Friheten och föräldraledigheten

Wiggas be acting like det där med föräldraförsäkringen är ett enkelt principbeslut. Från båda håll! Herreminjeee vad fel det är. Istället har vi ett ordentligt problem. Ja alltså om vilken logik som är mest logisk – min egen åsikt har jag färdig och klar men baserat på annat än floskelkamp.

Om jag bestämmer att alla människor får 6 månader var av föräldraledighet att ta ut om man vill, är jag då inte för mer individuell frihet än de som vill att kollektivet av två föräldrar ska bestämma tillsammans? Om jag bestämmer att alla får välja och fördela inom familjen vem som får ledigheten, är jag då inte mer frihetligt inriktad än de som vill att staten ska styra så pappor också är hemma?

Ja det är väl lite rätt att svara ja på båda frågor.

Med det mytomspunna sunda förnuftet skulle man kunna argumentera för båda sidor – klart att det är mest logiskt att varje suverän individ har sin egna ledighet att ta ut eller inte, men också klart att varje föräldrapar borde kunna välja att flytta över ledigheten från en sida till en annan. Är vi individen förälder eller familjen föräldrar? Sättet vi talar om det påverkar säkert vår uppfattning. Kan man ens prata om ”delad föräldraförsäkring” eller ”exakt 50/50-fördelning” – som Genderrorist skriver i sin intressanta redogörelse – utan att det för tankarna till ingrepp i en redan befintlig harmoni? Kan man prata om familjens egna val utan att det för många låter som en kristdemokratisk 50-talsfamilj med papporna på kontoret och mamma hemma (eller i spåren av vårdnadsbidraget kanske en ”invandrarfamilj som fängslar kvinnor hemma utan svenska språket”)?

Klart är att principerna om vare sig individ eller familj gentemot staten knappast är stenhårt hållna ens från KD:s håll. Göran Hägglund pratade glatt om jämställdhetsbonusen på typ 13 papp (om året eller?) i partiledardebatten häromsistens, vilket antingen tyder på att han fiskar röster eller också söker hävda egenvärde i likadelning. Otvivelaktigt visar det i alla fall på en aktivt statlig styrning. Vad skillnaden är på sådana medel och oppositionens motförslag (en tredjedel ”valfri” och resten delat jämnt) för någon som helst ser staten peta sitt finger nån annanstans, det är svårt att säga.

Klart är också att frihetsprinciper inte ens fungerar att hävda här. Jag har inte någon intuitiv grund för att förespråka ena eller andra sidan men jag tror inte heller på någon sådan. Anledningen till varför jag står närmare åt varje person sina egna månader är att jag accepterar styrmedel. Det är min ideologiska hemvist och jag hymlar inte med det. Vidare ser jag det vara ett problem att män tar ut ledighet i så liten utsträckning på så många plan att det är värt att inskränka viss sorts tänkt frihet. Ja, jag menar strukturella problem – såna som inte ens drabbar endast föräldrar, vilket är största skälet av frihetliga argument att dela på barnpassningskalaset. De kvinnor som inte ens planerar barn missgynnas av blotta tanken hos arbetsgivare att en man är lättare att hindra från föräldraledighet. Om män har halva ledigheten och alla vet om detta motverkas denna situation utav bara fan. Det är också därför jag blir så in i helvete lack när man ifrågasätter Birgitta Ohlssons ministerskap men aldrig öppnar käften när män får barn samtidigt – om det ens rapporteras att de ska bli föräldrar!

Ja, jag är för styrning. Jag motiverar den med strukturellt grundade frihetliga argument eftersom all styrning inte är frihetskränkande. Och jag tycker faktiskt att oppositionens ”kompromiss”, som den framfördes av Peter Eriksson i debatten, är fett rimlig.