Jag skulle bara prata om det som något jag gör. En noja och ett beteende jag har. Men visst fan var det större och det har trillat in så bra kommentarer och visst ska jag försöka blanda det större och det mindre och hoppas jag kan göra det som The Master. Kanske är det därför jag inleder strax med något hon sa.

- - -

Vi sitter på spårvagnen, det här är länge sen nu, och Panam säger: Jag tyckte att du var precis som [obenämnd kreativitetsmogul]. Du är trevlig mot alla, men alltid extra trevlig och flörtig med tjejer. Lyckas prata om dig själv hela tiden men ändå vara bekräftande.

Jag ba whut.

Några veckor senare, Sanna frågar mig vad en manlig vän gör nuförtiden. Jag ba Eeeh det vet jag inte. Jag vet bara vad mina tjejkompisar gör. Det slår mig hur sant det Panam sa var. Inte ens medvetet, men jag ställer frågor till tjejkompisar och vad killarna gör, nä det vet jag inte riktigt. Det skulle vara frestande att säga något snabbt och lätt som I’m A Flirt och köra R. Kelly-spåret, men jag vet ju att det är större. Som en kommentar menade efter mitt förra inlägg så spelar det ju väldigt stor roll vad det är för typ av text som kommenteras. Det kontextberoendet kan översättas brett.

Flörta åsido så är det faktiskt inte svårare än att jag känner mig mer bekväm med att gå lite närmare med kvinnor. Bara för att jag tror att det är inlärt och kulturellt behöver det inte betyda att det inte är sant att kvinnor oftare pratar mer om relationer, eller pratar mer intimt. Plus att det inte spelar någon roll egentligen vad det är för respons för nu pratar vi mina förväntningar och hur de styr hur jag pratar.

Och så vana förstås. Jag har mina gamla vänner från när jag var så liten som ett år, med vilka jag absolut umgåtts väldigt nära och pratat om väldigt mycket, men alla nya och nära vänner är kvinnor. Helt ärligt varenda en om jag verkligen säger nära vänner. Helt ärligt lite … fegt av mig.

Men visst är det fortfarande större än så. För även om jag är rätt säker på att jag inte är ensam om detta mönster och framför allt inte om delar av det (föregående inlägg in particular) så vet jag att det när jag säger ”fegt” innefattar en massa nojor hos mig som är något mer komplicerade än så. Någon undrade om jag inte var tillräckligt avslappnad med det queera för att bli mer avslappnad med män, men det är inte så problemet ser ut i mig. På enklaste sätt kan det förklaras med att jag är konstant nervös för vad andra tycker om mig och ifall jag gör bort mig. Det ska väl få bli sitt eget inlägg någon gång, men just nu vill jag bara få in hur det påverkar mig till att inte ta några chanser att vara för påträngande intim med någon jag inte tror kan ta det, och då brukar gruppen män falla bort. Det är inte vad jag har problem med, utan vad jag tror andra har problem med.

Det är inte lättare med kvinnor enbart för att jag tror de har annan inställning. Det är också för att jag slipper fundera ens. Oftast behöver jag ju inte vara den som lyfter ämnen eller påbörjar djupet när jag umgås med kvinnor, jag bara följer med. Bara för att det är något jag tror är inlärt behöver det inte betyda att män faktiskt inte gör så. Inte tar första steget mot den sortens kommunikation.

Samtidigt blir det också, som en annan kommentar sist påpekade, lätt ett ganska ytligt djup. Det är en klyscha det också, men visst fan kan det vara lätt att verka mer intim än vad man är. I fallet okänd bloggare som jag vill berömma är det förstås helt uppenbart att jag inte kan känna henne tillräckligt för att ha något att säga om hennes very personlighet – men det betyder inte att det skulle vara oacceptabelt att kommentera på det sättet. Särskilt inte när den personliga tonen är satt redan i texten.

Men vill man då bredda det till männen också, eller: män emellan? Om det nu finns en viss risk att bli ytligt djup eller hamna i direkta Lilla Gummanden av detta personbekräftande. Vad jag hoppas på är att det helt enkelt är ett litet pris och liten bismak av att ändå kunna ha friheten att fiska lite grann i de djupare vattnen hos varandra utan att det behöver vara en stor sak. Det kan ju inte vara värre med ett ytligt djup än det är med en ängslig fasad.

