Kapitalist! Nu ska du dö!

I mitt kollektiv (haha bara där liksom), som jag flyttat från nu, i badrummet nån gång när jag var på toa, hittade jag en tidning från SUF som ena kombon lagt in. Längst bak en serie, den handlade om två tjejer som jobbade i nån korvkiosk och var hunsade av en svinig chef. Så de rånade stället på en dagskassa nån kväll när de inte jobbade, iklädda skidmasker, för att dagen efter meddela chefen att de inte vågade jobba kvar. För pengarna tågluffade de sommaren ut istället.

BRA VA!?

Nä.

Det där med våldsromantik är förstås ett specialfall. Lite extra att bena i, dessutom sammankopplat med faktiskt våld. Jag visar bara ett exempel på en korkad kompromisslöshet som har släktband till en på alla sätt pacifistisk vänster. Jag är ärligt inte så intresserad av skalans olika punkter. Alltså menar jag inte att kompromisslöshet är våld, måste leda till våld eller tvärtom. Det där är den mest infantila falangen som alltid finns och alltid kommer finnas.

Precis som det är så oerhört lätt att tala om skatterna som faktiskt dras från din lön som försvunna pengar, så är det lätt att peka ut den som har mer som fiende. Denna bild av fienden är farlig. Slagord som “Fred mellan folk / Krig mellan klasser” må bokstavligen mena en fredlig kamp – men krigsretoriken är där. Och fienden. Det är bara att välja om du vill tolka det som att det snarare är kamp mot överklassen eller som att överklassen samtidigt krigar tillbaka. “Vi måste göra oss av med de rika” skulle kunna vara krigiskt menat också, Kapitalist! Nu ska du dö!, men faktum är att det finns en värre betydelse. Värre för en genomtänkt politik alltså.

Skulle det alltså vara bättre om rika inte fanns, att det inte gick att bli rik? Kan du på riktigt utan att vara hippieflum köpa den verkligheten? Vill du ens tappa den moroten? Javisst tror jag på den. Det klasslösa samhället tror jag däremot inte på, det är bara att glömma. Minskade skillnader är allt du kan förvänta dig. Men det är också gott nog. Kompensation för det minskade inflytandet som kommer av viss tillhörighet, eller vafan, till och med utrotad fattigdom tror jag på. Det är verkligen gott nog.

Rikedom i sig är inte problemet. Hur rikedom används, och hur den tillkommer är det också rätt ofta. Därför är “de rika” ett problem när maktkoncentrationen är så enorm som den såklart är i Sverige.

Det är bra om man har sina grejer i ordning inför den analysen.

Igår satt Åsa Linderborg i SVT Debatt och försökte förklara mervärdet för Isabella Löwengrip. Att hon tjänar på sina anställda, att de tjänar pengarna åt henne. Shit vilket dödfött förfarande för det första, det går inte att sammanfatta det snabbt för någon – i ett superjiddrigt Debatt som kommer helt från andra politiska sammanhang. Men för det andra. Mervärdet är ett jävla båg.

Som inslag i ekonomisk teori, eller politisk, är det inte irrelevant. Använd det gärna som en beskrivning. Men muthafuckas använder den som doktrin, inte mindre fanatiskt än, ja, vilken beskyllan om andras marknadsfanatism vänstern än kan komma med. Det används som något som är själva roten till klassklyftorna, eller ännu värre – som att kapitalisten aldrig gjort någon insats.

Man kan givetvis tycka det är ett dåligt system ändå. Staten eller annat kollektiv kunde göra den biten lika gärna, och gör, men ignorera inte risktagandets och kunskapens betydelse. Ja, Åsa Linderborg fick det faktiskt att låta som Löwengrip blåser all sin arbetskraft, att hennes insats är noll. Trodde hon verkligen det skulle nå fram? Såklart inte, eftersom Löwengrip svarade rätt wack också, i bästa välgörenhetshybris.

