Tillvarjeprisdebatt

Det är sjukt irriterande att Madeleine Leijonhufvud gör en malplacerad referens till #prataomdet i sin DN Debatt-artikel idag, i värsta fall illa för hela grejen då vissa miffon redan tror att det är en straffrättskampanj. Artikeln handlar om prejudikat för övergreppsmål som rör övergrepp på barn och det är ju jävligt lustigt att Leijonhufvud inte kan förstå skillnaden på diskussioner om privata gränssättningar/överträdelser och situationer som barn och vuxna överhuvudtaget inte ska hamna i med varandra på något sätt alls:

Kanske kan den pågående diskussionen på internet om svårigheterna att tala om (oönskad) sex bli en öppning också när det gäller den särskilt känsliga frågan hur barns integritet ska skyddas. Den här typen av öppna, omfattande diskussioner om värdefrågor är ju nya för oss.

Har hon inte själv förstått lagstiftningen som faktiskt menar att allt sex för ett barn, med en vuxen, är oönskat sex? Hela poängen är ju att ett barn inte kan förväntas sätta gränser själv mot en vuxen. Att #prataomdet inte handlar om att kunna döma fler för övergrepp har hon i alla fall inte fattat. Fler fällda i domstol lär inte heller bli någon mirakelkur för barns integritet, övergreppen har liksom redan skett. Själv undrar jag ju hur det gick med förebyggande åtgärder.

Att Göran Lambertz lika irriterande formuleringar om typ lycksökare till målsäganden är vad som står på andra sidan ringen i matchen mot Leijonhufvud gör inte direkt saken bättre. Hennes kritik av detta yttrande är alltså inte störig, däremot det ständigt återkommande att fler måste dömas som om det var ett självändamål*. Kan vi bara tillvarjepris-debattera dessa saker?

– – –

* Huruvida det faktiskt blir omöjligt att döma någon alls är jag faktiskt inte helt kompetent att uttala mig om, men jag betvivlar det starkt.

– – –

Update: Även Mårten Schultz kommentar är intressant.