En bakfyllemorgon/eftermiddag och man vaknar till Twittertips om en artikel med rolig ingress. Flabba eller grina? Flabba förstås. För det har aldrig varit så uppenbart vilka jävla hål som finns i underlaget för alla särartsmiffons teser om män och kvinnor.

Platoniska förhållanden är inte unika för oss människor. Även hos babianer tycks hannar och honor ingå partnerskap utan sex. Honorna har stora fördelar av sådana relationer. Men det är ett mysterium vad hannarna vinner på dem.

I allra allra bästa fall skriver man det där sista för att man är arrogant mot djuren och tror att de är långt mer driftsstyrda och ointresserade av annat än att föra vidare gener. Men vi vet ju alla att det som egentligen står är att det där med knulla är enda skälet för män att vilja ha en brud eller tjejkompis.

Det visade sig att de manliga vännerna faktiskt var fäder till ungarna i hälften av fallen. Det förklarar deras vänskapsband med honorna. Det antyder också, med tanke på att honorna haft sex med andra hannar, att hannarna är kapabla att omedelbart känna igen sin egen avkomma — något människopappor inte kan.

Look at the reasoning! Förvisso med det vaga ordet “antyder”, men liksom HELL NO. Det är en möjlig förklaring, ja kanske det, men inget bevis eller en förklaring bättre än någon annan såsom till exempel varför inte lite solidaritet i gruppen?

I bästa, allra allra bästa, fall är detta bara en arrogans mot djuren och borträknande av alla andra värden som kan tänkas komma av allt socialt och allt som gynnar gruppen, att evolutionen är motherfucking allt och att djuren nästan har övernitisk koll på i alla fall den saken. Men du och jag vet att detta är en berättelse om kvinnor som vårdar relationer och män som inte har några som helt motiv andra än knulla. Jag är personligt förolämpad, poly player guy eller inte. FUC DAT.

- - -

Ja och så detta då, förolämpande kvinnor: Intressant nog bryr sig hannarna ändå om ungarna. För honorna är det givetvis fördelaktigt med sådana beskyddare. Jaså det är uppenbart säger du? Babianhonor är alltså inte jävligt badass själva eller? Bara samma gamla historia om studier av djur lästa genom kulturens ögon.

Jag har några exempel att dissekera. Kanske är tesen självklar sedan. Vad det kommer röra sig om är varför det allmänna våldtäktsbegreppet ser ut som det gör. Och varför män inte kan våldtas. Det är förstås sammanlänkat.

I DN publicerades för ungefär ett år sedan en artikel om två fall som prövats i Högsta domstolen, vars utfall kritiserades av Riksåklagaren. I det ena fallet hade HD menat det rörde sig om våldtäkt när en man fört in sina fingrar i en sovande kvinnas slida. I det andra menade HD istället att det skulle bedömas som sexuellt tvång att en man hade runkat en annan man när denne sov. Hovrätten hade dömt helt omvänt, och HD:s beslut skulle ge omprövan i Hovrätten.

Motiveringen till Högsta domstolens beslut vad gäller övergreppet på mannen var att det inte var att betrakta som lika kränkande som ett påtvingat samlag, medan övergreppet på kvinnan enligt HD var just snarlikt ett påtvingat samlag. RÅ menade istället att båda fallen borde kallats våldtäkt.

Så vad var skillnaden? Jag vill uppmärksamma ett visst ord här som har en oerhörd betydelse: samlag. Vi talar om penetration. Medan lagtexten numera inkluderar fler handlingar än ofrivillig penetration (den med en penis då), relaterar den fortfarande alla handlingar till denna. Mycket analogt med att en heteronormativ syn på sexualitet kallar penetration för sex, medan allt annat bara är ”förspel”. Det kan då sägas att lagens våldtäktsbegrepp fortfarande menar att en riktig våldtäkt – riktigt ofrivilligt sex - är lika med penetration, men att vissa handlingar kan sägas vara tillräckligt lika penetrationen för att rubriceras som våldtäkt i rätten.

