Upplösningen är lösningen, men förbättringen är väl bra den med

Roligt att Jens Liljestrand svarar Maria Sveland i dagens DN Kultur med exakt samma analys som den jag gjorde. Först tänkte jag lite hoppfullt att han kanske läst min blogg, men så är det ändå en så given sak att svara med, så riktigt så kul skulle jag väl inte ha det. Dock att han visst läst – och citerar mig – men för att sätta in mitt inlägg i någon form av tjurskallig kompromisslöshet enbart på grund av min inledande brasklapp att det nya mansidealet är bullcrap. Lite snopet va. Men jag får förstås inse att min vanliga tvärsäkra och hårda ton bidrog till den tolkningen.

Ska vi räta ut detta?

Det handlar förstås om att skilja på vägen och målet. Precis som Liljestrand skriver är ju inte en förbättring av mansideal något irrelevant och friare eller moderna skildringar är inte att förkasta, men det är inte heller så jag menar. Vi kommer knappast komma ifrån att ge glada tillrop till allt som verkar nytt oavsett hur mycket vi skulle vilja att det var normaliserat, från extra uppmärksamhet till den kvinnliga rapparen till ömma känslor för mannen med barnvagn i parken, men därför måste också vaksamheten finnas med parallellt:

Det som är grejen är ju att jakten på Den Nya Mannen™ lätt saboterar utveckling genom att cementera en form av självgodhet. Vi är de nya männen fy fan vad vi är bra!* Att man ska ha nått ett högre stadium av manlighet kommer dessutom att bli lika normativt och tvingande som vilken grottmansklyscha som helst oavsett om den är bättre för barnen, för kvinnor eller för det moderna samhället.

När Liljestrand skriver att ”de flesta, trots allt, är överens om att det är dit vi ska: mot ett samhälle där män prioriterar relationer, barn, vänskap och kärlek” så menar jag att jovisst!, men vore det inte trevligt om det var mänskliga ideal istället? Särskilt med tanke på att en strävan efter en sådan man utgår ifrån en underförstådd kvinnlighet som redan är där.

Jag ser ingen riktig skillnad på att säga att dessa saker ska uppnås för äkta manlighet och att säga att förskolekillen måste skaffa sig ett jobb för en man – när det kommer till jämställdhet. Jämställdhet, eller åtminstone feminism, måste handla om att upplösa kopplingarna mellan sociala roller och kön. Jag vill inte vara slav under vare sig södermansidealet eller machoidealet och jag tror faktiskt att lösningen på ett skevt mansideal ändå med fördel börjar redan vid målet:

Varför bryr jag mig om hur något framställer mig gentemot mansrollen?

– – –

* Fortfarande är detta alltså INTE vad Våra vänners liv gör, jag har ju varit med team Liljestrand hela vägen, utan serien visar upp ”här är citymannen idag, deal with it”. Ej heller är det att analysera eller glädjas över serien något jublande över neomannen i sig. Och det är helt korrekt att det är svårt att uttala sig som man ibland, även om jag tror att ovanstående argumentation har med saken att göra.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

23 Responses to Upplösningen är lösningen, men förbättringen är väl bra den med

  1. lars almestad says:

    Jag vettefan, jag tycker bara att serien har en gullande ton mot män på samma sätt som jag har blivit gullad med många gånger under 40 års arbete på förskolor. Det känns som att nåt klingar falskt men som vanligt för mej är det nåt jag känner men inte kan formulera. Farsan

  2. Dock att min pappas kommentar visar var jag kommer ifrån, eller hur?

    Jag kan tänka mig att det stämmer, men vågar ej hävda detsamma efter att ha sett så lite. I alla avseenden är detta numera en sån metadebatt att det knappt spelar roll längre.

