Hanna Hellquist är naturligtvis lysande som vanligt i sin DN På Stan-krönika. Språk, dramaturgi, poäng. Denna poäng är dock inte riktigt hela sanningen trots det angelägna att lyfta klassaspekten av att driva med menlösa facebookvänner.

Om något är detta ett Verklighetens Folk-problem. Det tog inte lång tid innan Göran Hägglunds tänkta trumfkort om sunt förnuft och frihet till liv enligt normerna flippades runt till att bli en nedsättande term för “kultureliten” att förtjust använda på Twitter. Är det ok? Samma form av Vi vet bäst och de andra är töntar ser vi definitivt i båda fall. Och nedlåtande är alltid nedlåtande, men det kan också vara ganska träffsäkert, och träffsäkert på ett sätt som kan behövas. För man kan inte i något av fallen kalla föremålen för hån för arbetarklass.

Är det några som verklighetens folk-mobbas så är det mer den sektion av medelklassen som inte bryr sig om kulturdebatt. De är många. Är det någonstans jag träffat på riktigt menlösa eventuella dumskallar, enligt mina ideal mätt, är det i universitetsmiljö. En sak som är säker är i alla fall att även denna grupp (om man nu kan särskilja en sån grupp) har sina egna menlösa facebookvänner att håna. En snabb titt på facebooksidan som är föremål för Hellquists krönika visar att det redan blivit diskussion om just krönikan och föraktsfrågan, där många berättar att de både känner igen sig och skrattar samtidigt. Det är lite som Stuff White People Like där de som skrattar högst garanterat är tvärsäkra hipsters själva. Särskrivare har extra kul åt den där roliga sajten som samlar på lustiga särskrivningar. Och hur säker är du på att du själv inte är menlös facevän för någon annan, kanske ur arbetarklassen?

Jag är med i den sjukt roliga gruppen Dr. Status, som främst går ut på att lägga upp skärmdumpar av andras status och annat. För att driva med, såklart. Bland de skärmdumpar jag själv lagt upp finns statusar av en som lätt kan kallas för menlös facevän ur arbetarklass, en ex-fling som jag bedömer som medelklass, samt en mediaklassig man och en dito kvinna.

Precis som begreppet mediaklass är nämligen menlösa facevänner och verklighetens folk resultat av en helt annan indelning, där det inte går att helt applicera samma klassanalys som på de *hrm* … klassiska klasserna. Det är en parallell analys som blir mer och mer nödvändig exempelvis för att få med frilansare och timanställda i beräkningen. Är du intellektuell/media eller är du verklighetens folk säger inte mycket om din ekonomiska status. Och det är lika viktigt för de sistnämnda att känna till hur utbildning och mediamedverkan inte är likställt med glassigt liv som det är för de förstnämnda att känna till att en särskrivning med smiley inte innebär intelligenshandikapp. Menlöshet, det är ändå subjektivt.

I mitt kollektiv (haha bara där liksom), som jag flyttat från nu, i badrummet nån gång när jag var på toa, hittade jag en tidning från SUF som ena kombon lagt in. Längst bak en serie, den handlade om två tjejer som jobbade i nån korvkiosk och var hunsade av en svinig chef. Så de rånade stället på en dagskassa nån kväll när de inte jobbade, iklädda skidmasker, för att dagen efter meddela chefen att de inte vågade jobba kvar. För pengarna tågluffade de sommaren ut istället.

BRA VA!?

Nä.

Det där med våldsromantik är förstås ett specialfall. Lite extra att bena i, dessutom sammankopplat med faktiskt våld. Jag visar bara ett exempel på en korkad kompromisslöshet som har släktband till en på alla sätt pacifistisk vänster. Jag är ärligt inte så intresserad av skalans olika punkter. Alltså menar jag inte att kompromisslöshet är våld, måste leda till våld eller tvärtom. Det där är den mest infantila falangen som alltid finns och alltid kommer finnas.