Och trodde Johan Ehrenberg att han var jävligt smart som menade att den som är chef inte ska ha mer betalt, inte behöver mer betalt för att vara intresserad, eftersom inflytandet lockar istället? Vafan är pengar bra för då, om inte inflytande?

Som sagt, pengar är inte problemet.

– – –

Specifikt för Debatt måste förstås sägas att Linderborg var bra i allmänhet, inte minst för att klassperspektivets oerhörda vikt trots allt jag menar ovan pekades ut, genom att det handlar om mer än bara pengar. Det är, förresten, liksom det jag menar.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

13 Responses to Kapitalist! Nu ska du dö!

  1. Roger says:

    Väl skrivet Gustav!
    Det känns skönt också att läsa på en plats där man vet att det är du. Där man inte behöver undra om du har en skrivmässig dubbelgångare. =)

    Jag håller med om det mesta. I en omvärld som ser ut som den gör så kommer man aldrig att kunna skippa morötter helt. Det går inte att sätta tak för att förhindra att någon kan få något mer än någon annan bara för att det sker i jämlikhetens namn.

    Fortfarande så gör hela debatten fortfarande att jag funderar på om det möjligen är så att man sätter ett större likhetstecken mellan lön och människovärde ju längre ner på klasstegen man kommer. Kan det vara så, eller är det bara så att man på grund av att verkligheten är så pass mycket närmre så ger man tydligare uttryck för den?

    Lisa Magnusson skrev: “Det är sant att pengar inte gör en lycklig, på samma sätt som god hälsa inte gör en lycklig. Inte förrän man saknar det, då är det allt som betyder något.”

    Är det därför hela diskussionen blir så förgiftad. För det finns en grupp som lever så nära marginalen eller under den att det betyder precis allt. Samtidigt som gruppen som är den som kan avvara ser det mer som ett filosofiskt eller möjligen ideologiskt spörsmål. Kan då förståelsen någonsin infinna sig?

    I valrörelsen så funderar jag på att det är så mycket prat om skatter. Sådant stort fokus på hur man ska fördela det som staten har. Så lite fokus på hur man ska se till att staten på riktigt ska få mer. Hur samhället Sverige ska kunna gå starkare ur krisen. Det är som om man försöker kringgå den mest fundamentala naturlagen av alla: att orsak kommer före verkan.

    Är det verkligen så att det bästa våra politiska hjärnor kan uppbåda när det kommer till att skapa bättre förutsättningar och möjligheter för svenska företag att utvecklas, och därigenom skapa en bredare möjlighet för de reella möjligheterna till en hållbar fördelningspolitik, är att laborera med skattekronor?

    Är det möjligt? Varför är höjd bensinskatt viktigare än subventionerad miljöforskning? Behöver folk på glesbygden ta sig till jobbet mindre för att deras bil drivs av bensin, och det inte finns några vettiga alternativ? Och nej, Etanol är bara marginellt bättre i dagsläget.

    Varför är minskad arbetsgivaravgift viktigare än tydligare stöd för frihandel?

    Varför lägger staten ner alla miljarder på att ge stöd för industriföretag när alla indikationer visar på att branscher som exempelvis turism har mycket större potential i dagsläget?

    Varför lånar Riksbanken ut hundratals miljarder (till 1% ränta) till en banksektor som inte har skött sig, när det i princip är obefintligt med riskkapital för små- och medelstora företag? Var är vårt Silicon Valley, vår plantskola?

    Varför driver vi en politik som gör det omöjligt för små företag att bli medelstora, och medelstora att bli stora? (se bland annat föregående punkt)

    Varför tror vi att vi har så fantastiskt företagsklimat för att vi skapat några få storföretag på hundra år? Var är vårt Google, vårt Facebook, vårt Youtube? Saknas viljan att driva bolag? När man ser sig om så skulle jag nog vilja säga tvärtom. Vad är det då som är fel?

    Att i kristider 2010 fortfarande tro att vi kan göra landet bättre genom att vrida lite skattesatser upp eller ner är verkligen som att försöka koka soppa på en spik.