Enligt exemplets beslut i HD kan alltså en man inte sägas vara våldtagen utan att ha blivit penetrerad av något. Eller en kvinna för den delen, kan tänkas. Varför kan jag inte låta bli att direkt relatera till det jag hävdade nyligen? I penetrationen såväl som i det heterosexuella ”spelet” är det mannen som är aktiv och tar, medan kvinnan är den som blir tagen. Därför är det helt oväsentligt i lagens ögon, av exemplet att döma, att de båda handlingarna som prövades faktiskt var exakt lika mycket simulation av den heterosexuella penetrationen. Men den ena utförd på könsorganet som tar och aldrig tas.

Det är förstås också penetrationen som gör det möjligt för oss att tänka att en man kan våldta andra män. Eller för den delen föreställa oss en kvinna våldta en man genom att tvinga på honom någon form av anal penetration med ett föremål. Den utsatte mannen hamnar då på fel sida om den heteronormativa penetrationen, och blir den som tas. Förutom den kränkning som är direkt motsvarighet till en med tvång penetrerad kvinna, så blir en penetrerad man genom detta övergrepp till just en ”kvinna”. Eller till bög. Det är inte svårt att tänka sig att det är ett skäl till mäns homofobi, och det är också lysande styrkt av exempelvis fängelsevåldtäkters skapande av en ”bitch”. Eller ”prag” som jag vill minnas att de säger i Oz.  Oavsett förekomst, eller hur situationen ser ut i verkligheten, är det svårt att förneka att mycket populärkultur skapar precis denna bild av en på så vis sexuellt utnyttjad man. Utan penetration heller ingen riktig våldtäkt, ens med manlig gärningsman, enligt HD:s beslut ovan.

Det må komma naturligt för många, mig själv inkluderad om jag bara går på känslan, att betrakta det som en värre kränkning att få något infört i sin kropp än att utsättas för andra ofrivilliga sexuella handlingar. Men är saken klar för det? Jag återkommer, men först nästa exempel:

I april i år rapporterades det, i främst kvällspressen, om en händelse i Ryssland där en kvinna övermannat en man som försökt råna skönhetssalongen hon var föreståndare för. Hon hade sedan bundit honom vid ett element och utnyttjat honom sexuellt i tre dagar efter att ha tvingat i honom Viagra. Vad som hänt i rätten sedan vet jag inte, men det uppgavs att de båda skulle åtalas för sina respektive brott. Det är ändå inte intressant i sammanhanget, eller för den delen om historien är helt sann. Intressant är istället hur den diskuteras i de bloggar och forum man finner vid en enkel fulgoogling.

Inte oväntat diskuteras saken på Flashback, men även andra olika forum av olika slag. Slående är hur många, framför allt unga killar (att döma av användarinfo), som kommenterar händelsen gillande – att man borde avundas eller gratulera rånaren som fick ligga med en vacker ung kvinna. Om hon nu var vacker vet vi inte, men ung åtminstone. Redan den öppnande frågan på just Flashback-tråden är om jag inte som man skulle valt att villigt stanna kvar som sexslav (illustrerat med en animerad smiley som kör en Kevin MacAllister med ögonbrynen). Vidare går forumsnacken av denna typ ungefär som dessa exempel: Om hon såg bra ut var det inte våldtäckt (smiley). Gött, då kanske man ska råna hon sen. (Dessa och nedanstående citat med orginalfelstavning såklart.)

Flera fördömanden av kvinnans handlande förekommer också, förstås, men de är absolut inte i majoritet, inte gentemot vare sig gratulationerna eller den andra mycket vanliga kommentaren att raljera över omanlighet hos rånaren (vad tusan var det för liten pigmé? en rånare som spöats av en kvinna kan inte få det lätt i fängelset) eller om ryska steroidkvinnor som övermannar vem som helst i en handvändning. Det är också vanligt att uttrycka åsikten att han antingen fick vad han förtjänade och säkert aldrig skulle råna mer, eller att det är att betrakta som två brott som kvittas mot varandra. Rätt åt rånaren som säkert (likt sina rånoffer) kände sig utnyttjad, förnedrad och använd i skamliga syften.

