Say what, Zadie?

”We were going to live online. It was going to be extraordinary. Yet what kind of living is this? Step back from your Facebook Wall for a moment: Doesn’t it, suddenly, look a little ridiculous? Your life in this format?”

Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.

”We were going to live online”, liksom. Suck. Skilj på vad folk fått för sig och hur det faktiskt är! Särskilt när det är koksprofeter som filmversionen av Sean Parker som säger det. Men Smith hanterar uttalandet som att det är alla 500 miljoner användares mening och mål med såväl Facebook som övrig representation på nätet – trots att hon själv konstaterat innan att vi såklart vet om att 2000 vänner online är en annan sak än det skulle vara i köttet och att ett partyalbum inte är allt vi är. Det är ett kommunikationsmedel! Vi använder det så! Vsg för info!

Mest irriterande är att flera intressanta tendenser och rimlig kritik mot Facebook flamsas bort. Naturligtvis påverkas bilden av oss via online-personan, möjligen också till det mer endimensionella. Naturligtvis är det problematiskt hur Facebook håller privat information gisslan och att alla faktiskt samlats under ett enda privat företag. Men det gör inte att vi faktiskt ÄR endimensionella, eller tomma konsumenter, eller blir det av Facebook. ”If the aim is to be liked by more and more people, whatever is unusual about a person gets flattened out.” Ahahahaha!! Zadie Smith vet uppenbarligen lika lite om coolness som filmversionen av Zuckerberg. Ens om man skulle utgå ifrån att man faktiskt använde sin nätperson för att bli nätgillad, bara, skulle det där vara giltigt. Det kan förvisso krävas konformitet på många sätt för en allmän social popularitet, men utan något eget är man körd. Och jag lovar att till och med i RT-pöbelmiljöer som Twitter är varje konsensus parallellt med direkta motsatser.

Absolut mest provocerande av allt är dock det både extremt arroganta och totalt hjärnbrända stycket om hanteringen av digitala odöda:

”I’ve noticed—and been ashamed of noticing—that when a teenager is murdered, at least in Britain, her Facebook wall will often fill with messages that seem to not quite comprehend the gravity of what has occurred. You know the type of thing: Sorry babes! Missin’ you!!! Hopin’ u iz with the Angles. I remember the jokes we used to have LOL! PEACE XXXXX

When I read something like that, I have a little argument with myself: “It’s only poor education. They feel the same way as anyone would, they just don’t have the language to express it.” But another part of me has a darker, more frightening thought. Do they genuinely believe, because the girl’s wall is still up, that she is still, in some sense, alive? What’s the difference, after all, if all your contact was virtual?

1. Folk som tror folk är ointelligenta för att de typ använder smileys och nätlingo – FUCK THE FUCK OFF!  2. Seriösa skribenter som tror att skillnaden är noll på en virtuell kontakt som är aktiv och svarar på tilltal och typ GÖR NÅGOT ALLS och en som är död… Asså det här är som att nån skulle sitta på 1800-talet med avliden fru och ba ”Fotografier fångar själen! Har vi ett foto av en död är hon alltid levande!” och sen aldrig lämna huset.

Gud så efterblivet.

– – –

Update: Nu finns den kortade svenska översättningen på dn.se

This entry was posted in seriöst and tagged , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Say what, Zadie?

  1. Pingback: Twitter Trackbacks for Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Say what, Zadie? [paparkaka.com] on Topsy.com

  2. Veronika says:

    Jag är mest fascinerad över att du orkade läsa hela. Jag tröttnade efter 4-5 stycken.

  3. Kinga says:

    Jag tycker hon har ett par riktigt bra poänger som tyvärr drunknar lite i textlängd och några klantigheter, som du påpekar.
    Den viktigaste: att vårt sätt att vara och tänka faktiskt formas av hur FB fungerar. (Alla som aldrig har kommit på sig själv med att tänka i statusrader samtidigt som en händelse räcker upp en hand.) Och hur FB fungerar är utformat av en halvautistisk och svårt nördig collegestudent. Han kunde inte förstå hur man är social – så han skapade en form för att vara social som han kunde delta i på samma villkor som andra. Det är ju hisnande och både vackert, galet och läskigt, även om livet är så mycket mer än FB.

  4. Kinga:

    Poänger absolut, men jag tycker man ska hålla sig till problemet med en enskild aktör som har dylikt informationsmonopol och beter sig allmänt dunkelt med detta.

    Att vi formas så mycket av kommunikationsmedel tror jag bara är en halvsanning och svårare att analysera – dessutom något som borde fungera åt flera håll. Facebook har garanterat ändrats efter användares beteenden också. Vi är också många som skiter fullständigt i trivia om vår person-delen och alla förströelsespel, raggningsverktyg mm.

    Det är väldigt knepigt att uttala sig om relationen Zuckerberg och utformningen om man bara känner honom via filmbilden, som ju är bevisligen uppdiktad till stor del. Och så det där att massor av saker med Facebook inte är unikt för plattformen. Jag tänker mer i tweets än i status liksom. Men jag har också kvar mina övriga tankesystem ändå..

  5. Hela ens identitet som är uppbyggt av jargong, slang och smileys. Både verbalt och i text. Hur skulle man ens överleva utan det? Och hur trist skulle ens uttryck bli?

  6. Hetsmamma:

    Amen to that. Märks väl redan i detta inlägg hur kär jag är i mina uttryck.

  7. E says:

    Har inte orkat läsa Smiths text men ändå dårå…

    All ny teknik, media och alla nya kommunikationskanaler och uttrycksätt har alltid, genom historien, gett upphov till etiska frågeställningar och diskussioner. Och det är väl att betrakta som ngt bra. De vore ju mer oroande om vi bara accepterade allt nytt utan reflektioner.

    Vad som är trist är väl möjligtvis att det alltid tycks vara samma trötta invändningar: det ”unga” sysslar med är bara oseriöst/korkat/tidsslöseri och rent av farligt för moral/självbild/empati.
    Historien har väl visat att det inte var så jävla illa att testa nåt nytt…det var en rätt intressant idé att testa att bo ngn annanstans än i träd och grottor, man blir inte galen av att åka tåg i hög hastighet och man slaktar inte sin skolklass pga att man lyssnat på hårdrock. Get over it, liksom!

Comments are closed.