Krockar

I dagboksbloggar kan jag se två ytterligheter. Ångest- och ältarbloggarna respektive de positiva good life-bloggarna. Grå deppiga med kanske nån deppig bild eller färgglada med massor av bilder som alla fotats med riktiga systemkameror.

Båda typer av bloggare verkar vantrivas lite med var de hamnat, åtminstone när de konfronteras. Jag hade aldrig läst Underbara Clara tidigare, men så fanns redan på förstasidan när jag väl gjorde det häromdagen ett sånt inlägg som visar på hur det skaver mellan bilden som visas och hur verkligheten bakom är. För någon månad sedan publicerade Stambyte ett inlägg om detsamma, fast tvärtom, att människor blir oroliga och undrar hur ångestbloggarn mår eftersom allt som syns är det dåliga eller i alla fall svåra. Något liknande hände mig på liten skala efter ett eller annat inlägg i Kurt Prosa.

Ok, det är något av det mest intressanta jag vet det här med självbilder och utåtbilder. Vi är så jävla kassa på att tro rätt om folk, men också rätt kassa på att se hur vi gör det svårt. Det är ju “hej hur mår du”, och “bra!” och inga belastande svårigheter åt andra. I en blogg med mer eller mindre stora skrivarambitioner är det förstås ett grepp man kan ska få ha ifred, men det är ändå en spännande ytterlighet.

Föga förvånande är också ält och ångest ämnet för anonyma bloggare, medan the good life är något man visar upp med namn. Förmodligen bidragande till att folk stör sig och hatar på bloggare som de tror försöker vara perfekta. Men förmodligen inte heller för att skryta utan för att man inte har en tanke på att det dåliga skulle vara bloggbart utan ett skyddsnät. Nog för att en del framstående livsstilsbloggar skulle få sig en törn rent krasst imagemässigt också – fan det hör man ju bara på namnet livstilsbloggar, men jag tror det är sekundärt för personerna bakom. Folk vill ju uppenbarligen visst läsa om ångest och ält, ändå vill man inte alltid dela med sig.

Glaset halvfullt eller halvtomt verkar ibland vara mer en metafor för hur man vill framställa sig själv än för hur man upplever omvärlden. Jag föreställer mig personlighetstyper som antingen drar åt att vara försiktig med det svåra eller att vara försiktig med att verka förmer. Ofta kan jag tyvärr känna mig som the worst of båda där. Men det är nog bara inbillning och överdrivet ältande. Gjorde jag det igen nu?