Om du tycker jag går Pär Ström på det hela kan jag förstås garantera att jag inte tänker tillskriva feminsmen dessa diskussioners ton. Som sagt, mestadels unga killar som går loss om hur gött det vore att utnyttjas av en het ryssbrud. Inget mot att unga datanördar inte kan vara feminister, men inte det mest vanliga heller. Vad jag vill få fram är i alla fall detta: inte ens de män som kanske borde identifiera sig med den utsatte mannen gör kopplingen att det är en ”riktig” våldtäkt i detta fall. Varför?

Dessa två exempel illustrerar de två komponenter som jag menar ligger bakom svårigheten att betrakta en man utsatt för ofrivilliga sexuella handlingar av en kvinna som våldtagen. Mannen befinner sig dels på den utförande sidan av penetrationen i vår föreställning om denna, men framför allt vill jag hävda att män inte har någon egen övergreppsbild. Vi är så jävla matade med att alltid framställas som konstant villiga (eller så är vi konstant villiga) att det blir svårt att ens föreställa sig vad ofrivilligt sex – på ett kränkande sätt – skulle kunna vara, i sådana fall där det inte samtidigt flyttat oss från rätt plats i den heteronormativa sexualiteten. Jag har sagt det tidigare: kvinnor försvarar det och vi vill åt det, so it was written.

Alltså kommer det mer text på den saken snart. Tillsammans med tjatsex och andra svåra fall.

- - -

(Mycket intressant är att den plats där en mer konsekvent linje drevs för att båda var brott, och en våldtäkt aldrig är ursäktad, var på ett forum för unga Sverigedemokrater. Dock behöver det inte vara ett genomgående drag i rörelsen eftersom en av bloggarna som skrivit var en SD-blogg, och skrev mest raljerande över ryska hårda kvinnor.)

Innan rapporten med de höga anmälningssiffrorna för våldtäkter i Sverige fick mig att börja skriva om våldtäkt igen var media glada över DN:s fåniga uppblåsning av den fiktiva tonåringens kontaktannons (länk, om du glömt detta). Jag kom i samband med just texterna om våldtäkt på vad som verkligen störde mig i den pseudoskandalen.

Om vi tar och bortser både från de speciella Qruiser- och Bodycontact-aspekterna, alltså att den ena borde vara fristad från heteroraggning och den andra är ett tämligen uppenbart ställe för både casual sexkontakt såväl som potentiell sexköpsmarknad, så har vi bara att tänka oss hur annonsen framstår på mer ”vanliga” dejtingsajter. Det var ändå så den uppfattades av en stor del läsare som tyckte det var fruktansvärt att någon skulle behöva trakasseras så. Men ja, den fiktiva 18-åringen Emseline kan mycket väl ha bett om det.

Ur DN: Innehållet i annonsen är kortfattat och lite försiktigt: ”Det är första gången jag skriver här, men min kille gjorde slut o jag känner mig vilsen o ensam. Vet inte riktigt vad jag hoppas på… /Emseline”

Man tycker ju att åratal av en tämligen etablerad diskurs hävdande att pojkar lärs till aktivitet och flickor till passivitet borde leda till lite ordentliga slutsatser vad gäller det heterosexuella raggandet, men nä, det missar många. När det egentligen är så jävla enkelt. För bara språkbruket kring sex, särskilt för yngre, kretsar kring föreställningen att det är något killar arbetar för och uppnår, medan tjejer ska hålla på sig och kontrollera ”tillgången” till sex. Närmast ett innehav – kvinnor innehar sex och män strävar efter det. Oavsett om du ser detta innehav som en maktposition (vilket some schmuck ihärdigt påstod i kommentarerna på extramaterialet till min AB-artikel och kallade det för ”evolutionens gate-keeping”) eller bara ser det som en diskurs är det en påtaglig och existerande bild. Det är kvinnor som diskuteras varande sexuellt tillgängliga eller inte. Tillgängliga för vem då? Subjekt, någon?

Även oavsett framsteg vad gäller erkännande av tjejers lust finns grundinställningen kvar att sex för kvinnor, särskilt unga tjejer, är ett problem. Sexuell debut diskuteras nästan alltid på ett sådant sätt. Inte bara genom fixeringen vid kärlek, varningar om sjukdomar eller graviditet, utan kanske främst genom risken för dåligt rykte. Det vore puckat att inte behandla hur detta påverkar utvecklingen av tjejers strategi för att närma sig en potentiell sexpartner (eller den stora kärleken). Och medan den strategin plockar på sig komponenter som försiktighet och dubbeltydigheter, för att inte tala om olika uttalade regler som att hålla på sig tills tredje dejten etc, får pojkar utveckla en strategi som inkluderar en hög grad av aktivitet. Blir inga barn gjorda annars.