Precis som det är så oerhört lätt att tala om skatterna som faktiskt dras från din lön som försvunna pengar, så är det lätt att peka ut den som har mer som fiende. Denna bild av fienden är farlig. Slagord som “Fred mellan folk / Krig mellan klasser” må bokstavligen mena en fredlig kamp - men krigsretoriken är där. Och fienden. Det är bara att välja om du vill tolka det som att det snarare är kamp mot överklassen eller som att överklassen samtidigt krigar tillbaka. “Vi måste göra oss av med de rika” skulle kunna vara krigiskt menat också, Kapitalist! Nu ska du dö!, men faktum är att det finns en värre betydelse. Värre för en genomtänkt politik alltså.

Skulle det alltså vara bättre om rika inte fanns, att det inte gick att bli rik? Kan du på riktigt utan att vara hippieflum köpa den verkligheten? Vill du ens tappa den moroten? Javisst tror jag på den. Det klasslösa samhället tror jag däremot inte på, det är bara att glömma. Minskade skillnader är allt du kan förvänta dig. Men det är också gott nog. Kompensation för det minskade inflytandet som kommer av viss tillhörighet, eller vafan, till och med utrotad fattigdom tror jag på. Det är verkligen gott nog.

Rikedom i sig är inte problemet. Hur rikedom används, och hur den tillkommer är det också rätt ofta. Därför är “de rika” ett problem när maktkoncentrationen är så enorm som den såklart är i Sverige.

Det är bra om man har sina grejer i ordning inför den analysen.

Igår satt Åsa Linderborg i SVT Debatt och försökte förklara mervärdet för Isabella Löwengrip. Att hon tjänar på sina anställda, att de tjänar pengarna åt henne. Shit vilket dödfött förfarande för det första, det går inte att sammanfatta det snabbt för någon - i ett superjiddrigt Debatt som kommer helt från andra politiska sammanhang. Men för det andra. Mervärdet är ett jävla båg.

Som inslag i ekonomisk teori, eller politisk, är det inte irrelevant. Använd det gärna som en beskrivning. Men muthafuckas använder den som doktrin, inte mindre fanatiskt än, ja, vilken beskyllan om andras marknadsfanatism vänstern än kan komma med. Det används som något som är själva roten till klassklyftorna, eller ännu värre - som att kapitalisten aldrig gjort någon insats.

Man kan givetvis tycka det är ett dåligt system ändå. Staten eller annat kollektiv kunde göra den biten lika gärna, och gör, men ignorera inte risktagandets och kunskapens betydelse. Ja, Åsa Linderborg fick det faktiskt att låta som Löwengrip blåser all sin arbetskraft, att hennes insats är noll. Trodde hon verkligen det skulle nå fram? Såklart inte, eftersom Löwengrip svarade rätt wack också, i bästa välgörenhetshybris.

Och trodde Johan Ehrenberg att han var jävligt smart som menade att den som är chef inte ska ha mer betalt, inte behöver mer betalt för att vara intresserad, eftersom inflytandet lockar istället? Vafan är pengar bra för då, om inte inflytande?

Som sagt, pengar är inte problemet.

- - -

Specifikt för Debatt måste förstås sägas att Linderborg var bra i allmänhet, inte minst för att klassperspektivets oerhörda vikt trots allt jag menar ovan pekades ut, genom att det handlar om mer än bara pengar. Det är, förresten, liksom det jag menar.

Jag har fått en släng av kampanjaranda och världsförbättrarpanik. Jag vill ge något tillbaka och dra mitt strå yada yada. Det började på vårdjobbet igår, då en kollega ville köra gissningslek på hur jag skulle rösta i valet i höst. Hon gissade först fel på V, sen förmodligen rätt på Mp, men när jag tillade att jag kanske skulle rösta på Feministiskt Initiativ istället fick jag frågan Är det nåt nytt eller?

Whoa, det är ju inte första gången jag får extremt jobbiga vibbar av klassklyfta på vårdish när jag kommer in med så tydligt medelklasstänkande och känner som att jag försöker spela överlägsen, men alltså att folk inte vet att F! finns! Det är sjukt. Möjligen glädjande att folk glömt bort ett visst mediedrev, men sjukt. Alltså kände jag att det fan är dags att hur jag än röstar se till att åtminstone delta i spridningen av valsedlar. Det kan du också göra! http://www.fivalsedlar.se/ är adressen. Fatta förresten, att vara den som lagrar valsedlar hemma och kunna referera till The Stash i tid och otid. Bara en sån sak. (Impulsen att lulzbränna på Thorburns tränger jag undan.)