  3. Magnus says:

    De flesta feminister – särskilt yngre kvinnor, och det är de som idag dominerar scenen när det gäller att beskriva vad feminism får vara – . definierar inte sin strävan i unisextermer. De går inte in för en livsstil och ett tänkande som är helt avfärgat och oberoende av kön, kvinnliighet, kvinnliga drömmar och förväntad gestaltning av kvinnliga beteenden. Visst kör man ofta fram arguentet att ”vi måste få göra allt oberoende av kön, med samma reapekt som killar (som vilka killar då?) för annars är det inte jämställt!”; man ställer alltså ett abstrakt ideal av total jämställdhet och likartade beteenden – men så fort man kliver ner ett steg, ut från tidningsspalterna och proklamatrionerna, ser det inte ut så, då är de kvinnlioga beteendena och överdrifterna en självklar del av spelet, vare ig det är SATC2 eller Solanas det handlar om, eller helt enkelt traditonella idéer om mode, simultanförmåga och ”att kunna prata med folk”.

    Och på samma plan vill många feminstbrudar som annars deklarerar att det ska vara jämställt ingalunda ha ‘mjuka och mesiga män’. Ugh! Den här obalansen permanentas hela tiden av medietjejer från Malin Wollin till Karolina Lassbo till Maria Sveland: i retoriken talas det en del om behovet av nya män som vågar forma en annan och mer passande, samtida mansroll men i praktiken, och i det dagliga gnabbet i spalterna, är man stenhårt emot den som försöker och sarkasmer och ”raljanta” sågningar angående bristen på starka och stygga män duggar från alla håll.

    Kön har extremt högt förklaringsvärde idag, i samtidens litet mer informella föreställningar om vem någon är och vad man tillåts göra, mycket högre än för trettio eller fyrtio år sen. Visst är det så att även kvinnor lever under ett tryck att leva upp till bilder av hur tjejer ska agera och så, men det erkänns åtminstone att det finns många och mångtydiga bilder av det. Manlighet beskrivs nästan alltid på ett monolitiskt sätt, killen som går in i grottan, som hugger av andra efter ett par meningar, som har hög tuppkam eller vill ha det och som kan laga en bil men inte laga välling. Och medan det ses som ett steg upp för en kvinna att låna manliga attribut ses det som ett nerköp om en man inte t ex gillar fotboll och inte är slarvigt tilltagsen. Kvinnor har ofta mer utrymme att gestalta vem de vill vara idag, men det enda gensvar det tycks väcka är vrål av fördömande mot männen som inte vill följa med på de uppdragna spåren.

  4. Fast man får ju skilja på ägghuven som Wollin och faktiskt feministisk diskurs. Hon har inget med detta att göra. Jag tror också att det där att mjuka män dissas är ett hjärnspöke eller åtminstone begränsat till kvinnor som skiter i könsrollsfri jämställdhet.

    Annars är det som vanligt svårt förstås, att kunna prata om kön samtidigt som målet är att inte behöva det. Men inte omöjligt.

    Dock att du naturligtvis har rätt i att män som har klassiskt kvinnliga attribut har det svårare på många sätt än det omvända.

  5. Tom Hedkvist, rektor says:

    Den homosexuella mannen syns mer och mer i media (snubbebögen alltså, som en hetro inte fattar är bög) då blir bögig stil norm för hur en framgångsrik man ska föra sig, det som syns i media påverkar nämligen er mediekonsumenter så. Den hetrosexuelle mannen som fattar hur man gör karriär i media antar helt enkelt bögig stil annars kan hända att ehrm… någon annan får jobbet.

  6. …….

    ….
    lolwut?

    Friskolereformen var ingen bra idé. (Eller var det där för att låtsas vara Beckmans-rektorn?)

  7. Magnus says:

    Tom: intressant tes. Jag tror i alla fall inte att det är en tillfällighet att just Liljestrand släpptes fram i DN för att på ett ganska rakt sätt ställa dessa ömtäliga frågor. En tydligt straight yngre skribent hade nog inte fått det utrymmet, eller hade inte fått tillfälle att ge en lång replik i DN men eftersom Liljestrand är bög och positioneras därefter är han i viss mån befriad från kravet att spela med och följa en del av machonormerna, och han kan dessutom inte antas tala för sin egen sjuka mor eftersom han inte dejtar kvinnor. Motargumentet ”du är en bitter man med bettskena som svär över smarta brudar” blir alltså oanvändbart. Undertexten av dejtingskola är ju mycket tydlig i många inlägg som sysslar med mans- och kvinnoroller, det finns nästan alltid ent underförstått ”pilutta du, om du inte ändrar doig får du inga knull” eller 2det är osexigt att snacka och uppträda som han gör”.