Klädsamt motstånd är ett faktum. Särskilt om du är ung och, oberoende av den faktiska risken, rädd för konsekvenser vad gäller ryktet. Det är så vi hamnar i Hennes läppar säger nej, men hennes ögon säger ja. Det är helt enkelt en del i spelet. Jag kan inte säga att det är en bra sak (obviously), men det är tvunget att vi ser det som ett faktum. Hennes ögon kan säga ja. Därför att hennes läppar inte har tillåtelse. Och det är därför svar från 271 män, som tycker att en annons som Emselines är allt från flörtig till fullt potentiellt flerkuksletande, inte på något sätt är ett oväntat resultat. För det är så man formulerar sig som ung tjej om man är en smula osäker, men känner att lite knulla kanske vore på sin plats för att glömma ett uppbrott, eller bara i allmänhet är kåt. Att det var några/flera (inga siffror, tänk på det) som letade efter sex mot betalning, eller kanske är våldtäktsbenägna, visar bara på hur farligt det är att ha ett kontaktsystem som fungerar på det här sättet. Det betyder inte att de gjort en felaktig tolkning av annonsen. Innehållet i annonsen är kortfattat och lite försiktigt. Ja precis, den säger inte så mycket alls – eller vad som helst. I kontexten där det är svårt för kvinnor att öppet leta tillfälligt sex, men existensen av kåta kvinnor ändå är känd och accepterad, blir det helt enkelt så att små signaler kan betyda precis vad som helst. Om inga kvinnor visar att de är intresserade – då måste alla eller inga läsas som att de är det.

Det är av den här anledningen jag menar att det är så jävla viktigt att inte bara pojkar ska lära sig prata om sex baserat på lust, och att istället för att betona vikten av att säga nej få lära sig känna när man vill säga ja. Alla tveksamma fall med en gärningsman som inte betraktar sina övergrepp som övergrepp tror jag har mycket att göra med denna inställning att kvinnor är försvarare. Det är också därför jag tror på en lagstiftning som baseras på samtycke, vilket kanske verkar lite ironiskt. Men det är förstås bara eftersom inte en käft verkat förstå vad en sådan kan innebära. Samtyckeslag är inte att likställa med omvänd bevisbörda. Det kommer inte krävas några kontrakt. Det kommer inte vara så att varje anmäld eller ens åtalad person är skyldig tills motsatsen bevisats. Det är fortfarande inte tillräckliga bevis från någon part när ord står mot ord – och då blir det inte automatiskt åtal eller fällande dom. Det enda som händer är att vi ser på vad våldtäkt är, och vad sexualitet är, på ett annat sätt. Och det är faktiskt gott nog oavsett andel fällande domar.

Det handlar ju om att göra sig av med ansvaret för en kvinna att säga nej och agera ständig försvarare, och att istället lägga ansvaret på BÅDA att lära sig vad det är att vilja, och att förstå när andra vill. För det att respektera ett tydligt nej har väl för i helvete aldrig varit nån svårighet att göra egentligen.

- - -

(BTW. I annan någon bitchar om att hon minsann är kvinna och kan ta för sig och uttrycka sig, så bör ni ju veta om att en person inte utgör alla, några utgör inte alla heller. Jag är liksom inte en man som tar för mig vitt och brett heller. Men jag förhåller mig till den kontexten likförbannat.)

- - -

Mer: Vad jag först sa om Tonårsannonsen. Vad jag sagt om Ja vs. Nej.

Härnäst: Heteronormativitetens betydelse för våldtäktsbegreppet. Kan nog bli nåt om tjatsex också.

Läser Bitterfittan, lite sådär lagom efter alla andra som jag brukar, kommer till meningen som yttras i en dröm, “Mäns överordning kostar även för dem själva! Du får betala ett högt pris för din makt. Förstår du?”. Och det är ju sant, men det är ännu mer intressant hur du som man får betala för andras makt. Gruppens makt.

