Mina 2 cents om neomannen på TV

Det rasar kulturdebatt i DN Kultur. Nä skojaba, det är inte så rasande än, men ändå intressant. Det gäller alltså manlighet och mansskildringar och specifikt i serien Våra vänners liv. Nu har jag till slut sett ett avsnitt och vågar kommentera.

Först ska förstås konstateras: Alla tugg om ”nya manligheten” i alla dess former är bullcrap. Framför allt är en kvalitativ förbättring/förändring ointressant som politiskt mål – för mig som feminist – utan det viktiga är att mansidealet försvinner helt. Egenskaperna vi önskar av en person ska inte kopplas till kön, helt enkelt.

Men konflikten som framförs i Maria Svelands artikel gentemot Jens Liljestrands inledande dito är ändå inte helt hundra. Hon ger en träffande bild av verklighetens inbillat ”nya män” såväl som nya manligheten sågad ovan, men inte lika mycket av serien Våra vänners liv. Den har ändå saker som är nya om man håller sig till att betrakta hur män överhuvudtaget skildras som intresserade av känslor på ett djupare sätt. Där tidsdokumentet som Liljestrand pekade på. Dessutom skulle jag baserat på åtminstone gårdagens avsnitt knappast kalla det för en reklam för svenska män då jag ser att alla huvudpersoner har problematiska drag som det knappast hymlas med. Om något tycker jag att serien kan sägas skildra just problemen med denna ”nya man” som har lite för mycket illusioner om sig själv.

Sveland skriver: ”Trots att han i scen efter scen använder sin dotter på olika sätt; för att få tillbaka sin fru, som en dålig ursäkt för att slippa åka med på en skidresa med sin nya flickväns kompisar förväntas vi tro på att han verkligen vill ha kontakt med henne och att han försöker. Men i all handling visar han tydligt att han prioriterar såväl sitt jobb som sin nya flickvän framför henne.”

Ja precis, vi ser det, det är skildrat att han inte är hero guy. Liksom. Specifikt i gårdagens avsnitt var i alla fall jag väldigt glad för att den töntiga inbillade konflikten i att vara man men ha noll karriär men vara ihop med en karriärkvinna behandlades så … realistiskt men ändå lite hånfullt mot dess töntighet.

Dock måste erkännas att kvinnorna i serien, möjligen på grund av deras birollsstatus, skildras mer orättvist och naturligtvis är det inte nytt att män skildras som huvudpersoner, att män i grupp som pratar om sina kvinnor skildras, etc, etc. Men nytt är inte alltid helnytt eller helbra heller för att nå upp till nivån ”ändå intressant”.