(Om inte best ever!)

Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.

En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ‘Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.

Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för  större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.

Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i en gammal serie (lulz here om du läst den). Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) - samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.

Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.

Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.

Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ‘Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.

Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga - istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!

Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta “Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.

Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.

Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.

- - -

(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)

Jag har haft den förmodligen mest nätstressande veckan ever. Det är att säga ganska mycket för mig som alltid har twitfeeden flåsandes i mitt medvetandes nacke. Men så kan det gå när min tid att skriva och läsa grejer varit på bottennivå samtidigt som antalet intressanta och upprörande grejer att läsa och prata om haft fet gädda.

Bloggprisgalan med tillhörande Stockholmsfläng som upptog min tid var förstås extremt mycket värt det, samtidigt som galan är ett skäl för stress i sig. Ännu har jag ett bara halvskrivet inlägg om alltihop som väntar på att formuleras klart. Det kommer väl sen, det får vara sent, jag får släppa på min aktualitetsnoja. Den är mest i mitt huvud, jag vet.

När jag vaknade på onsdagmorgonen och skulle fixa kaffet till mig och Panam inför resan slog förstås bomben som satte nivån ner på en gång. Jag öppnade DN och såg Hanne Kjöllers jävla skandalkommentar på Birgitta Ohlssons minister- kontra föräldraskap, en kommentar som provocerade mig lika mycket som förvånade mig, precis som det Karin Olsson på Expressen skrev om saken. Jag hann bara slänga iväg en arg tweet om det innan avresan, där debatten eskalerade med Eva Sternbergs debattartikel i just Expressen. (Den tycker jag fortfarande är skit samma i jämförelse med Kjöllers kommentar, trots sin extremitet. Virrpannor har vi alltid gott om och där blir jag inte förvånad, eller besviken.)

Ååh frustrationen över att inte hinna skriva nåt inlägg om det! Jag hade redan innan planerat nåt om hur saken först börjat bli till en “riktig” fråga trots att min första uppfattning var att det skulle försvinna redan efter Ohlssons första blogginlägg. Nähä det smällde upp, men inte så mycket att jag kommer palla en längre kommentar här när alla redan fattar vad man tycker.

Så när första dagen tillbaka i Göteborg kommer så står man i ett bollhav av intressanta texter man vill tipsa om, skriva om, diskutera. Utan tid. Wööh stress över att få nåt skrivet till Pillow Talk (bidde en tumme, men rolig sådan), wööh så mycket jag vill säga om dagarna som gått, wööh de diskuterar en massa intressant på twittan. Wööh kommentarerna blir hätska på mitt senaste inlägg. Och nu sitter jag med ett jävla metainlägg istället! Men det krävs. För här är veckans absoluta måsten:

Först och främst Panams VK-krönika som förklarar, nyanserar och kritiserar genuscertifiering och liknande bättre än någon annan kunnat göra. Med kunskap om både totala fuckups som kommer av att ovilliga och okunniga tvingats implementera något de inte kan hantera, och om vad genusvetenskap faktiskt är. De som ifrågasätter all tolkande vetenskap lär inte övertygas om värdet, men det ska fan vara rätt behandlat åtminstone.

Sedan Isobels fantastiska text om svensk liberalism och “liberalism”, om hur den skulle kunna vara och vad den inte är. Frihetsinskränkningar gjorda av så kallade liberaler, och nya sätt att se på vad frihet är. En sån text som så exakt formulerar för mig varför jag väljer liberalt framför socialistiskt på flera punkter, samt inte minst varför jag på många andra punkter fortfarande håller det rött där ekonomin tar över.

Och så Sydsvenskan. Gud, sedan jag hamnade på twittan och fick upp ögonen därifrån, jag är sjukt glad för det. I veckan två texter om slöjor, burkor och skönhetsideal som verkligen måste läsas. Kinga Sandéns “slöjfail” i Iran, och Erik Magnusson om likheten i både burkors och bikinitoppars syfte. Framför allt den senare en sån text jag hade velat skriva med sån fantastisk illustration till (ja, jag har ju varit inne på det, men no klippdockor till!).

Jag skulle be alla att söka på Twitter efter #541 samt #Mjölby också, men det är lite svåt att läsa på nåt riktigt givande sätt egentligen, särskilt för den sistnämnda (jävla åäö!). Det bloggas senare, men ni som var med fattar redan. (UPDATE! det går visst att söka på ö-innehållande ord i webversionen, dock ej i TweetDeck - därav min taskiga koll.)

Som en idiot har jag tackat ja till hela helgen med #vårdish också, jobba från tidig morgon till sen kväll utan nån omvärld. Jag kanske försöker ha det som twitfritt projekt. Men you know me. I know me.

Jag blir helt och hållet vansinnig på livet samtidigt som det kramas så hårt jag kan. Det är för mycket på en gång. Jag står i köket och hör @P3_Brunch_Kvall ur köksradion säga nåt om ett ämne (till) jag verkligen velat kommentera och bara måste klaga högt över mitt extremt hattiga mediaintag senaste dagarna. Att jag inte klarar mer, jag måste göra detta på heltid för jag hänger inte med annars. Jag hör teaser på teaser och ämnena staplas i min utkastmapp på bloggen och ändå sitter jag bara med detta inlägg och ropar på hjälp.

Det är så mycket, allt intressant händer samtidigt och trots att jag har min enda lediga vecka i sommar just nu är det inte nog. Yoho/@johannka på besök och vi dräller runt och ute och jag twittrar som en blådåre för det är det enda jag kan göra när inga riktiga inlägg får sin tid, när allt måste ske i korta meddelanden. Inte konstigt jag spammar din feed, hallå jag typ dör här! Älskar hetsen men hur länge kan jag klara att dela uppmärksamhet mellan det som händer och min rapport på sms om det som händer?

