It was a good day

Telefonen ringer medan jag sitter och färdigställer en text. Det är från vårdish, de undrar om jag kan jobba samma kväll. Hade jag inte väntat på det ett par veckor nu? Tänkt att jag ska ringa själv och kolla om det finns behov? Jovisst och jag är glad att jag får, att jag slipper. Att jag inte direkt ser fram emot det är en annan sak.

Jag är glad att jag har gått upp tidigt, det är några timmar kvar innan jag måste cykla iväg. Jag skriver klart det jag håller på med och lägger upp det på Pillow. Och den där andra texten, skulle jag inte börja från scratch? Jag bara gör och så tänker jag att det får räcka. Jag kan inte förklara allt perfekt. Bara att publicera och länka det. Så äter jag min lunch och packar ihop allt jag behöver i min ryggsäck innan jag cyklar till jobbet.

Det är varmt ute. Att ta en liten omväg till biblioteket för att lämna tillbaka en trave är ett perfekt val. Jag beräknar dåligt och får massor av extra tid över att ta det lugnt på. Varmt ute.

På jobbet kollar jag Twitter i mobilen. Det har börjar drälla in datalove och när jag kollar kommentarer på inlägget är där både asmånga och fina kommentarer – flera av okända läsare. Det frustrerar mig lätt att jag inte har en dator att läsa allt i, men bara som en svag kittling. Kanske spelar det in att kvällen är så lugn på jobbet, men det är inte den vågen jag rider på, som tar mig svepande förbi allt. På cykeln igen efter 6 timmar tar jag mig till Coop Bäckebol för att handla lyxfrukost till Panam som ska fylla år följande morgon. Unnar mig lösviktsgodis på extrapris och sätter mig på cykeln igen efter att varsamt ha packat ner varor som inte bör mosas i ryggsäcken.

Och jag glider hela vägen medan Z-Ro ger mig först Mo City Don och sedan Respect My Mind i lurarna. Det är som min Vato, plötsligt, den senare. Inte tänkt på just den på det sättet förr, men direkt inpå den förra känner jag likheterna i musikens känsla samtidigt som texten om att ladda sin AK och ta ner allt ivägen blir väldigt logisk.

I guess the Lord’ll deal with me at the end of time
I’m not a killer but motherfuckers gon’ respect my mind
That’s on my mama trust, nobody but friends to my kin
For the slightest disrespect I’ll put ya spirit in the wind

When I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin
When – I load my AK, don’t think I won’t spray
You bitch niggaz gon’ lay, you won’t catch me runnin

Milda kvällen och det blåser knappt. När spelaren fortsätter rada upp fantastiska pepplåtar och internets utan att jag ser just då fortsätter leverera bekräftelse är allt så perfekt. Visst vill jag inte jobba där, visst är cykelturen inte alltid en angenäm timme, men jag har fler dagar på en lapp i fickan och behöver inte vara orolig ännu på ett tag.

Visst är det ironiskt att det kommer mad love när man spiller det jobbiga, även om det aldrig varit bekräftelse på det sättet som varit problem. Nästan ännu mer ironiskt när jag får besöksrekord och påföljande gäddångest*. Men jag bara fortsätter med samma antar jag. Behövde inte använda min AK och it was a good day.

Z-Ro – Respect My Mind (höger/ctrl-klick och spara som då va.)

- – -

* Stay tuned för mitt svar på Mogi-orden så kommer du fatta.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to It was a good day

  1. Julia says:

    Blir du irriterad om jag säger att jag fattade gäddgrejen första gången? =)

    Jag tror att kärleken kommer när man spiller det jobbiga för att folk får något slags känsla av förlösning när någon lyckats formulera något tungt man inte riktigt lyckats sätta fingret på.

  2. men det är klart att du fattar den! du har ju hängt med sen det utvecklades. jag har dock, tydligen, en bunt fler läsare än de från vårt twittercommunity.

    på andra delen säger jag true dat.

Comments are closed.