Den där känslan du får när du hamnat bakom en ensam kvinna på natten i nåt mindre upplyst område, känslan att hon tänker att du skulle kunna vara ett hot, att du förföljer henne, den känslan är en räntekostnad på någon annans lån. Gruppens lån. Det stryket du får när du ber nån snubbe att inte tränga sig före i krogkön är utdelat för att du är man och är medlem i gruppen med makt, du är upplevd som ett hot hur klen du än är. Du är med i herren på täppan i andras ögon, eftersom du är man. Slå inte kvinnor, det spelar ingen roll hur lite en sån regel följs tidvis, bara förekomsten av den säger att män då är fair game - likvärdiga i maktkamp. Inte slå den som är svagare, mindre, bara alternativa versioner av samma sak. Kvinna svag, man stark. Den starke får man ge sig på hur man vill.

Kniven som dras och tvånget att lämna över din mobil och plånbok, de är där för att du är lovligt manligt byte, och de är där för att du är lukrativt manligt byte. Män rånas för att män har medel att rånas på. Och det är gruppens medel, har du inte fått din del av gruppens medel står du på andra sidan kniven och har den i handen, eller så ligger du kvar på marken efteråt med skärsår och blod. Att du är man innebär inte att du har individuell makt, men det innebär att du kommer uppfattas som om du hade det. Och kanske har du gått på det själv, att det är meningen att du ska ha makt, och du möter motstånd av någon som du lever ihop med som plötsligt avslöjar din brist på denna, eller tar den ifrån dig. Det är då du slår. Bilden av mannens makt infekterar din insida och din utsida. Makt är livsfarligt, fråga romerska kejsare hur det var med deras livslängd vid makten.

Alltså. Det är inte bara genom att se hur män är den absoluta majoriteten av gärningsmännen i våldsbrott som tydligt språk talats. Det är även tydligt språk att se hur män också är de vanligast drabbade för andra mäns våld. Makt är motivet för allt våld, till och med för våld för njutning måste komma för att makten är det som avnjuts. Och när du går omkring där, man, har du bilden av makten med dig, härligheten för alla som vill ha mer av den.

Du betalar ett högt pris för din makt. Och någon annan betalar resten åt dig.

Jamen klart jag inte kan undvika att ta med den givna ordvitsen och referensen i rubriken. Det ska i alla fall handla om Pittstim. Eller egentligen om sakerna omkring om jag ska vara ärlig, för det är det som är det intressanta. Och jag bara spiller nu, för jag orkar inte vara helt genomarbetad idag. Därför måste alla kommentera och battla.

Alltså: Reaktion spontant på Pittstim? Ingen särskild. Andra jag läst/pratat med har varit lite putt på avsaknaden av rejäl analys, men det kan jag ärligt säga att jag skiter i. Analyser i all motherfucking ära, men dessa bör det inte vara de som skrivit i Pittstim som borde stå för. Elin droppade i en lite mitt inlägg förekommande text Med uppenbar känsla för stil i samma andetag som Pittstim och jag tycker de är helt olika saker - inte i hennes exempel, men för hur jag talar nu - eftersom den senare aldrig haft andra motiv än att vara berättande, eller bekännande, från nån slags “verklighet” för män. 15 Berättelser om att vara kille är undertitel. Typ sånt man kallar bekännelselitteratur om kvinnor skrivit det. Fast med skillnaden att de är så jävla medvetna om att det är vad de håller på med.

Här invändningen. De är inte alla deltagare i antoglogin på detta sätt, de är inte heller alla feminister, men vi som faktiskt är män och kallar oss feminister har ett problem. Att visa oss så jävla duktiga hela tiden. Inte konstigt att andra män kan börja jiddra om att man kallar sig feminist för att få ligga, jag tror inte det är motivet, men det måste verkligen ofta se ut och låta just så. Allt från tafatta fyllehyllningar till kvinnan generellt, till förståelse för de stackars våldtagna kvinnorna (hej offersynen!), till framför allt KOLLA PÅ MIG JAG KÖR BARNVAGN, JAG LAGAR MAT OCH JAG KAN TVÄTTA I MASKIN, FYFAN VAD BRA JAG ÄR.

Jag är inte ett undantag, jag är ett bevis - och jag bevisar och gör detta just nu genom att skriva allt det här, i all oändlig metanivå. Oavsett hur mycket jag tror på mig själv är jag alltid mån om ett andras gillande, och att ligga är inte särskilt ofta med i bilden.

