(Om inte best ever!)

Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.

En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ‘Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.

Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för  större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.

Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i en gammal serie (lulz here om du läst den). Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) - samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.

Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.

Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.

Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ‘Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.

Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga - istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!

Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta “Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.

Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.

Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.

- - -

(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)

Jag har haft den förmodligen mest nätstressande veckan ever. Det är att säga ganska mycket för mig som alltid har twitfeeden flåsandes i mitt medvetandes nacke. Men så kan det gå när min tid att skriva och läsa grejer varit på bottennivå samtidigt som antalet intressanta och upprörande grejer att läsa och prata om haft fet gädda.

Bloggprisgalan med tillhörande Stockholmsfläng som upptog min tid var förstås extremt mycket värt det, samtidigt som galan är ett skäl för stress i sig. Ännu har jag ett bara halvskrivet inlägg om alltihop som väntar på att formuleras klart. Det kommer väl sen, det får vara sent, jag får släppa på min aktualitetsnoja. Den är mest i mitt huvud, jag vet.

När jag vaknade på onsdagmorgonen och skulle fixa kaffet till mig och Panam inför resan slog förstås bomben som satte nivån ner på en gång. Jag öppnade DN och såg Hanne Kjöllers jävla skandalkommentar på Birgitta Ohlssons minister- kontra föräldraskap, en kommentar som provocerade mig lika mycket som förvånade mig, precis som det Karin Olsson på Expressen skrev om saken. Jag hann bara slänga iväg en arg tweet om det innan avresan, där debatten eskalerade med Eva Sternbergs debattartikel i just Expressen. (Den tycker jag fortfarande är skit samma i jämförelse med Kjöllers kommentar, trots sin extremitet. Virrpannor har vi alltid gott om och där blir jag inte förvånad, eller besviken.)

Ååh frustrationen över att inte hinna skriva nåt inlägg om det! Jag hade redan innan planerat nåt om hur saken först börjat bli till en “riktig” fråga trots att min första uppfattning var att det skulle försvinna redan efter Ohlssons första blogginlägg. Nähä det smällde upp, men inte så mycket att jag kommer palla en längre kommentar här när alla redan fattar vad man tycker.

Så när första dagen tillbaka i Göteborg kommer så står man i ett bollhav av intressanta texter man vill tipsa om, skriva om, diskutera. Utan tid. Wööh stress över att få nåt skrivet till Pillow Talk (bidde en tumme, men rolig sådan), wööh så mycket jag vill säga om dagarna som gått, wööh de diskuterar en massa intressant på twittan. Wööh kommentarerna blir hätska på mitt senaste inlägg. Och nu sitter jag med ett jävla metainlägg istället! Men det krävs. För här är veckans absoluta måsten:

Först och främst Panams VK-krönika som förklarar, nyanserar och kritiserar genuscertifiering och liknande bättre än någon annan kunnat göra. Med kunskap om både totala fuckups som kommer av att ovilliga och okunniga tvingats implementera något de inte kan hantera, och om vad genusvetenskap faktiskt är. De som ifrågasätter all tolkande vetenskap lär inte övertygas om värdet, men det ska fan vara rätt behandlat åtminstone.

Sedan Isobels fantastiska text om svensk liberalism och “liberalism”, om hur den skulle kunna vara och vad den inte är. Frihetsinskränkningar gjorda av så kallade liberaler, och nya sätt att se på vad frihet är. En sån text som så exakt formulerar för mig varför jag väljer liberalt framför socialistiskt på flera punkter, samt inte minst varför jag på många andra punkter fortfarande håller det rött där ekonomin tar över.

Och så Sydsvenskan. Gud, sedan jag hamnade på twittan och fick upp ögonen därifrån, jag är sjukt glad för det. I veckan två texter om slöjor, burkor och skönhetsideal som verkligen måste läsas. Kinga Sandéns “slöjfail” i Iran, och Erik Magnusson om likheten i både burkors och bikinitoppars syfte. Framför allt den senare en sån text jag hade velat skriva med sån fantastisk illustration till (ja, jag har ju varit inne på det, men no klippdockor till!).

