Giftas 2.0

Äktenskapsdebatt, RLY? Nu står nyttan av att vara en man som yttrar sig i den fortfarande sorgligt kvinnofrågestämplade familjepolitiken och stångas emot magkänslan att det här borde tigas ihjäl.

Dock att det är lögn att hävda den konflikten som skälet till att jag försökt hålla käft hela helgen. Sanningen är snarare att båda dittills inblandade debattartiklar skrivits av människor jag känner, i lite olika grad, och dessutom har haft den absurda tajmingen att dyka upp dagarna efter att jag gjort mig personligt inblandad i frågeställningen genom att själv gifta mig. Ett något taskigt upplägg av MS Röj.

Men det har snurrat för länge i huvudet nu, så vi kör! Här lite empiri jag vill delge, nämligen antal giftermål under de senaste 24 åren:

1987	41 223
1988	44 229
1989	108 919
1990	40 477
1991	36 836
1992	37 173
1993	34 005
1994	34 203
1995	33 642
1996	33 484
1997	32 313
1998	31 598
1999	35 682
2000	39 895
2001	35 778
2002	38 012
2003	39 041
2004	43 088
2005	44 381
2006	45 551
2007	48 624
2008	50 332
2009	43 051
2010	50 730

Vadan denna trend som omtalas? Ja, förvisso en ökning under senare år men inte mycket högre än 80-talets siffror – som dessutom baseras på ca en miljon färre individer i befolkningen. Att befolkningsökning drar ned vikten av siffrorna från 00-talet är också säkert. Ryktet om denna giftastrend är betydligt överdrivet, om än viss ökning kan noteras. Ungefär som med det förfärliga upphaussandet av glaserade bakverks betydelse.

Okej, men om antagandet är att befolkningen i stort i inte ändrat sig men ”unga, uttalade feminister” börjat gifta sig? Well. Låt mig säga att bevisföringen därvid är något anekdotisk och ärligt talat normblind: Normkritik 101 lär att brott mot normen syns mer och i detta fall yttrat som att två gifta par i ett övrigt sammanhang av giftasvägrare syns utav bara helvete. Icke-handlingar tenderar att inte synas lika mycket som bröllop med – OMG! – egen hashtag på twitter*. Trenden är helt enkelt inte belagd, alls. Men låt oss säga att åtminstone detta om unga feminister som gifter sig stämmer. Det kan ju tänkas ske, om inte nu så i framtiden. Vad ska man säga om det?

Nå, varken beklämmande eller skäl till jubel skulle jag säga. Jag tror ingen behöver någon hjälp med att få sitt fullt normativa äktenskap försvarat även om jag reagerar som Anna Svensson på korkad kritik och näsrynkningar. Det står alla fritt att ha åsikter om mitt eget, det är politiskt relevant som allt annat, så länge jag inte hävdas göra det av skäl jag aldrig haft (men då handlar det bara om faktafel som alltid är en dålig idé). Just därför är det lite olustigt att kända människor exemplifieras med i hennes artikel och indirekt får stå för något de inte skrivit på för.

Men varför är det oproblematiskt att utnyttja privilegiet att heterogifta sig? Det är det förstås inte, men varför skulle problematiken kräva avhållsamhet som bästa lösning? Särskilt utan att konsekvent avstå alla andra privilegier man kan tänkas ha? Vi talar som sagt en debatt som förs av människor i mediesvängen på ett eller annat sätt. Inte för att den är räkmacka jämt, snarare ofta slavgöra, men utrymme för ens åsikter har man definitivt. Innan man liknar de exkluderade vid funktionsnedsatta människor som inte kan komma in på klubben medan vi skrålar glatt där inifrån kanske man borde fundera på om man har detta privilegium själv att rodda en populär klubb, helt ometaforiskt, och om det finns rullstolsramp på den. Obs, jag vet inte om det finns sådan på stället där SiC arrangeras, men gissar på inte [update: häpp! hade fel, vilket glädjer mig]. Mängder av övriga exkluderingsissues finns i ca allt club life. Får du kö eller gästlista lille vän? Det här är inget jag provoceras av, men att göra det vore en logisk konsekvens av resonemanget att avstå. Detsamma med andra privilegier, exempelvis möjligheten att få barn.

Det finns många redigt svåra privilegier att förhålla sig till: När jag tyst kvoteras till ännu en chefspost eller DJ-spelning för att jag är heteroman tar jag konkret en plats, vilket ett äktenskap av ack så heterosexuella par faktiskt inte gör. Inte heller uppvisas det i närheten så mycket som vanligt handhållande på gatan – eller för den delen parbildning generellt som väl om något är upprinnelsen till dessa normer. Att just äktenskapet får klä skott för heteronormativiteten bygger inte längre på dess faktiska ställning utan bara på dess symbolvärde.

Konsekvens och att leva som man lär, det är en sak, och det ska erkännas att jag ofta hyser all beundran för dem som håller hårdare än jag på sina principer. Men det största felet i detta fall är ju inte graden av engagemang för sina ideal utan föreställningen om symbolers vikt och statiska egenskaper. Att sammanblanda symboler med hela normerna de representerar är att missta sig. Det går helt enkelt inte att anta, från någon vinkel i debatten, att ett äktenskap betyder det ena eller det andra. Varken kram till kärnfamilj eller hånfullt firande inför sämre lottade. På den tid äktenskapsbrott var lagbrott och personlig myndighet reglerades via äktenskapet kunde man säga annorlunda, men idag har en ogift person all formell rätt till sig själv – precis som en gift person, ska tilläggas.

Det finns arv som följer med, men ingens hela äktenskap eller bröllopsritual kan ses endast genom hur historien tidigare sett ut. Särskilt inte som sådant förändras nästan lika fort som vår uppfattning om hur det var förr. Saker som att en vit klänning har symboliserat oskuld är både en grav överdrift och har noll relevans i dag, om vi inte låter det ha sådant värde**. Det är som tonårsargumentet ”pornografi betyder filmad hora, rent etymologiskt alltså, därför är det dåligt med porr”***.

Att vara holier than thou är också – änglakör av ironi här – något av en individualistisk lösning som snarare simmar i klarblå liberala vatten än i djupröda socialistiska. Det mest solidariska alternativet är fortsatt kamp för allas rätt till samma förmåner, även efter att formaliteterna är avklarade. Där är det förvisso enormt viktigt att vi med privilegier inte förblindas i lyckorus.

– – –

* #grelstad – ett smidigt sätt att göra det enklare för oss att läsa OCH för dig att slippa.

** Nu var inte heller klänningen just på vårt bröllop vit utan i Elins hudton och därtill trosvisade genomskinlig – icke heller det någon symbol för någon att tolka.

*** Jmfr även gubbidiotin ”fitta betyder våt ängsmark, alltså är det fint att kallas det, när som helst, och nu kallade jag dig för en sån, din fitta.” <- o_0

– – –

Om siffrorna: Giftermålsantalen fulgooglade jag fram och hittade på Bröllopsguiden, tänker lita på dessa pga varför inte, men gräv gärna mer om du vill. 1989-siffran är hög som fan eftersom ändringar i änkepensionen infördes då. Befolkningsökning finns att hitta på SCB men pendlar mellan +25 000 och +100 000 om året.

UPDATE: Statistikfesten du inte får missa!