Det här med att börja prata om manligheten är en annan take on the same thing. Visa sig och bekänna sig som the bad guy. Har gjorts sedan exempelvis den för ett tag sen nämnda ETC-parollen om alla mäns kollektiva skuld, och redan då mådde jag lite dåligt över hur det ofta verkade som sneaky taktik mer än redig insikt (generellt ser jag den där grejen idag enbart som en definitionsfråga och allmänt ointressant). Andreas Gustavsson var redaktör i denna veva, är väl fortfarande, och är nu även med i Pittstim. Och visst fan är det samma inställning igen. Han behandlar nu otrohet. Så långt, som berättande betraktat, allt väl. Och det är en del av min världsbild också, sån crap som att det är män som ses som av naturen mindre benägna till trohet, och det är säkert sant att många män har sina gäng man kan skryta lite för utan att riskera en dom. Men när det konsekvent behandlas som att otrohet, och lögn, är ett specifikt manligt uttryck i sig blir jag duktigt irriterad. Den Goda Hustrun Hela Hustrun någon? Det viktiga är dock inte denna irritation, det kan till och med vara jag som läser bibel på satansvis, men duktighetsaspekten kvarstår, inte minst i det högtravande slutet. Resultatet: I bästa fall vältrande i egen mansskuld, i värsta fall att visa upp att här kommer en viking som står rak i sin skuld. Och är det inte precis det som kan ses som en sorts manlighet och manligt ideal? Lite besläktad med respekten för fienden som är ond men formidabel motståndare.

På ett sätt finns det genom metoden skuldmedvetenhet och bekännelse något av en tendens åt det som Viita sökte i början av Elins text (du klickade väl och läste?). Att sluta prata om manlighetens förändring utifrån antingen/eller, Good/bad? macho/mjukis? och dylikt. Eftersom det är snubbar som har erfarenhet av alla sidor. Men kvar finns hela tiden det här enorma behovet att distansiera sig  från en tänkt faktisk grupp av neanderthalare och hockeykillar som, ja, existerar, men vad i helvete vet jag eller många av Pittstimmarna om dessa? Förutom några undantag är det så fan heller dessa som kommer till tals. Vilket förstås är logiskt eftersom de inte skulle komma på tanken att göra en liknande antologi själva, och antagligen inte bli tillfrågade av de som gör en. Undantag är exempelvis David Hanna som ändå berättar om en machotillvaro på många sätt genom ämnet kriminalitet. Precis som jag har förstås alla vuxit upp med nån slags bild av vad det ska vara att vara pojke och sen man, men utöver Hanna är det få som har nåt med vanliga roller att göra i vuxnare ålder, mer än de subtila spåren som exempelvis Gustavsson snackar om genom att män får lära sig ljuga yadayada.

Jag tycker Pittstim är en bra sak. Men det är inte en milstolpe i sig, och det kommer inte vara det genom hype heller som “förlagan” Fittstim. Det är helt enkelt bara en enda bok med lite berättelser om pojkuppväxt, som jag hoppas får efterföljare med, ja, mindre analys. Jag vill bara höra nån enkel jävla story utan att den ska vara mansfeministberäknande. Det jag framför allt vill se är att man SKITER I att snacka om den jävla porren och det jävla våldet och den jävla homofobin. Det där är ju inte det nya på nåt sätt, jag vill se det andra som inte är en mask för omvärlden.

Boris! Det är så fantastiskt att få ta del av dopingskrönor vars uppenbara skrytfaktor bara lite grann dolts under förevändningen kritiskt reportage (en gång följde han några bodybuilders med lustiga droger i kroppen och de fick tydligen massa ragg på krogen). Och att få återbekanta sig med den sköna vardagsmyten att a) män som är jämställda knullar mesigt och b) kvinnor vill ha rejäla muskler och verktygslåda på sin man. Ja, tolka verktyg på vilket sätt du vill, tolkningarna är båda lika uppmuntrande lustiga. Mannen är idag feminiserad medan kvinnor egentligen vill ha nån som kan ratta en grävmaskin.

Det är alltså allt som sägs i Boris Benulics bidrag till F-ordet, kapitlet om machosex.

