Så jag och Panam kollade på Ensam Mamma Söker igår. Och så tänkte jag lite på hur sjukt obekvämt det måste vara att panikdejta 20 pers på en gång framför kameror. Hur jag själv skulle känna och sånt. Själv? Varför tänkte jag det, vad skulle jag vara med i för dejtingsåpa?
Jamen vi ska ju leta baby mama såklart!
Kolla: Panam vill inte ha barn nå vidare. Det vill jag ha. En redan diskuterad alternativ lösning är att ta in vänner som har liknande issue och bara samköra med dem istället (konstgjort eller ligg är whatever), eller förstås skaffa med flator som vill ha. Men tänk att göra en baby mama quest i teve istället! Queerfamiljssåpa på bästa sändningstid, regnbågsbarnspromotion i verklighetens folks vardagsrum, min tjej blivande most hated kvinna i landet. Bara plus!
Well, ok, det finns naturligtvis mediakändisbarn-nackdelar men om man tänker på hur snabbt C-kändisar (vilket man knappast kommer över nivån för) försvinner ur media så vet man ju att ungens födsel och uppväxt ändå befrias från det. Det kommer vara glömt till lillens dagisålder.
Detta var bara ännu en sjuka projekt-grej för mig fram tills idag då jag läste Elise Claesons vidriga text i SvD som sätter likhetstecken mellan familj och hemmafru. Kärring, det var länge sen familjen betydde hemmafru! Nu tror jag verkligen på en provokation som medel, att visa hur den totala anarkin hon föreställer sig snarare är det mest ordnade man kan tänka sig.
Produktionsbolag, you want in? Det ska heta Baby Mama.
Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Barnatro