    Gustaf, visst är det skillnad på t ex Karolina Lassbo och Maria Sveland men min erfarenjjhet av yngre skribenter som kallar sig feministiska är att deras ilska oftast är till salu om de kan få in en tydlig träff på någon som kan framställas som ”antifeminitisk” eller tjejbashare i största allmänhet. Och de brukar inte dra några konsekvenser av det när det gäller t ex förtryckande strukturer inom media. Feminismen är ofta helt enkelt ett viitkort för att ta sig fram, exemepl Linda Skugge – men att påpeka den saken anses skandalöst.

    Den uppfattning som yngre svenska feminsiter först och främst borde kasta ut är att den feministiska diskursne kan och bör vara ett stormöte där alla tjejer är likaberättigade och där allt som sägs kan få grönt ellerr rött beroende på om det snabbt låter sig förstås av ”alla feministiska tjejer”. Att ”alla brudar förstår det” är ett hopplöst dimmigt kriteriium för sanning och relevans, och även om den där attityden gör att det skrivs massor om feminism i populärmedia så förstör den också all strävan till någon sorts teoretisk stringens eller hederlig argumentation.

  8. linus fremin says:

    intressant diskussion. och bra analys gustav. tyckte också att liljestrand argumenterade väl i dagens dn. betydligt bättre än hans första artikel som kändes lite insiktslös i all sin insikt.

    om det verkligen är tom hedkvist blir jag mäkta imponerad, men tror inte han skulle presentera sig som rektor.

    och magnus. jens liljestrand är inte bög, om du nu påstår det seriöst. han har barn och kvinnlig sambo.

  9. asså den rektor hedqvist stavar med q så den saken verkar otrolig. luktar troll.

  10. linus fremin says:

    precis. jag har träffat honom några gånger och han må ha stor humor, men inte sådan här…

  11. Magnus says:

    Linus: okay, my bad, efter ”Made in Pink” och en hel del annat publicerat om gaykultur tog jag för givet att han var homo. Jag är nog inte ensam om den missuppfattningen. Men jag står för att de frågor han ställde till Sveland är av ett slag som är svåra att få tillfälle at ställa öppet idag. De flesta tidsandor har frågor som absolut inte får ställas och som väcker protester och skandaliserade utrop när det ändå görs.

  12. Dock att detta säger en del om utrymmet för män, hur lite som krävs för att placeras i bögfack.

  13. Magnus says:

    Made in Pride, inte Pink. Freudiansk felskrivning. ;)

  14. Magnus says:

    Gustaf: javisst, sen är ju min bild att kvinnorörelsen idag inte alls hjälper till med att vidga utrymmet. Inte i praktiken, inte om det verkligen kostar något.

  15. linus fremin says:

    magnus, ja oftast är det ju trist nog så att det är någon tillhörande hbt-kulturen som skriver om den vilket gör att många tror att alla som skriver om hbt-frågor är hbt-are själva. trist, men sant.

    men han kan ju mycket väl vara bisexuell eller något annat. vet bara att han lever med en kvinna.

  16. linus fremin says:

    gustav: håller med dig om att det ofta blir så att män som skriver om att de vill ha en annan sorts manlighet stämplas som feminina och bögar. är ju en del av själva manlighetsnormen att distansera sig från det man uppfattar som kvinnligt.

    ett tillägg också. det är jävligt trist att det generellt är så få icke-hbt-personer som skriver, analyserar och driver hbt-frågor. att det alltid är minoriteten själv som får göra det mesta av kämpandet generellt.