Kampanjaranda nummer två som stack till i tinningen igår kväll var angående Gemensam Styrka-omröstningen som engagerat en jävla massa folk att rösta på olika idéer i tävlingen som ger en bunt pengar att driva verksamhet med. Det här är egentligen mer av slaget att stoppa någon annan grej än att rösta fram Rättviseförmedlingen (vilken jag nämnde häromdagen), men vafan: RÄTTVISEFÖRMEDLINGEN MUTHAFUCKAAAS!

Det är decenniets idé men tyvärr, måste jag säga, lite halvdant genomfört eftersom den än så länge bara crowdsourcar en massa namn genom Facebook - vilket känns lite sådär i praktiken. Det blir namn och förslag av dels varierande kvalitet och dels varierande motiveringsgrad och lämplighet för något specifikt. Men det där är ju bara en början och just därför skulle en massa cash vara precis vad som behövs. Själva konceptet att bara rakt upp och ner motbevisa idioter som hävdar att inga kvinnor finns till ett ändamål (eller annan underrepresenterad grupp, men plz admit att det oftast är kvinnor som är gruppen man säger “inte finns/vill” göra nåt), och det helt utan påstridig aggroteknik, ja det är förstås bomben. Typ Så du säger att alternativ inte finns? Att världen måste se ut som den “alltid gjort”? Vi säger fuck no. Ja, det är decenniets idé.

Nu håller idén “Vi bygger ett djurhem - Själva!” av Göteborgs Katthjälp på att knappa in på Rättviseförmedlingens ledning. Skrivande stund 5348 mot 5296 röster, det är inte så mycket alltså. Det räcker med ett par tokdårar som röstar hårt dessa sista 20 dagar samtidigt som Rättvisan slackar av. Och det får inte hända. Tänk dig för ett ögonblick vilken extremt mögig idé det där djurhemmet är. “Djurhem så som de finns i England och USA!”. Förutom att det är en kortsiktig punktmarkering av större problem är det en TÖNTGREJ. Det är worst of Kamratposten och Bamse, det är TV4-dokumentär om illa behandlade - och söta - djur. Det är i Kina äter de hundar. You make me like charity, det är fucking Bluth-familjens välgörenhetsgala för sjukdomen “TBA”. IDIOTRETORIK. För pöbeln. Samt dålig jävla smak. Ja, min medelklassfitteblogg säger det: Ni äcklade mig redan i MS Word-effekter i rubriken.

Rösta på Rättviseförmedlingen, och gör det en gång var 24:e timme.

- - -

UPDATE, till er som kommer hit från Kanin/Hittekatter/Råttor/Akvariefisk i fokus-forumen: Ja, jag är elak. Nej, det förändrar inget. Ni är gulliga djur-aktivister, ni förfasas när man snittar söta katter för päls i nåt annat land än trygga Sverige men går och köper kött i affärn varje dag. Vegetarianer är ursäktade men fortfarande är idén keff. Alla som är konsekventa i sitt djurengagemang struntar i välgörenhetsprojekt och satsar på nåt långvarigt istället. Men för all del, kom hit och klaga. Bara alla fattar att jag inte är skapare av Rättviseförmedlingen och de inte har med detta inlägg att göra.

Både katten Fluffen och guldfisken Lunch tycker också djurhemmet är töntigt.

Att det tog mig så lång tid att inse att mitt gillande av Dirty Dancing är något jag kan fronta med. Märkligt. Jag har nära till att fronta annars. Kolla på mig vilken annan man jag är. Men det beror ju på att jag samtidigt tog väldigt lång tid på mig att se den som tjejfilm. Det är faktiskt ett trist öde för filmen, så många som måste avskräckts av detta epitet. Främst män, men säkert också en hel del motvallskvinnor som precis som jag gärna frontar med det annorlunda. Men tjejfilm, det betyder ju liksom inget i sig. Det är bara ett onödigt avgränsande från the real kulturkanon eftersom män inte är lika vana som kvinnor att ta till sig en huvudroll av annat kön och se det som allmängiltigt. Chick flick blir alltid just det och inget mer, även när den rosas som sådan av manliga tyckare.