    Det spelar ingen roll vad vi fyller grytan med. I botten ligger det fortfarande en spik. En rostig en.

  2. dude, det där är ju ett eget blogginlägg. ska det slösas på ett kommentarsfält?

  3. dude, det där är ju ett eget blogginlägg. sluta förära mina kommentarer med sånt.

  4. Roger says:

    Vilken fin komplimang!

    Jag har skrivit om liknande på min egen blogg. Inte precis med det där innehållet, men med samma andemening.

    Jag har för mig att vi sa vid något annat tillfälle att vi skulle ha lite diskussionsdebatt kring ekonomi. Var det inte så?

    Det kanske vore dags för lite företags- och nationalekonomi på ren svenska så här i stundande valtider?

  5. just ja! ja kanske det minsann.

  6. Agnes says:

    Bra Gustav. Mer sånt här.

  7. Agnes says:

    Klassfrågor och dogmgranskning that is.

  8. Sven Svensson says:

    i like!

    +1 på rogers mastodontkommentar

  9. […] var de flesta, med visst undantag av Sanna Rayman, extremt dåligt pålästa. Som alltid så svängde sig samtliga debattörer förutom Löwengrip med en massa hänvisningar till siffror och statistik som var tveksam och ibland helt uppåt väggarna fel. […]

  10. Alex says:

    “[Mervärdet] används som något som är själva roten till klassklyftorna, eller ännu värre – som att kapitalisten aldrig gjort någon insats.”

    Mervärdet ÄR roten till klassklyftorna.

    Och visst utför de flesta kapitalister någon form av arbete. Men mervärdet är per definition resultatet av det arbete som kapitalisten inte utför utan tillägnar sig av andra.

    Kapitalisten vore förstås otänkbar utan ett mervärde. Men det folk i gemen försvarar när de förvarar kapitalister är inte utsugandet utan att de “ger jobb” eller att det är viktigt att människor ska kunna driva en egen verksamhet osv. Men då blandar man ihop begreppen! Ordet kapitalist inbegriper visserligen att man “ger jobb” och driver en verksamhet men det betyder inte att endast kapitalister kan ge jobb eller driva en verksamhet. Detta är fullt tänkbart utanför kapitalismens ramar!

    Ett annat vanligt misstag är att blanda samman ett klassamhälle med ett samhälle där det finns vissa ekonomiska och sociala skillnader mellan människor. Ett klassamhälle är ett samhälle där vissa människor har makt att förtrycka och försörja sig på andra människors arbete. Ett sådant samhälle anser jag alltid måste vara omoraliskt. Alla egendomsförhållanden som bygger på klasser som slaveri, feodalism, kapitalism osv. är orättfärdiga.

    Legitima former är t.ex. det småborgerliga (privat ägande utan förtryck och exploatering) och det kommunistiska (gemensamt ägande). Jag tror inte att ett modernt samhälle kan vara byggt på småborgerliga former, kommunismen å andra sidan erbjuder de förutsättningar som krävs för att kunna hantera ett modernt, globaliserat samhälle med alla dess stora utmaningar (värdsfattigdom, ekologisk kris etc). En viktig sådan förutsättning är möjligheten till storskalig, genomgripande samhällsplanering.

    Däremot ska småborgerliga ägandeformer fortsätta att existera, precis som de existerade under feodalismen och existerar i dagens kapitalism (om än hård undertryckta av kapitalet).

    Vad gäller hur mycket envar ska tjäna som arbetar under kommunismen så föreslår jag helt enkelt en bestämd summa per arbetstimme, som är lika för alla. Fast kanske med modifikation på ex. *0.8, resp. *1.0, resp. *1.2 beroende på om man väljer att lägga sig på arbetsnivå 1, 2 eller 3. Samt ett visst tillägg som incitament för viktiga bristyrken. Det utopiska målet bör emellertid vara att småningom helt utfasa lönearbetet.

