Jag gillar lika men behöver olika

Idag är Panams debattartikel om slacktivism med på Expressen Sidan 4. Det är förstås en bra text i linje med mina tankar. Konstigt vore annat, det är ju min tjej som skrivit och vi är ganska lika. Jag gillar lika.

Invändningar finnes, dock. Bland annat genom Staffan Björkmans tweet om sammandraget i ingressen, vilket inte är Panams ord alltså, kom jag på en grej som man lätt glömmer när det gäller sånt här: vadå medelklass? Man får faktiskt vara en smula försiktig här.

För visst är det väl medelklass som till stor del ryggdunkarklubbar sig och står för mycket slentrianmotstånd. Det är dessutom överväldigande ofta medelklass som segregerar sig själva och kanske har mycket annat att jobba med – vilket är hur jag uppfattar poängen av Panam. Men samtidigt är det knappast en enskild medelklassgrej att sätta upp nån twibbon eller gå med i en grupp. Snarare tvärtom, det är lätt fler ur medelklassen som tvärtom är kritiska mot sånt, som jag eller Panam. I vår något mer intellektuellt betonade medelklass är detta snarare normen. En snabb genomgång bland mina vänner på Facebook pekar i alla fall på det och twitter är det mesta forumet för bashing av saken.

Det är alltså väldigt mycket samma slacktivism att bara tänka på medelklassen här. Som Ramnehill menade igår på twitter finns kanske en hel drös utanför medelklassen som också frontar sin vita olikagillar-hand och faktiskt även får ta diskussioner då. Medelklassens problem med sånt är ju främst att vi inte konfronteras med de som budskapet ska riktas till. Där också kängan. Hyckleriet kommer ju när man säger att man gillar olika men faktiskt får svårt att mena det på allvar.