Vi sitter ute på ett skithak på Avenyn mitt i måndagsnatten med Kim Jong Ill och pladdrar vidare, det anländer ett obekvämt ämne som ändå rycker i exakt samma nerv. Jag typ dör här, jag måste skriva. Jag blir hippie. Blir gör detta för jag måste. Du vet att jag skulle göra ett bra jobb i din press som tweetman. Tills dess ska ämnena bli färdiga texter för alla är inte aktualitetsbaserade, tills dess ska det kommande bli det faktiska. Visst är det på gång. Det är därför jag typ dör här.

Alltså det är egentligen inte att jag är lat. Jag ska jobba vårdish imorrn, och det är tidigt som fan och vagnjävlarna blir till ersättningsbuss för två ynka hållplatser innan bytet nästa buss, och min gå-upp-tid blir kanske kl. 5, men det är inte det, jag kan gå upp tidigt.

Men det där jobbet, det tar fram alla sidor av mig som jag hatar mest. Det har inget med de äckliga bitarna att göra (sånt säger bara de som inte varit där), men det är det första alla tror om jag säger nåt (mest de som inte varit där). Jag är så jävla glad att jag bara tagit mig an två dagar i sommar. Jag är så jävla glad att de inte ringer efter mer. Även om jag inga pengar har (som om de skulle hinna ramla in i tid ändå!). Och eftersom så få fattar problemet kan jag väl bara svara att den late säger hej.

Ok så jag har i alla fall städat undan en sak på min to-do-list idag. Kanske är det inte så stort och kraven kanske inte var så höga, men att stå och hålla föredrag på franska kändes ändå som en rätt ångestframkallande sak. De formella kraven spelas alltid ut av de mer påtagliga prestationskraven man sätter på sig själv helt av egen maskin. Jag läste nästan innantill. Men att det skulle vara på allvar intressant, och bra manus, äh. Det fick vara.

Så nu kan man slappa en eftermiddag innan det ska bli leka DJ på Uppåt Framåt ikväll. Kom gärna dit, Foxmachine spelar nån slags gammrock och jag ska försöka rocka till ett dansgolv med helt annan musik. 40 pix, kl. 21-02 (alltså får man gå till fots hem när det stängt, men det är ju varmt igen så varför inte). Och sen börjar helgen som innehåller läsa klart en bok, sen kommer bokpresentationsvecka som också är tentavecka, sen kommer flyttvecka som också den är tentavecka, sen kommer sista-uppgift-vecka innan det äntligen är dags för the motherfucking Summer of George. Och visst ringde de från vårdjobbet men inte fan tar jag nåt vik inte. Strödagar kanske, får se.

(Jag får inte bädda in video på blogginlägg om jag inte ger pengar till Wordpress så följ denna länk istället för att veta vad jag snackar om.) Det har dykt upp en video till Justice-låten Stress. Jag är nog lite sen för dagsfärskhet och dessutom har jag ju nästan rakt av snott ämnet från annan blogg, men vill man säga nåt så vill man.

Det är det gamla Clockwork Orange-dilemmat en gång till, fast utvidgat. Till dramatisk musik går ett gäng ungdomar runt i stan och klottrar, slåss, snor, slåss mer och snor en bil och spränger och slåss (spam spam eggs spam bacon and spam). Outvidgat rör det sig alltså om till synes spekulativt coolhetsvåld som kommer glos på om och om igen av de som gör sånt själva eller bara drömmer om det. Du vet, oberoende av tanke bakom och faktiskt budskap är det svårt att komma ifrån att inspiration ges. Men detta är ju inte det mest intressanta.

För eftersom det rör sig om förorten, förortskids och specifikt franska förorter, har YouTube-klippet redan miljarder inlägg där “helfranska” miffon langar främlingsfientlighet och förortsromantiker snackar om falsk bild och hur fint det är egentligen. Och det börjar kännas som att hela syftet var att locka fram just en sån diskussion. Se vad deras motsvarande svennerasister har att komma med nuförtin. Det plus att slutet tycks mig slänga en känga på mediefrossande i våld, samtidigt som man själv frossar (hello Natural born killers !). Det som verkligen talar för att man själva frossar och vill tycka lite coolt är ju den sjukt snygga jackorna med Justice-korset.

Det är ganska viktigt att ha koll på hur de där svennerassarna resonerar, så jag läser väldigt intresserad varenda kommentar. Gud vad de är dumma i huvudet. Fattar du franska har du en miffo-treat att vänta dig.

- - -

In other news på stressfronten har uppgiften vars deadline jag fått för mig hade ett junidatum tydligen sin deadline imorgon. Knulla. Jag är sämst, och hade du redan läst detta såg du kanske att jag trodde det var en ändring men det var inte ens det. Jag är sämst. Jag tror inte jag pallar, men det vore skönt att få klart. Jag fixade i alla fall med god marginal G-nivå på grammatiktentan, ett nedköp sen senaste VG men vem fan bryr sig.

Hela de senaste veckorna har jag känt mig stressad och känt det som att jag bara hattat runt hela tiden. Velat skriva om hundra saker här, men jag har fan inte tid. Sen. Jag har i alla fall pillat ihop slaskinspelningar av tre stycken låtar. Nya låtar alltså. Hur länge har jag inte lovat det? Kolla Myspace.