    Alla människor ska vara garanterade arbete och därmed inkomst (de som är inkapabla att arbeta ska såklart också garanteras inkomst), den genomsnittliga arbetstiden måste drastiskt ner till säg 25h/v för att undvika en total ekologisk kollaps. Sålunda följer även att det konsumtionssamhälle vi känner måste bort till förmån för en mindre men hållbarare konsumtion samt ökade satsningar på sådant som kultur, idrott och sociala mötesplatser.

    Vad gäller chefer så bör de anställda på företagen själva välja vilken struktur de vill ha på administrationen. Ska det finnas en chef ska denne väljas och erhålla lön utifrån arbetsinsats som alla andra.

    Och vad gäller pengar så finns de inte med på någon behovstrappa jag känner till. Men någon form av värdeekvivalent behövs, åtminstone en tid framvöer, men arbetskvitton är att föredra. Pengar är för problematiska.

    Vi står åter inför valet mellan socialism och barbari. Och vi har absolut inte råd med ännu en epok av barbari. Inte heller några halvmesyrer. Så kompromissa inte med klassamhället, det måste väck för annars så kommer vi alla att lida.

  11. Alex:

    Vad folk i gemen försvarar kapitalisten med är ju ointressant här. Jag har inget med de sakerna du nämner att göra och jag dissade dessutom exakt den grejen här, angående Löwengrips uttalande att hon “gav” jobb.

    Visst, din definition av klasslöshet är mer rimlig, men jag tror inte den bilden är majoritetsbild och vi är fortfarande oense om vägen dit. Jag tror snarare på medborgarlön än garanterat arbete, och jag tror definitivt att storskalig planering är dödfött.

    “Arbetskvitton” låter helt befängt för övrigt, eftersom pengar just inte är något annat än arbetskvitton. Fasar du ut lönearbetet dyker liknande sätt att byta runt på en sorts marknad upp likförbannat.

  12. Roger says:

    Alex,
    tack för att du delade med dig av intressanta tankar.

    Att kritisera användandet av mervärde betyder inte att man blandat ihop begreppen mervärde och kapitalism. Snarare anser jag det vara att man gör en tydligare uppdelning mellan den som driver en rörelse och något abstrakt hotande kapital.

    Avsaknad av ett klassamhälle är helt riktigt inte något som måste betyda att det inte finns något enskilt ägande, men med definitionen att kapitalism är orättfärdigt så blir det så likaväl.

    I exempelvis Maslows behovstrappa så kommer självförverkligande som det sista steget (i den förenklade med fem steg). Vad som är självförverkligande är väldigt individuellt, precis som sig bör. För varje steg i behovspyramiden så blir det mer och mer diversifierat. Du säger att pengar inte finns med som behov, vilket kanske är sant. Men pengar ger möjlighet att uppfylla sina behov i den värld där vi lever.

    För mig kan det vara att starta något, se det växa. För att sedan när jag inte längre är yrkesverksam se det leva vidare genom mina barn. Det är kapitalism, det är inte rättvist mot de barn som inte haft föräldrar som haft samma längtan i livet som jag. Men det gör däremot inte att barnen är olika mycket värda.

    Hur man än vänder och vrider på det så kommer det aldrig gå att skapa en värld som är helt rättvis. Speciellt inte om definitionen av rättvisa försöker skrivas av någon utifrån. Rättvisa kan aldrig vara helt objektiv. För livet i sig är subjektivt.

    Frågan är om man låter orättvisorna definiera vem man är. Om man låter orättvisorna styra varje människas lott i livet. Om orättvisorna är en strukturell lag som betvingar oss alla. Om vi ens ser alla olikheter som en fråga om rättvisa.

    Samhället ska se till att varje barn får stöd och möjlighet att finna sin egen värld. För sig själv som individ och i samspel med alla andra. Finns inte det stödet hemma ska skola eller andra vuxna se till att nära det behov som vi alla har.

