Men apropå barn hörni, och typ hålla på att skaffa såna till synes lättvindigt: Jens Liljestrand var ju högst läsvärd i DN Kultur idag!
Det är skoj att jag och Panam var fett oense om Lena Anderssons barndebattstartande krönika när den publicerades, men nu sitter och DM:ar varandra på twitter och tycker nästan lika. Jag var med team Niklas och Chris från början – ja där är jag väl förstås kvar – men efter väldigt många intressanta inlägg (alla i DN, palla länka) har jag i alla fall sett fler sidor av skaffa barn-frågan än jag trodde först. Det är förresten inte nedlåtande menat eller liknande att kalla det “skaffa barn”, utan kokat right down till kärnan. Samlingsuttryck för hur man ser på att planera, önska, få, eller att ha barn.
Jag må ha satt emot vad gäller rationaliteten i att skaffa barn miljömässigt sett. Jag tycker också att det är fånigt att gå loss om egoismen i att skaffa barn – den är inte annorlunda än egoismen man hittar i typ allt annat. Att det finns en enormt stark norm att bli förälder är dock närmast en underdrift. Ja, man ses som ufo om man avstår, och som offer om man är infertil. Men nu ska verkligen Liljestrands bidrag räknas in. “Man”, det är ju helt fel ord eftersom barnönskansormen gäller främst kvinnor och absolut inte män i samma utsträckning:
Det är förstås ingen slump att jag inte delar de motstridiga känslor som mina kolleger ger uttryck för. Jag har inte uppfostrats till att tro på frälsning genom reproduktion. Jag har varken sett barn som ett mål i livet (snarare som ett hot, ”gör du henne på smällen får du pröjsa!”) eller sett min karriär och löneutveckling bromsa in som konsekvens av att ha nått detta mål. Ingen skulle sätta rubriken ”Lycklig utan barn” på en glädjestrålande man, som författaren Elizabeth Gilbert på omslaget till DN:s feelgoodiga söndagsbilaga, eftersom ingen begär att män ska bli lyckliga med barn. Kanske är det just därför så lätt för oss att bli det?
Jag hade samma reaktion på feelgood-bilagan. Under all feelgood i att vara “lycklig utan barn”, som det stod, fanns ju själva grundförutsättningen att detta var något speciellt. Lite som problemet med “tjejband”. Förmodligen skulle dock män vara lika normerade att vilja ha barn om det fanns samma stressande prat om biologisk klocka för båda kön. För jag har knappast saknat hintar om att barnlösa män, det är om inte konstigt så i alla fall tragiskt. Möjligen för att jag jobbat på ett äldreboende med en hel del barnlösa män som vårdtagare. Men så har vi också en ganska utbredd skräckbild av att vara eller bli steril som man.
Normerna är förstås inte opåverkade av biologin. Att kvinnor är de som burit barnen i sina kroppar tror jag definitivt är en grund till varför normer och föreställningar om moderskap uppstått och fortlevt. Vi borde bara veta bättre idag. Så finns ju andra sociala förhållanden som upphov till vidare: får män stå för karriär är det bara barn och familj som återstår för kvinnor. Ursäkta om jag pratar basics nu. Men. Kontentan är att män inte skiter i barn, de bara lägger mindre vikt och allvar vid tanken. Det är en vana.
Att det kommer innebära mer allvar för kvinnor på ett fysiskt plan att bära ett barn är kanske svårt att göra något åt (jag osäkrar vapnet om du säger surrogat nu!), men oj vad detta är precis varför vi behöver delat ansvar för barnen. Det är inte bara jämställhet, det är mäns själva inställning till vad barn innebär som ska … jag ville säga utmanas, men fan heller, det jag menar är: berikas.
Det betyder inte att folks skäl att vilja ha barn kommer vara oerhört olika, eller att man måste ha den djupaste filosofiska tanken i sitt barnmakande. Det betyder bara att en större del av hela bilden är tillgänglig för fler. Som Liljestrand inte kände att inkomsten skulle falla bort: grattis! samma känsla till fler kvinnor. Som han kände att det inte var nåt mål i livet: grattis! vissa män får känna så ändå.
Oh, och du vet att jag även osäkrar vapen om någon pratar om att bara föräldrar får uttala sig om detta.