Jag skulle be alla att söka på Twitter efter #541 samt #Mjölby också, men det är lite svåt att läsa på nåt riktigt givande sätt egentligen, särskilt för den sistnämnda (jävla åäö!). Det bloggas senare, men ni som var med fattar redan. (UPDATE! det går visst att söka på ö-innehållande ord i webversionen, dock ej i TweetDeck - därav min taskiga koll.)

Som en idiot har jag tackat ja till hela helgen med #vårdish också, jobba från tidig morgon till sen kväll utan nån omvärld. Jag kanske försöker ha det som twitfritt projekt. Men you know me. I know me.

Roland PM:s kommentar till det som helt vansinnigt fått namnen brunsåsdebatten (alltså den om att citera från Facebook hur som helst, vilket gjordes angående Landet Brunsås på SVT - vilket jag kommenterade häromdan), den är inte riktigt klok.

Ja det finns inga direkta upprördheter kring hur han kommenterar kärnan hur man får använda Face-citat, för det gör han inte överhuvudtaget. Närmast gör han som jag och kallar det för mest skvaller. Men han går längre på den vägen och börjar jämföra olika lösa gemenskaper på internet för bysamhällen. Att det dessutom är särskilt skoningslösa konformister som skapas och den som tycker annorlunda tjäras och fjädras. Jag kan definitivt se konformitet, skvaller och ryggar hållna om, men som effekt av internetkommunikation? Dum i huvudet much?

Jag tror inte på nån förändring här, alls. Jag tror det är same ol same old och klart det skvallras och bildas större grupper mot mindre, men för min del måste jag verkligen påtala att jag aldrig någonsin umgåtts med så mycket olika människor som tyckt så jävla olika. Jag har sett vissa tjäras och fjädras i twitterfeeden, men jag har också sett de som skakat av sig fjädrarna efteråt utan att behöva ändra sig heller. Jag har av själva känslan av gemenskap - den finns förstås - slängt ut åsikter i tron att jag är överens med alla och så plötsligt fått mothugg. Men istället för att tvingas ut har jag tvingats till att lyssa på andra sidor.

Min upplevelse är nog inte allas, och jag tror inte att internetbyarna är generellt mindre konforma överallt än köttvärlden skulle behöva vara. Men det är RPM:s älskade verkliga möte som gör att köttvärlden får lättare att hamna i konformitet, då man kan döma på fler aspekter. På nätet har man förmånen att inte se och glömma bort en massa punkter att hata varandra för.

Telefonen ringer medan jag sitter och färdigställer en text. Det är från vårdish, de undrar om jag kan jobba samma kväll. Hade jag inte väntat på det ett par veckor nu? Tänkt att jag ska ringa själv och kolla om det finns behov? Jovisst och jag är glad att jag får, att jag slipper. Att jag inte direkt ser fram emot det är en annan sak.

Jag är glad att jag har gått upp tidigt, det är några timmar kvar innan jag måste cykla iväg. Jag skriver klart det jag håller på med och lägger upp det på Pillow. Och den där andra texten, skulle jag inte börja från scratch? Jag bara gör och så tänker jag att det får räcka. Jag kan inte förklara allt perfekt. Bara att publicera och länka det. Så äter jag min lunch och packar ihop allt jag behöver i min ryggsäck innan jag cyklar till jobbet.

Det är varmt ute. Att ta en liten omväg till biblioteket för att lämna tillbaka en trave är ett perfekt val. Jag beräknar dåligt och får massor av extra tid över att ta det lugnt på. Varmt ute.

