DN:s artikelserie om “Velourpappan 2010” – alltså nåt slags försök att rapportera läget med papparoll och sånt – har jag stört mig på sen dag ett. Först nu kommer jag på att det är lite orättvist av mig, eftersom det nästan bara är paketeringen som stör.
Karin Rebas har skrivit det absolut bästa om första delen. Dels med smarta exempel på hur statistiken kan vara lite skev att gå efter och dels har Rebas (med flera), precis som när jag först såg förstasidan i måndags och irriterades av att Carlos Rojas var representant för den fräscha 80-talisten, noterat det skeva i att fronta med en lyckohistoria med finpappa som tror på sin generation – trots att fakta i artikeln intill säger att han har fel i den tron. 80-talisterna är inte alls mer rediga än några andra, men nån som håller på med kampanjande för föräldramän tror väl lätt det.
Jag skulle förstås säga att 80-talistpapporna inte ens är klara med att leverera statistik ännu eftersom även en tidig 80-talist som jag inte har nå barn en och bara en av mina närmare jämnåriga vänner har det. Jag kan också tänka mig att de som är sena med barn är mina medelklasspeeps och de som är tidiga – som nu är statistiken – är verklighetens folk. De är inte sämre pappor bara för det, men frontar fan inte i DN heller, medan just medelklassen skiner upp i ljus björk på DN Insidans avbytarbänk.
Porträtten är därför fett ointressanta. Rojas var skarp i yttrandet om att män som hävdar kvinnomakt i hemmet i så fall är mjäkiga, men mest givande i det sammanhanget var ändå forskaren Anna-Lena Almqvist som oerhört nyanserat behandlade frågan om vem som “bestämmer” och hur. Karin Rebas invändningar till trots – Studio Etts puckade vinkel om mammamakt får faktiskt stå för dem – så tror jag inte Almqvist menar att kvinnor bestämmer över sina män. Det som sägs är ju att pappor låter sig styras i den mån de gör det. Män kämpar inte, kvinnor domderar inte – alla bara gör som de är vana och de som är vana vid nåt annat har valt varandra och får istället posera i DN. Ingemar Gens kompletterar den bilden väldigt väl i dagens del.
Det här är skälet till varför jag vill individualisera försäkringen. Det är en tvångsmetod, jajjemen, för att att se till att lära några att släppa på kontrollbehovet och andra att ta lite ansvar själva. Sen kan det inte sluta där – viktigast av allt tror jag är för dessa nyblivna föräldrar att för i helvete se till att låta söner hjälpa till i hemmet precis som döttrar fått lära sig. Vet man hur ett hem sköts kan man ta ansvar för det och lär man sig tidigt är det mindre jobb. Det går inte en disk* utan att jag avundas vår gamla grannfamiljs barn för att de fick hjälpa till mer än jag och mina systrar i min familj.
Slutligen ett lustigt tankeexperiment: Var annars än när det kommer till föräldraroller och inte minst mäns där, kunde man komma undan med så öppet deklarerad separatism som artikeln om pappakurser, utan att en viss grupp börjar toktjafsa? Om den är bra som taktik eller inte vet jag inte, men pappakurs är lika mycket separatism som Kvinnofolk, eller varför inte Ladies Night.
– – –
* Äh jo det gör det, men disken är en symbol bara.
4 Responses to Big Papa Velour