(Om inte best ever!)
Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.
En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ’Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.
Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.
Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i Hey Princess. Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) – samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.
Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.
Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.
Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ’Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.
Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga – istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!
Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta ”Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.
Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.
Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.
– – –
(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)