    Vi ska vara så pass trygga så att vi vågar söka en självbekräftelse som passar just oss själva. För att vi ska må så bra som möjligt. Utan att någon annan ska säga till oss vad vi får eller inte får drömma om. Utan att någon lägger ord i våra munnar om vad som är bra eller dåligt. För våra liv är våra egna och om vi följer våra drömmar är det helt i sin ordning. För det är för dem vi är ämnade att leva.

    Att garantera arbete är en viktig fråga. Det är kanske den största utmaning som vi ställs inför ur samhällets synvinkel. Men även om man ser det lämpliga i en garanti för jobb så finns det praktiska gränser för vad som är möjligt. En utopi kan vara ett skimrande slott i slutet på vägen som är lämplig att längta och sträva efter. En utopi kan också bli en förbannelse som gör att man går fel på vägen, för att man har blicken höjd för högt och därmed missar var man sätter fötterna.

    Ett samhälle handlar inte om att sparka på dem som inte har möjlighet att komma till toppen. Det handlar inte heller om att hålla tillbaka den som längtar efter att komma dit. Det handlar om att uppmuntra människor att finna sin rätta plats och att uppskatta dem för det de gör. Det är lätt att mäta ett samhälle efter dem som kommit längst, när man egentligen ska mäta det efter att man fått rätt person på rätt plats. Baserat på både önskan och förmåga. Den ultimata rättvisan.

    Säger man att en chef bara ska tillsättas genom en popularitetstävling, vilket det blir om man väljer chef på en arbetsplats, så kommer det tyvärr inte lyckas så bra. En fungerande arbetsplats bygger på en dynamik mellan samtliga som arbetar på den platsen, men även alla andra kontaktytor. Det är inte en isolerad ö. Ibland krävs det en viss typ av chef, med möjlighet att se på verksamheten med en överblick som är svår att se som enskild medarbetare. Ibland måste beslut genomdrivas som räddar allas jobb på lång sikt, men som är impopulära i nuet. Ingen bra förutsättning för att gå till val.

    Som enskild medarbetare så kan man hålla koll på runt femtiotalet kollegor. Övriga blir människor i periferin. Att 100 000 anställda ska kunna enas för att se det bästa i att utveckla verksamheten är en omöjlighet. Speciellt om de dessutom ska se till förändringar med framtidsvisioner som är kopplade till både omvärld och den egna organisationen. Hela organisationen och inte bara sin egna lilla värld.

    Det är inte orättvist att se till att en arbetsplats blir så bra som möjligt för alla, med så bra förutsättningar som det bara går. Det är orättvist om det inte är så.

    Jämförelsen med barbari för något som man inte håller med om själv är självklart en onödig beskrivning. Måhända är den sanna formen av barbari att försöka tvinga alla att bli stöpta i den form man själv har lagt fram till dem. Den form som man, oavsett vilket gott syfte man har, anser borde passa alla. Det kan bli som att vingklippa människor för att passa sina egna syften. Vi är inga objekt vi är subjekt.

    Olikheter är inte i sig något hemskt. Att låta människor utvecklas på ett individuellt plan är det inte heller.

    Vi är alla bra. Bra nog att kunna ta egna beslut. Det är vår styrka och vår svaghet. Men vi är lika fantastiska allihopa.

  13. Tricky says:

    Gustav: Jag har, av ngn anledning, fått för mig att vi tänker ganska olika och är av olika åsikt i många frågor, men alltid när jag läser dina texter slås jag istället av hur många saker jag håller med om/tycker är kloka. Ibland ämnen jag inte orkat sätta mig in i/har en åsikt om men som får mig tänka till. Tack för det!

    Roger: Äntligen en människa som kan uttrycka sin åsikt på ett tydligt sätt men ändå hålla diskussionen på en bra, civiliserad nivå utan att gå till personangrepp. Jag är fan imponerad! Sånt ser man inte ofta. Särskilt inte i bloggforum.

Comments are closed.