På jobbet kollar jag Twitter i mobilen. Det har börjar drälla in datalove och när jag kollar kommentarer på inlägget är där både asmånga och fina kommentarer - flera av okända läsare. Det frustrerar mig lätt att jag inte har en dator att läsa allt i, men bara som en svag kittling. Kanske spelar det in att kvällen är så lugn på jobbet, men det är inte den vågen jag rider på, som tar mig svepande förbi allt. På cykeln igen efter 6 timmar tar jag mig till Coop Bäckebol för att handla lyxfrukost till Panam som ska fylla år följande morgon. Unnar mig lösviktsgodis på extrapris och sätter mig på cykeln igen efter att varsamt ha packat ner varor som inte bör mosas i ryggsäcken.

Och jag glider hela vägen medan Z-Ro ger mig först Mo City Don och sedan Respect My Mind i lurarna. Det är som min Vato, plötsligt, den senare. Inte tänkt på just den på det sättet förr, men direkt inpå den förra känner jag likheterna i musikens känsla samtidigt som texten om att ladda sin AK och ta ner allt ivägen blir väldigt logisk.

I guess the Lord’ll deal with me at the end of time
I’m not a killer but motherfuckers gon’ respect my mind
That’s on my mama trust, nobody but friends to my kin
For the slightest disrespect I’ll put ya spirit in the wind

When I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin
When - I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin

Milda kvällen och det blåser knappt. När spelaren fortsätter rada upp fantastiska pepplåtar och internets utan att jag ser just då fortsätter leverera bekräftelse är allt så perfekt. Visst vill jag inte jobba där, visst är cykelturen inte alltid en angenäm timme, men jag har fler dagar på en lapp i fickan och behöver inte vara orolig ännu på ett tag.

Visst är det ironiskt att det kommer mad love när man spiller det jobbiga, även om det aldrig varit bekräftelse på det sättet som varit problem. Nästan ännu mer ironiskt när jag får besöksrekord och påföljande gäddångest*. Men jag bara fortsätter med samma antar jag. Behövde inte använda min AK och it was a good day.

Z-Ro - Respect My Mind (höger/ctrl-klick och spara som då va.)

- - -

* Stay tuned för mitt svar på Mogi-orden så kommer du fatta.

Alla gånger Panam varit i Stockholm och träffat halva Twitter och jag suttit hemma och fått sms om saken för att jag inte kunnat vara där själv. Pengar fattas, man jobbar, såna saker. Det var egentligen så nu också. Men vad i helvete, tänkte jag tisdag kväll, bara att rycka upp sig och skaffa nån billig Tradera-biljett den här gången. För det var ju mitt i veckan som #juliagruppen styrde upp Nät & Samtal och då är det väl lätt att fixa resa dirt cheap. Ja.

Satt där vid tolvslaget och dundrade in ett bud och fick biljett och hann sova fyra timmar innan tåget skulle gå klockan 6. På alla vis bättre känsla än att samma tid i svinottan cykla till jobbet, men jag tog samma väg. Sms till Panam, Ja själv sitter man ju på tåget redan, godmorgon. Kunna halvöverraska så var halva nöjet.

I Stockholm ensamt knatande runt och utforska vägar och bussar och shit, herregu jag visste inte ens om var saken skulle vara men Twitter var hjälpsamt. Panam kom tre timmar senare. Det är så konstigt att möta dig här. Vi tog bussen till Tekniska Museet. Fint väder, hängde utanför ingången och mötte nyanlända och redan ditkomna. Jag började naturligtvis noja.

Hur gör man, hallå, när det kommer massa folk på en gång som man redan snackat med en hel del via internets men aldrig sett AFK. Såna blandade nivåer mellan att bara veta vilka de är och inte hälsa helt till att krama om. Ja det är bagatell men jag är sån, och det brukar sluta med att jag inte vågar hälsa alls och jag ses som dryg. Men don’t take my blygness for drygness nu, om nån tänkte så. Jag slapp i alla fall trilla ned och bli sittandes på golvet mitt i ett handskak som Isabelle Stål lyckades med (cause: oväntat uppfälld stol).