  17. Jens Liljestrand says:

    Hej,

    vill bara tacka för en bra diskussion och, eftersom frågan tydligen är uppe, meddela att jag är straight, gift och barnafar. Min bok ”Made in Pride” (2003) handlade förvisso om gaykulturen, men det gör mig varken till bi eller bög.
    JL

  18. Kuriosa: Tom är definitivt ett troll. Lämnat identisk kommentar här: http://paparkaka.com/?p=2044#comment-11569

  19. Oh, och tack själv Jens! Glad att saken lyfts i DN oavsett vad man kan tolka in i mitt förra inläggs ton :)

  20. mim says:

    Jag tror också att han missar målet i och med att den stora bromsen mot jämställd het handlar om homosocialiteten, inte könsrollerna i sig. Att de här männen kan ta ut svängarna mer är jättebra, men serien har fortfarande ett manligt perspektiv och vänder sig mot män. Så länge man har ett tänk som går ut på att kvinnor inte ens behöver finnas i bilden såvida det inte gäller sex, kärlek eller reproduktion, kommer kvinnor att fortsätta glömmas/väljas bort i det offentliga och det privata livet. Jag önskar att jag kunde lägga till något om nackdelar för männen här, men tyvärr verkar det som att ni har allt att vinna på att hålla könsrollskursen. Hoppas att jag har fel.

  21. sot says:

    Populärkultur är ofta fiktion som utformats för att väcka ett känslomässigt gensvar hos breda folklager, för att påverka oss i en viss riktning.

    Hur giltiga är slutledningar baserade på fiktion? Kan vi resonera ärligt och konstruktivt utifrån fiktiva, politiserade samtidsskildringar?

  22. mim:

    Jag håller med om att homosocialiteten är ett problem – som varande norm åtminstone – men jag är inte helt säker på att serien medvetet riktar sig till män som publik. Det är ju ingen nyhet att kvinnor fått följa manliga huvudpersoner oftare än tvärtom. Däremot tror jag som sagt inte att det är någon reklamfilm för svenska män som Sveland raljerade.

    Och män som grupp har nog ”allt” att vinna på fortsatt ojämställdhet, men jag tror också många män samtidigt tokförlorar. Vem som vinner/förlorar är kanske inte alltid det viktigaste heller.

    sot:

    Väcka känslomässigt gensvar, absolut, men påverka i viss riktning? Tror jag inte direkt, inte som rak propaganda iaf. Och slutledningar baserade på fiktion är förstås bara relevanta om de görs som en analys på tiden den uppstod i eller vad den vill förmedla. Vilket jag tycker denna debatt gör.

  23. mim says:

    Grovt initiativ:
    Nej, jag tror inte att inriktningen är medveten, men det blir ju implicit så eftersom i princip all kultur riktar sig till män i första hand om inte annat påvisas. Jag tror att just detta har en stor del i problemet, eftersom det tvingar fram ett klimat där kvinnor exponeras för manligt inriktade program mest hela tiden, medan män i det närmaste skyddas ifrån kvinnligt inriktade program via att till exempel sportkanalerna inte visar kvinnligt kodade sporter och SVT så gott som aldrig visar program riktade till kvinnor. På så sätt blir Våra Vänners liv bara ännu en del i mönstret, vilket är särskilt tydligt om man jämför med programutbud och framtoning i 3:an och 5:an. Just dessa kanaler ligger lite i framkant eftersom de inte bara ger lika mycket utrymme åt program inriktade till kvinnor, utan dessutom lägger in kvinnligt kodade eller queera teman i presentationen av sin logga, nog för att detta också innebär ett stereotypiserande. Var ville jag komma… just det, att det är ofta väldigt mycket fokus på programmens innehåll som sådant, men jag tror att om vi på allvar ska förändra något, måste vi gå lös på ramarna som det görs inom också.

    Och jag håller med om att jämställdhet inte borde handla om vem som vinner eller förlorar, men tyvärr tror jag att det blir svårt att få med sig den stora massan utan någon morot.

Comments are closed.