Det tog lång tid, som sagt. Mitt starkaste minne från första gångerna jag såg filmen var komplikationerna kring aborten och när syrran fulsjunger hawaiilåten på slutet. Och den äckliga jävla lismarsonen Kellerman som hunsar Johnny. För mig har Dirty Dancing alltid varit en berättelse om klass i första hand. Om att växa upp också, förstås, men detta innefattar också just att förstå hur världen även befolkas av helt andra människor, med helt andra förutsättningar än ens egna. Även abortfrågan är ytterst en klassfråga, Penny hade inte tvingats ta till kvacksalvarn om hon haft pengar. Troligen hade inte Robbie varit så obrydd då heller.

Det där hindrar mig förstås inte att ändå vilja analysera Dirty Dancing på genusskalan. Alltid bättre att göra detta på något annat än det som öppet vill utmana, och det finns så mycket som gör den bra eller speciell ur just en sådan synpunkt. Det är för det första mycket intressant att läsa Sara Lövestams skarpa text om hur det knappast är Johnny Castle som är the white knight utan Baby som styr upp allt. Som räddar även Johnny.

Hur klass och genus interagerar i Baby och Johnnys relation är förstås det starkaste kortet. Han lär upp henne och är den tydligt äldre och mer erfarne när det kommer till kärlek, men också bränd av eviga svek från slummande överklasskvinnor. Innan han erkänner det får vi bara se hur hon agerar underlägset inför han som verkar ignorera henne. Baby är samtidigt den som har övertaget socialt, och även om han nog har lite rätt i att hon tvekar att vara öppen inför sin pappa med deras relation är det knappast främst för sin egen skull hon duckar i buskarna, utan för att inte försätta honom i problem. Priset för honom är alltid högre.

Som biljett till chick flick-status är dock det andra uppenbara genusbrottet med ett manligt objekt, att ögongodiset heter Swayze. Seriöst så är ingen av kvinnorna i filmen tvålfagra nånstans (om jag inte bara dissar 80’s-stilen förstås men Baby ser faktiskt ut som en gammal tant i Sheldrake-mambon). Det är också till skillnad från övriga ingredienser något jag tror är mycket medvetet. Det ska vara lite enormt att the hot guy vill ha blyga och bara ok snygga Baby. Dreams are made of etc.

Men där börjar det, denna förbannelse att vara mest för tjejer. Att bara handla om dans, bara handla om att dregla över Swayze. När snyggingen är en man faller männen i publiken bort och tjejkulten tilltar. Och så det att så stor vikt lagts vid repliken som låter så jävla bra - utan att den reflekterats över längre än att den skulle göra Johnny till hjälte. Det har alltid målat in Dirty Dancing i sitt eget hörn.

- - -

Åååh de övriga skälen till att jag älskar filmen! Slutdansen där 80-talsmusiken slutligen gör ett inträde i själva handlingen och skapar det magiska underlag som också gör det helt ok att alla plötsligt kan dansa i synk och stolarna plötsligt är väck och bara dansgolvet kvar. Sexet som aldrig visas utan bara annonseras genom det enda som helt ok kan kallas för förspel (detta är alltså tumregeln: det som inte syns i Dirty Dancing heter S-E-X. borde jag nog Pillowblogga). Ja och the motherflippin dansen överhuvudtaget förstås. Det är också så vackert att flera scener och detaljer i filmen känns så otroligt medvetna på ett sätt som skulle göra den perfekt att studera som lite basicnivå på filmskola, utan att det blir för uppenbart och störande om man inte bryr sig om sånt. Naturligtvis är det bara chick flick-statusen som hindrar att den blir just ett sådant filmskoleexempel. Ytterligare en tragik.