Allt som sägs. Och det är ju inte annat än den där gigantiska myten vi alltid dragits med, och som jag inte för mitt liv kan förstå hur Petra Östergren tyckte det var en bra idé att sprida vidare i en bok för en ny feminism eller whatever. Jag förstår andra läsares uppgivna inställning till texten i sig, men jag fungerar på detta sätt, att är det fucked nog är det underhållning. Men bara det att den finns med i detta sammanhang - DET är skäl till uppgivenhet.

Men vad ska vi då göra åt saken? Jo vi kan ju börja med att säga fuck you right back Boris, jag är denna mjukis du föreställer dig, men knulla, det kan jag fan visst.

Den delen av myten är förstås bara sprungen ur den andra delen, lite för att göra första delen sann. Om kvinnor tror att män utan dopingmuskler är mesiga på sex är det givet, enligt samma tankevärld, att dessa inte heller kommer få nåt ragg och det blir muskelmannen som tar hem kvinnan. I håret, får man anta. Och så vet vi ju att det inte är fallet. Varken vad gäller håret eller vem som går hem med ragg.

Klart som fan Benulics dopingkamrater fick ragg när de var ute. De lär ju för fan ha varit på en sån krog där just dopingmän får ragg! Spela roll om raggen hade 180 universitetspoäng, det hade inte med den aspekten att göra överhuvudtaget. Om de gått på Uppåt hade de fått gråtrunka hemma allihop. Vafan troru? Mr. Benulic måste med en så fattig gammal smutstrasa till analys, på denna lilla torra öken till empiri, exkludera alla snubbar som får ragg på att vara DJ. Alla som får ragg genom att vara pojk/androsnygga. Eller de som bara är jävligt intressanta eller trevliga. Dessa män får fucking fitta, helt bokstavligt, och antagligen även lite kuk. Jag kommer till varför.

Vad sa du? Att han väl har mer att underbygga sin slutsats på? Javisst serru! Han har ju sina minnen från maoisterna (hej sekt!) där nån exkluderats för att ha haft gruppsex och de som pratade om sin dåliga mansroll bara lär ha gjort det för att få knulla lite - detta tycker han är väldigt relevant för Sverige idag. Han har det korta uttalandet av Suzanne Brøgger att oralsex är överskattat och blåser upp detta till att alla kvinnor skulle tycka detta, att sex har komplicerats och gjort att vi har mindre av det, och att det är väl ingen som gillar förspel egentligen? Ja och så förstås det HELT OSANNOLIKA greppet att först säga det där om oralsex, förspel, i princip vifta bort att kvinnor skulle bry sig om orgasm, och sen föreslå att en ökad försäljning av dildos skulle bero på att kvinnor såklart vill ha nåt som håller käft och bara är hårt jämt.

JA ELLER NÅT SOM KANSKE VIBBAR LITE.

Och så det sista i empirin. Och vi snackar ännu en right in front of you. Det att det finns studier som visar att det ligger jävligt mycket i huruvida en man uppfattar sig själv som “muskulös” eller inte för hur mycket sex han får. Ja precis! Det är alltså ren jävla goja, ens om vi accepterar att man kan säga en typ som attraherar alla kvinnor (hello pipe dream!), att det är muskelsnubbar kvinnor vill ha. De vill ha nån som vågar sig på dem. Jag har redan skrivit detta. Bad guy må vara en på riktigt attraktiv snubbe (på samma sätt som en bad girl kanske?), men att reko snubbar inte får nån tjej är bara en långlivad myt och jag har redan behandlat detta i Best of both worlds del ett, som du kan läsa här.

Petra Östergren introducerar machosex-kapitlet med att tala om hur mäns sexualitet “missförstås” och att man vill ändra denna och mannen som sexuell varelse. Det är förstås inte helt och hållet skitsnack, manlig sexualitet hånas och skojas om, tröskeln är låg för att bli kallad snuskhummer eller whatever, men det är så fan heller nåt vi löser genom att förespråka detta lama machosex. Det är nåt vi löser genom att ta sex på allvar, och där finns fler dimensioner än påsatt och påsättare. Vi har inte gjort sex komplicerat, det är det redan. Och det är bara ett av skälen till att det är good fucking stuff.