Hela kalaset sen kan man förresten se via Bambuser. Det var paneldiskussion x2, först med rätt mycket tekniskt tugg och sen med mer aktivism och politix - samt däremellan anförande av Jérémie Zimmermann från La Quadrature. Det mesta var väldigt intressant och ibland jävligt roligt. Nördtätt, såklart.

Minglet efteråt var ännu roligare, snackade mest med Pelletsmaskinen och hans vän (argh minns inte twitternamnet - plz leave comment). Lägligt eftersom de skulle iväg tidigare än oss och inte vidare sen. Åt dyr men god baguette (ashungrig men wack lite mat i restaurangen) och drack en öl. Fotade lite folk av princip. Sen migration efter ett par timmar när jag, Panam och Johanna Nylander drog till det lägligt till 20-öppna systemet för att handla lite supa till den inofficiella efterfesten.

Åh det var så roligt! Isobel världens bästa värdinna och så mycket folk som droppade in från andra håll senare. Aaron Israelsson kom fram och hälsade med “Hej du jobbar för mig” innan jag fattat vem det var. Åh internets, man måste inte ens ha setts innan. Och jag fick leka relationsexpert 4 real, samt smida kommande konspirerande beefplaner. Bli full. Ingen mat köpte jag och låda vin fanns för allmän förtäran. Ändå med ett sturskt Jag är ju nästan nykter när jag med Panam och Jullan Ballistix lämnade festen för att åka hem och sova hos den senare. Fick man ju höra igen några gånger under den färden. Och idag.

From the Julia to the Iso, we migrate. From the Iso to the sovplats, we migrate. Genom att på tokfyllan med mac (ovant!) bjuda på ny Tradera-biljett lyckades jag ändå fixa mig en resa hem igen för en motherfuckin krona, sån jävla tur att ingen annan bjöd över för jag hade aldrig klarat en snajdig sista sekund-budgivning i det tillståndet. Men jag klarade i alla fall att en en gång bara somna och sen få kliva upp fyra timmar senare för att dra medan Panam låg kvar i Jullans soffa utan att något märka.

Kom tillbaka till Göteborg vid lunchtid och strålande sol. Bra dag på bra dag, men önskar jag kunnat stanna längre. Det var bomben hörni, göra om plz. Nu Mariah Carey, Migrate:

Hela tiden twittrande alltihop. Du kan följa här.

För vissa ämnen kan jag verkligen bli något oerhört flummigt optimistisk och frihetsälskande. It’s chaaange man, du kan inte stoppa det! Och typ använda ordet bakåtsträvare när jag ändå inte har nån uppfattning om vad framåt är. Framför allt gäller det inställningen till språket och att det bara är att flabba åt alla som tycker språket försämras av det ena eller andra. Men Jan Guillous lilla fjantartikel i Aftonbladet som kritiserar Lars Gustafssons piratfaibless har verkligen eldat på mina växande tendenser att bli riktig nätkramare à la Isobel.

Denna nästan alltid äldre generationens människa som Guillou representerar, denna själva valideringen av ordet gammelmedia*, en sån extrem oförmåga den visar att förstå överhuvudtaget. Guillou: För det första menar han att piratuppladdad litteratur på nätet är en sorts oundviklig teknisk utveckling. Det kan jag inte tänka mig att någon tror på allvar, även om det är Piratpartiets linje. Det är inte teknikutveckling att stjäla frukterna av andras arbete och dessutom få det att framstå som hippt och modernt. Det är en moralförändring.

Precis. Oförmåga att förstå. Jag översätter. Argumentet: Tekniken är här, det är vad vi har att förhålla oss till. Guillo: Nähäddu! Ären junte! Du har ingen moral! Det är ett helt vansinnigt sätt att resonera från någon man tror är intelligent. Snälla G-man, vad du tycker om fildelning i fråga om rätt och fel är helt irrelevant för argumentet - det är fortfarande motherfucking fakta att det ligger teknisk utveckling bakom och den är svår att stoppa. Piraterna är steget före hela tiden.

