Upplösningen är lösningen, men förbättringen är väl bra den med

Roligt att Jens Liljestrand svarar Maria Sveland i dagens DN Kultur med exakt samma analys som den jag gjorde. Först tänkte jag lite hoppfullt att han kanske läst min blogg, men så är det ändå en så given sak att svara med, så riktigt så kul skulle jag väl inte ha det. Dock att han visst läst – och citerar mig – men för att sätta in mitt inlägg i någon form av tjurskallig kompromisslöshet enbart på grund av min inledande brasklapp att det nya mansidealet är bullcrap. Lite snopet va. Men jag får förstås inse att min vanliga tvärsäkra och hårda ton bidrog till den tolkningen.

Ska vi räta ut detta?

Det handlar förstås om att skilja på vägen och målet. Precis som Liljestrand skriver är ju inte en förbättring av mansideal något irrelevant och friare eller moderna skildringar är inte att förkasta, men det är inte heller så jag menar. Vi kommer knappast komma ifrån att ge glada tillrop till allt som verkar nytt oavsett hur mycket vi skulle vilja att det var normaliserat, från extra uppmärksamhet till den kvinnliga rapparen till ömma känslor för mannen med barnvagn i parken, men därför måste också vaksamheten finnas med parallellt:

Det som är grejen är ju att jakten på Den Nya Mannen™ lätt saboterar utveckling genom att cementera en form av självgodhet. Vi är de nya männen fy fan vad vi är bra!* Att man ska ha nått ett högre stadium av manlighet kommer dessutom att bli lika normativt och tvingande som vilken grottmansklyscha som helst oavsett om den är bättre för barnen, för kvinnor eller för det moderna samhället.

När Liljestrand skriver att ”de flesta, trots allt, är överens om att det är dit vi ska: mot ett samhälle där män prioriterar relationer, barn, vänskap och kärlek” så menar jag att jovisst!, men vore det inte trevligt om det var mänskliga ideal istället? Särskilt med tanke på att en strävan efter en sådan man utgår ifrån en underförstådd kvinnlighet som redan är där.

Jag ser ingen riktig skillnad på att säga att dessa saker ska uppnås för äkta manlighet och att säga att förskolekillen måste skaffa sig ett jobb för en man – när det kommer till jämställdhet. Jämställdhet, eller åtminstone feminism, måste handla om att upplösa kopplingarna mellan sociala roller och kön. Jag vill inte vara slav under vare sig södermansidealet eller machoidealet och jag tror faktiskt att lösningen på ett skevt mansideal ändå med fördel börjar redan vid målet:

Varför bryr jag mig om hur något framställer mig gentemot mansrollen?

– – –

* Fortfarande är detta alltså INTE vad Våra vänners liv gör, jag har ju varit med team Liljestrand hela vägen, utan serien visar upp ”här är citymannen idag, deal with it”. Ej heller är det att analysera eller glädjas över serien något jublande över neomannen i sig. Och det är helt korrekt att det är svårt att uttala sig som man ibland, även om jag tror att ovanstående argumentation har med saken att göra.