

Bloggprisgalan med tillhörande Stockholmsfläng som upptog min tid var förstås extremt mycket värt det, samtidigt som galan är ett skäl för stress i sig. Ännu har jag ett bara halvskrivet inlägg om alltihop som väntar på att formuleras klart. Det kommer väl sen, det får vara sent, jag får släppa på min aktualitetsnoja. Den är mest i mitt huvud, jag vet.

När jag vaknade på onsdagmorgonen och skulle fixa kaffet till mig och Panam inför resan slog förstås bomben som satte nivån ner på en gång. Jag öppnade DN och såg Hanne Kjöllers jävla skandalkommentar på Birgitta Ohlssons minister- kontra föräldraskap, en kommentar som provocerade mig lika mycket som förvånade mig, precis som det Karin Olsson på Expressen skrev om saken. Jag hann bara slänga iväg en arg tweet om det innan avresan, där debatten eskalerade med Eva Sternbergs debattartikel i just Expressen. (Den tycker jag fortfarande är skit samma i jämförelse med Kjöllers kommentar, trots sin extremitet. Virrpannor har vi alltid gott om och där blir jag inte förvånad, eller besviken.)

Ååh frustrationen över att inte hinna skriva nåt inlägg om det! Jag hade redan innan planerat nåt om hur saken först börjat bli till en “riktig” fråga trots att min första uppfattning var att det skulle försvinna redan efter Ohlssons första blogginlägg. Nähä det smällde upp, men inte så mycket att jag kommer palla en längre kommentar här när alla redan fattar vad man tycker.

Så när första dagen tillbaka i Göteborg kommer så står man i ett bollhav av intressanta texter man vill tipsa om, skriva om, diskutera. Utan tid. Wööh stress över att få nåt skrivet till Pillow Talk (bidde en tumme, men rolig sådan), wööh så mycket jag vill säga om dagarna som gått, wööh de diskuterar en massa intressant på twittan. Wööh kommentarerna blir hätska på mitt senaste inlägg. Och nu sitter jag med ett jävla metainlägg istället! Men det krävs. För här är veckans absoluta måsten:

Först och främst Panams VK-krönika som förklarar, nyanserar och kritiserar genuscertifiering och liknande bättre än någon annan kunnat göra. Med kunskap om både totala fuckups som kommer av att ovilliga och okunniga tvingats implementera något de inte kan hantera, och om vad genusvetenskap faktiskt är. De som ifrågasätter all tolkande vetenskap lär inte övertygas om värdet, men det ska fan vara rätt behandlat åtminstone.

Sedan Isobels fantastiska text om svensk liberalism och “liberalism”, om hur den skulle kunna vara och vad den inte är. Frihetsinskränkningar gjorda av så kallade liberaler, och nya sätt att se på vad frihet är. En sån text som så exakt formulerar för mig varför jag väljer liberalt framför socialistiskt på flera punkter, samt inte minst varför jag på många andra punkter fortfarande håller det rött där ekonomin tar över.

Och så Sydsvenskan. Gud, sedan jag hamnade på twittan och fick upp ögonen därifrån, jag är sjukt glad för det. I veckan två texter om slöjor, burkor och skönhetsideal som verkligen måste läsas. Kinga Sandéns “slöjfail” i Iran, och Erik Magnusson om likheten i både burkors och bikinitoppars syfte. Framför allt den senare en sån text jag hade velat skriva med sån fantastisk illustration till (ja, jag har ju varit inne på det, men no klippdockor till!).

Jag skulle be alla att söka på Twitter efter #541 samt #Mjölby också, men det är lite svåt att läsa på nåt riktigt givande sätt egentligen, särskilt för den sistnämnda (jävla åäö!). Det bloggas senare, men ni som var med fattar redan. (UPDATE! det går visst att söka på ö-innehållande ord i webversionen, dock ej i TweetDeck - därav min taskiga koll.)

Som en idiot har jag tackat ja till hela helgen med #vårdish också, jobba från tidig morgon till sen kväll utan nån omvärld. Jag kanske försöker ha det som twitfritt projekt. Men you know me. I know me.

Även om jag har fruktansvärt dålig generell disciplin vill jag gärna ha det neat och systematiskt på andra sätt. Det är något av en grundläggande nördfaktor. Därför var jag oerhört irriterad när jag insåg att Star Wars-avsnittet av Family Guy som jag såg igår (s06e01: Blue Harvest) finns i extralång version med typ 20 minuter mer än jag såg. Det vänder sig i magen när jag tänker på allt jag missar, men jag orkar bara inte med att se samma avsnitt en gång till bara för den saken.

Har du sett det kan du ju tala om för mig ifall det är något jag borde orka ändå…

MEN ÄRE NÅN MER ÄN JAG SOM FÅR FULLT FRISPEL PÅ SVT PLAY ELLER?

Som när jag faktiskt inte alls har riktigt börjat på tentorna som ska vara inne onsdag plus torsdag, och tidigare tänkt det är lugnt. Som när jag låter allt annat också ligga i tron att det kommer finnas en dag framöver med tokryck som ordnar allt. Som när jag bara stryper the cashflow till nåt och tror problemet bara försvinner. Som när jag lovar saker jag inte kan hålla. Som när jag lovar saker.

Men jag jobbar på det. Paraply har jag köpt.