Det är däremot en fullt rimlig argumentation att tänka sig hur bokförlag etc kommer fösvinna om all litteratur sprids via nätet, och i värsta fall att det blir nothing but blogz. Men när han säger att det vore en kulturell katastrof om den tryckta boken avvecklas - särskilt i sällskap med konstaterandet att författare aldrig levt på själva böckerna - då ser man vad som verkligen upprör. Jan, du är inte rädd för att bli av med inkomsten, du är inte rädd för din upphovsrätt - du är rädd för att själva mediet, codex, bok med rygg tryckt på papper, ska försvinna och det skrämmer skiten ur dig.

Ur mig med, konservatism är naturligt. Jag bläddrar gärna i en bok på vagnen. Jag har 800 CD-skivor. Men jag vet var jag har konservatismen, medan G-man bara är en fullfjädrad bakåtsträvare. It’s change man! You can’t stop change.

- - -

* Mycket sur är jag för svårigheten att Norrlandsifiera ordet gammelmedia med det finare raka gamm-prefixet (gammtant, gammgubbe, gammdatorn) eftersom det blir en ful m-krock. Gammedia, liksom, vafan.

Av nån konstig anledning känner jag för att kommentera Marklundgate 2.0, den där om 80 000 illegala nedladdningar av hennes kompis band, det är ju rätt gjort kan man säga. Men så kul. Ja, hon har ju då tvingats ändra krönikan som innehöll nyss nämnda felaktiga uppgift, baserad på vad jag skulle kalla enorm okunskap men som också egentligen är knepigare än så. Själva målet för min kommentar.

Vi kan börja med att länka till den ohemult roliga genomgången av hur det gått till, detta med siffrorna från ingenstans, skriven av Ulf Hedlund. Det är alltså falska torrentsidor som ger träffar i mängder på alla sökningar man kan tänka sig, och detta droppat som bevis i kommentaren på bilden ovan. Ja, och den genomgången hittade jag via Bloggvärldsbloggen, som vidare kommer med den skarpa kommentaren att bloggare i själva verket är de som kommer in och gör ordentlig research när journalister av gamla skolan bara sväljer. Det är även något jag tänker hala fram i nästa battle som nån vill jiddra om att Wiki skulle vara sämre än ett uppslagsverk, som att tryckta källor inte kan vara förvanskade. Och det är förstås ett ordentligt argument mot såna som utspelskungen Rothstein, Mats Svegfors och andra miffon som inte riktigt kopplat det här med bloggar eller internets överhuvudtaget, men jag tycker också att det fattas en liten grej.

Just det där att de inte kopplas internets alltså. Bara för att Gate 2.0 är ytterligare ett tecken på att specifikt Marklund är mer en kass eller slarvig journalist än en lögnare, vilket vi bör tänka på gällande Marklundgate 1.0, behöver det inte betyda att vi skulle ha en hel journalistkår som tvärt skiter i research. Utan att gå in på saker som också kan spela in, såsom bristade tid för en ordentlig granskning etc, så kan man ju rätt enkelt säga att det bara verkar som att många journalister inte direkt är digital natives. Självklart är det inte så jävla lätt att se att en torrentsida är falsk om man inte använder tekniken själv. Och det är fine, så länge man i så fall håller sig till sin analoga läst. Men det är faktiskt löjeväckande att höra totala newbies uttala sig när de inte kan skilja på spam och inte spam. I såna här frågor litar jag bara på journalister som bloggar. På EGEN blogg.

- - -

Blogginlägg 1.1/Update med ironi: En jävla massa journalister, och för all del bloggare, verkar ha gjort om EXAKT samma misstag och återvinner ett rykte om att Marklund skulle trott att MySpace-lyssningar är lika med piratkopiering och därigenom fått fram siffran 80 000 (exempelvis såg jag det i tryck i GP en halvtimme efter version 1.0 av detta inlägg). Det är lika falskt det, så sug på den twisten, och känn hur min analys är den relevanta. Orka bry sig om Marklund per se.