Är det nån idé att kommentera Hollywoodfruar och Anna Anka på Newsmill? Jamen det är klart det är. Om inte annat för att de som missat härligheten kan gå dit och flabba gomseglet ur led. På den nivån är dock kommentarer överflödiga. Jag tänkte ta henne seriöst jag, eller snarare grejen.

Jag är övertygad om att det inte bara är mitt sociala sammanhang som får mig att tro det när jag säger att Malin Wollins kommentar i Aftonbladet är sällsynt oinsiktslös. Vem fan kollar på Hollywoodfruar för att få en kik på lyxen och avundas den? Vi är alla i samma chocktevebåt, Wollin också. Ha mage att se det, berätta om det och sedan säga att man är blåst som ser det! Snarare är det, tvärtemot Ankas rubrik på Newsmillartikeln en serie man tittar på för att bli avskräckt från lycksökardrömmar. Martin Söderström på samma Aftonblad verkar ha fattat det. Alltså skillnaden mellan henne och mexarslavarna i hennes trädgård är förstås avsevärd i levnadsstandard, men i frihet räknat har de samma nollkonto. “Sexslaven i Ankas borg” kunde ett löp varit annars. Visst är morgonavsugningarna oväsentliga, tycker hon det är lugnt är det lugnt, men hon kommer alltid vara utlämnad till sin makes nycker så länge pengarna är hans.

Bloggaren Kjellberg föreslår det också ganska rimliga att Newsmill publicerat en artikel som egentligen är en marknadsföring för programmet. Därför är det ju likaledes totalbränt att haka på detta tramskalas som varande en hemmafrudebatt. Chilla vafan, privat är politiskt men allas privata åsikter och liv är inte en ny rörelse. Särskilt inte som Anna Ankas liv knappast är något att bygga en folkrörelse på. Hur många kända män finns det att försörja gold diggers med? Inte ens Roland “Jag har stor alfahannekuk” Poirier Magnusson har en levnadsstandard vi kan se hos fler än några procent svenskar, eller amerikaner. Det finns inte en chans att man kan ha ett fungerande samhälle om alla unga kvinnor strävade efter ett lyxhustruliv, och det finns inte en chans att alla kan få det.

Det har aldrig varit så lätt att känna socialismen klia i hela kroppen i kamp att komma ut som när Anna Anka berättar om sina mexikaner, hur hon skäller ut de oduglingarna. Än mer tydligt blir det hur hennes vision av hennes liv som en förebild inte är annat än det svartaste av klassamhällen där det till och med blir svårt att känna sympati för hennes egen livegenhet, även om jag skulle vilja.

Det finns ingen hemmafrudebatt, det här är två miffon som berättar om sina miffoliv och de får gärna fortsätta med det glada. När man gör det till realpolitik som skattelättnader eller bidrag kan vi snacka. Kanske har Anna Anka blivit utslängd då, utbytt mot ny söt valp, och kan agera än mer skrämmande exempel. Just nu är hon egentligen bara marginellt bättre än ett troll.

Jag fick för mig att fronta med nån slags annorlunda inställning igen häromdagen, när nån twittrade att Tomas Ledins sommarprat minsann inte skulle lyssnas på och jag ba Whöö jag ska lyssna på honom bara för det! Faktum är att jag verkligen hade förhoppningar, eftersom det så jävla ofta händer att man vill lyssna på nån artist man gillar och så är det ett skitdåligt program - såklart, eftersom det är jävligt olika att vara bra på musik och på att prata i radio. Minns ännu min stora besvikelse när Karin Dreijer var sommarvärd 2004.

Alltså måste det kunna fungera omvänt! Dålig artist = bra sommarprogram. Jag hade förstås fel, men det var ändå inte helt ointressant. Allra bäst hade det dock varit om han förklarat lite vafan han tänkt egentligen angående det där med medelklassen, som Åsa Linderborg analyserar jävligt bra i Aftonbladet, jag tror inte han gjort det så mycket bättre i radio än i sång men ämnet är åtminstone redigt intressant. Det är dessutom till och med lite förbisett av Linderborg hur vissa delar av diskussionen ständigt missar målet.