Det enda som är svårare att förhålla sig till än att ha en restid på kvällen är att ha en restid så tidigt på morgonen att det mer är natten. När åker jag hem till Göteborg igen? Vet inte, söndagmåndag. Jag trodde det var fyra på morgonen först, och insåg när jag var uppe tills dess nån annan natt nu tidigare i julsvängen att det väl vore enklast att bara vara uppe tills dess och sen sova på tåget. Men så var tiden klockan fem istället, och det är bara lite senare men ändå helt annorlunda psykologiskt. Borde man inte bara lägga sig tidigt och gå upp fyra då? Mycket irriterande.

Jag är säkert vaken, men så lär det väl bli sömnlöst åtminstone halva resan, och så är man förkyld, och så har man karaoken på kvällen (usch vilken bra men ändå usel timing). För är det nån som är dålig på att sova på tåg hur bra det ändå ligger ifråga om tid man är trött på så är det jag. Sov jag något på vägen hit eller? Nä precis. Det är det enda som kan slå lönlösheten i min ständiga förhoppning om att jag faktiskt kommer plugga på en resa när jag ändå har packat med mig nåt roligare.

Men jag har förhoppningarna varje gång och snart är det packdags.

Jag har fått matchande halsduk och mössa i julklapp. Här på väg till Eckes fölsedagsfika. Jag ska nog inte ha dessa två tillsammans så mycket, det blir ju lite overkill.

- - -

Jag har också fått julilska. Alla som känner mig vet att jag kan få kokande vrede på ingen alls och världen i stort vid vissa typer av triviala motgångar, som att exempelvis missa 20-bussen över till Majorna från Hisingen och få åka omväg istället, och nu har jag precis bränt plåt nummer två av pepparkakor. Vreden över slösat arbete är stor. Alla bara Men det spelar väl ingen roll och det vet jag väl. Ju det som gör att denna typ av ilska kommer. Ge mig tillbaka mina 20 minuters kavling…

Fyfan i helvete, som om det inte var nog med att jag (om jag inte bokar om lite tägbiljetter för mina radiopengar, vilket kanske händer ändå) missar Ill Bill i december, så hade jag nyss oturen att råka kolla min gamla gamla mail och läsa ett Vesper-nyhetsbrev och upptäcka att Oscar Danielson - den stadiga, och i Göteborg typ aldrig spelandes, favoriten från förr såklart spelar här imorrn kväll på nåt skumt ställe vid namn Kustens Hus. Och jag kan inte gå. Eftersom min kvällsföreläsning flyttats från torsdag till onsdag, och, om det inte varit så, ändå mest varit en sak ivägen för reunion med Link efter gräsänklingsskapet senaste veckan (like hell att jag skulle tvinga med henne på att se nån hon aldrig lyssnat på en sån kväll).

FY FAN. Men, jag säger åt just dig att gå istället, kolla in vesper.se eller visansvanner.com, och som lite minivedergällning fast egentligen även lite tjänst slänger jag upp en gammlåt med honom från 1996 på Speedyshare (men i allmänhet är skiva nummer två, vid namn Gitarren är mitt svärd, the egentliga shit när det kommer till Oscar).

Oscar Danielson - Fina år

- - -

(BTW är hans andra roman Johannas backe en helvetes fin bok.)

Det var ju lite taskigt att jag och Wrench körde våran karaokestudie förra veckan när igår var sånt jävla guld för en sån. Men så var det ju jag som arbetade också så jag kunde ju inte genomföra en studie då. Istället blev jag irriterad.

Först teknik åt skogen, från att ingen varit på de låtar som ibland fryser och hackar till att tre stycken gör det - inklusive min egen öppningslåt. Men det tog väl ner nivån så andra blev modigare. Sedan att folk var jävligt fulla och i stora högljudda gäng. Det är roligt egentligen, men mindre roligt när man måste kolla ljudnivå för att inte grannarna med advokater på speed dial hör av sig redan innan det är slut för kvällen. Att dra ner på anläggningen funkar liksom inte så bra när de som låter inte ens är på scen. Och för den delen rätt illa när de är ett gäng till på scenen också. Att det inte är mitt fel spelar ingen roll, jag känner mig alltid ansvarig ändå och det är ju lagom kul när man ändå är maktlös.

Men tiden går ju snabbare än när kvällen är slö i alla fall. Gott så.

Det finns förstås analys att göra, men den är gjord av andra hundra gånger så själv ska jag bara konstatera att Mad Men är precis så bra som alla säger. FATTA. Det är så jag sätter mig och provser avsnitt ett en natt post bakfylla och bara måste se två till fast klockan blir fyra innan läggdags. Och sen tre nya på morgonen. Jag har inte sett en dramaserie på länge som höll mig fast till denna grad, inte ens en tredjedel av tiden minimerar jag fönstret och kollar Phazebook bredvid. Mad Men = Mad love. Men alltså, hälften av alla gånger jag ska stava det skriver jag Mad Med. Tangentplacering alltså, det är fan ett uppsatsämne nånstans.

Nöjda miner dock vanvettigt krossade efter halva dagen, då jag upplyses om att Ill Bill ska komma till Scratch igen, som jag hoppats i och med nytt album och allt, men IGEN kommer hit precis dan efter att jag drar till Sundsvall för säsongen. Förra sommaren var det alltså när jag skulle dit för sommaren och nu inför jul. Det är verkligen svår kuken detta, och bara för mycket exakt sammanträffande för att inte verka som ett direkt hån från högre eventuella makter. Men som jag sa till budbäraren nyss: Alltid nåt att få gnälla av sig detta i bloggform. Så det är väl snöpligt men vad gör man.

Kom gärna på karaoke ikväll då jag och Wrench ska studera det för musikvetenskapen.