Det där om vilka som bygger landet egentligen. Vafan peoples, det är precis lika hjärndött som det där med vilka som egentligen får ligga lättast av tjejer och killar. Svaret är ju tout simple att det inte finns en enda klass eller del av klass som bygger landet. Eftersom landet består av hela skalan bygger också hela skalan detta land. Även om man skulle hålla sig strikt till frågan vilka som skapar allt inkluderat i BNP är det fucked up att ge en enskild klass äran. I sin enklaste form ser det ut typ som: Medelklassen och överklassen konsumerar och reppar efterfrågan. Arbetarklassen producerar för den efterfrågan. Vi kan flytta överklass till risk- och investeringsansvar också.

Och sen ju mer verklighet och nyans vi lägger in i den modellen, desto mindre ära till en enskild klass. Ja eller så kan man se det som att alla har rätt eftersom alla klasser bidrar. Men då får Ledin ändra fokuseringen på medelklassen när den går till jobbet och flytta den till när medelklassen köper sin latte hos min kompis JOV på Espresso House. Linderborgs beskrivning av den stratifierade medelklassen är däremot spot on. Det är en komplicerad historia det där med medel.

- - -

Vad han pratade om i Sommar? Det var old guy om sina tonår med rock n roll 101. Några roliga anekdoter i alla fall, och en uppföljare till Snabbköpskassörskan-historien i form av en tes om hur Springsteen sannolikt inspirerats av Ledin för sitt val av titel på Human Touch.

Att klassbegreppet måste förstås minst tvådimensionellt är väldigt tydligt för mig då jag sitter och pratar med en arbetskamrat under lunchrasten.

Kort flashback först: För några år sedan, på samma arbetsplats, var en kvinna från den administrativa personalen ute på balkongen där jag satt med en som jobbade med mig inne på avdelningen. Hon hade hört lite av min musik och berömde mig, och sa att ja särskilt gillade hon ju det där med feminismen. Kvinnan jag jobbade med frågade mig då Feminismen, du menar att det är kvinnor som sjunger då?

Jag kände mig plötsligt skyldig på nåt sätt, i min medelklass, komma där både som man och “upplyst” eller whatever och inte ha koll på hur en kvinna från de facto underklassen inte hade nån vidare koll eller brydde sig. Slagsmålet mellan känslan av sympati och chocken att hon inte visste bättre, och självföraktet för att känna båda dessa känslor och ta tolkningsföreträdet.

När jag alltså sitter på lunchen och pratar är det den vanliga catch up-frågan, vad jag gjort sen förra sommaren. Och jag säger att jag väl hankat mig fram på diverse otillräckliga med ändå glidiga jobb. Nämner Kvällspasset, nämner karaoken och pratar om lite andra grejer jag hållt på med och ska göra snart. Samma känsla, jag börjar skämmas för min medel- och mediaklassighet (även om den senare inte är så jävla påtaglig vet jag hur lätt det uppfattas så utifrån). Men jag har ju inga direkta pengar, och vi kommer in på den saken. Liksom hej 13 kronor på kontot (oroa dig inte mamma! skatteåterbäring du vet). Och så säger hon medhållande Ja eller hur! Igår hade jag bara 3000 kvar och så lite brukar jag bara ha i slutet av månaden.

Jag kan ha min credd och intellektualitet. Jag tänker hålla fast och inte förneka strävan och visst innehav. Det är fortfarande 13 kronor på mitt konto och jag ringer soc imorrn trots nytt vik efter detta.

Den övre medelklassen behöver ett eget namn. Det är förstås mycket som behövs snyggas upp i begreppsfären klasserna, men saker som att arbetarklassen har svårt att längre fungera som term för sin innebörd (jag vill hävda underklass som bästa term) är inte så jävla viktigt egentligen, ett nytt namn är ju bara samma innehåll ändå.

I vilket fall. Övre medelklassen behöver ett nytt namn. Det är tillräckligt mycket av en egen kategori nu, det är inte längre arbetar-, medel-, överklass vi handskas med. Medelklassen är omsprungen av en grupp som ändå inte är överklass. Övre Medel, den får heta så idag (med versaler som det vore ett personnamn). En klass som orsakar oss problem. Med oss menar jag förstås den klassiska medelklassen och vanliga jävla underklassen, men även, eller kanske framför allt, folk som exempelvis mig, studenter, unga överhuvudtaget. Inbetween jobs, osäkert anställda, alla med upp-och-ner-ekonomi.

Det handlar alltså om rena pengar, inbilla dig inget annat. Det har det alltid gjort, men folk från alla skikt har velat lägga mer i sin aktuella term, eller andras. Arbetarklass som en identitet, vafan är det för skit? Fint eller fult, det kan dra. Haru cash eller inte, är vad vi talar om.

Att inte ha cash, det må va hänt. Jag vet mycket väl att jag inte kan dra till med några extravaganser, jag vet att det är en trade-off som gör att det inte blev några glasögon denna gång heller när jag köper ljudkort och synt. Jag vet ganska väl att jag inte kommer landa nåt välbetalt jobb med en flumakademiker-grund. Det går förstås att gnälla över det med, alldeles utmärkt, och jag gör det. Precis som andra. Studenter gnäller om låg inkomst och nudlar som fan. Men det riktiga problemet är beyond allt detta.

Överklassen har alltid varit en liten grupp, och dessutom alltid konsumerat sitt överflöd till största delen nånstans där folk utan cash inte finns. De har sina små vattenhål med feta båtar, snabba bilar och en vanlig jävla enfärgad topp för tre tusen spänn. Det är förstås rätt obscent, men har väldigt lite med oss andra att göra, även om lyx och prylar finns med som dagdröm 101 för många. Men populationen Övre Medel är stor. Och den konsumerar definitivt på samma plats som vi. Ett tag till.

Alltså jag vill inte verka domedag, men det lät lite snyggt att skriva sådär. Jag menar i alla fall att det känns som en sak som eskalerar. Det rör sig om en uteslutning. Du förstår, vi lever med supply & demand som ekonomiskt system, och det har fått utstå en jävla massa onödig skit från många till vänster som på något sätt inte lyckats fatta skillnaden mellan kapitalism och marknaden och därför hatar även på den senare, men det finns riktiga nackdelar med marknaden och en av dessa är vad jag vill säga. Marknaden sätter priset folk är villiga att betala. När efterfrågan då toppas av människor som kan betala mycket och är många nog, då hamnar priset högt. Simple as that.

Har du klagat på att en kaffe är dyr nån gång? Då tänker jag inte sätta in dig i en viss klass för det, men jag tänker säga att det är Övre Medels fel. Övre Medel kan betala 35 spänn för en latte, och gör det, och då får du också betala 35 spänn. Och är du Klassisk Medel är Övre Medel din kompis, och du hamnar på Övre Medels favvoställen hela jävla tiden och ruinerar dig. Eller skiter i att vara social. Social är man nämligen på kafé och pub. Eller kanske känner dig som snålfan som klagar och aldrig vill gå till det snygga stället, utan till haket.

Övre Medel driver trenden, Övre Medel driver konsumtionen, och den ligger nära nog för att inte vara orealistisk i sina ideal, så vi andra följer med oavsett plånbok. Men vi gör det inte lika bra. Inte alls lika bra. Lönespridning kallas det från borgerligt håll, jag säger såklart klyftor. Klassklyftor. Det luktar USA. Det luktar ashamed to be poor, eller mobbad. Och då är vi inte ens fattiga på allvar.

Jag hade ambitioner att pricka in vilka som ingår i populationen Övre Medel. Men jag kan fan inte. Jag föreställer mig att det har med byte från produktions- till tjänsteekonomi, här finns både underklassens nya telemarketingjobb och Övre Medels Information och Konsultish. Spekulation, cash från ingenstans, nånstans där. Det är naturligtvis mer kapitalism är marknadsekonomi som ligger bakom.

- - -

(Det här är alltså den analoga titeln jag åsyftade i Det stora Mello-inlägget.)