Kapitalist! Nu ska du dö!

I mitt kollektiv (haha bara där liksom), som jag flyttat från nu, i badrummet nån gång när jag var på toa, hittade jag en tidning från SUF som ena kombon lagt in. Längst bak en serie, den handlade om två tjejer som jobbade i nån korvkiosk och var hunsade av en svinig chef. Så de rånade stället på en dagskassa nån kväll när de inte jobbade, iklädda skidmasker, för att dagen efter meddela chefen att de inte vågade jobba kvar. För pengarna tågluffade de sommaren ut istället.

BRA VA!?

Nä.

Det där med våldsromantik är förstås ett specialfall. Lite extra att bena i, dessutom sammankopplat med faktiskt våld. Jag visar bara ett exempel på en korkad kompromisslöshet som har släktband till en på alla sätt pacifistisk vänster. Jag är ärligt inte så intresserad av skalans olika punkter. Alltså menar jag inte att kompromisslöshet är våld, måste leda till våld eller tvärtom. Det där är den mest infantila falangen som alltid finns och alltid kommer finnas.

Precis som det är så oerhört lätt att tala om skatterna som faktiskt dras från din lön som försvunna pengar, så är det lätt att peka ut den som har mer som fiende. Denna bild av fienden är farlig. Slagord som ”Fred mellan folk / Krig mellan klasser” må bokstavligen mena en fredlig kamp – men krigsretoriken är där. Och fienden. Det är bara att välja om du vill tolka det som att det snarare är kamp mot överklassen eller som att överklassen samtidigt krigar tillbaka. ”Vi måste göra oss av med de rika” skulle kunna vara krigiskt menat också, Kapitalist! Nu ska du dö!, men faktum är att det finns en värre betydelse. Värre för en genomtänkt politik alltså.

Skulle det alltså vara bättre om rika inte fanns, att det inte gick att bli rik? Kan du på riktigt utan att vara hippieflum köpa den verkligheten? Vill du ens tappa den moroten? Javisst tror jag på den. Det klasslösa samhället tror jag däremot inte på, det är bara att glömma. Minskade skillnader är allt du kan förvänta dig. Men det är också gott nog. Kompensation för det minskade inflytandet som kommer av viss tillhörighet, eller vafan, till och med utrotad fattigdom tror jag på. Det är verkligen gott nog.

Rikedom i sig är inte problemet. Hur rikedom används, och hur den tillkommer är det också rätt ofta. Därför är ”de rika” ett problem när maktkoncentrationen är så enorm som den såklart är i Sverige.

Det är bra om man har sina grejer i ordning inför den analysen.

Igår satt Åsa Linderborg i SVT Debatt och försökte förklara mervärdet för Isabella Löwengrip. Att hon tjänar på sina anställda, att de tjänar pengarna åt henne. Shit vilket dödfött förfarande för det första, det går inte att sammanfatta det snabbt för någon – i ett superjiddrigt Debatt som kommer helt från andra politiska sammanhang. Men för det andra. Mervärdet är ett jävla båg.

Som inslag i ekonomisk teori, eller politisk, är det inte irrelevant. Använd det gärna som en beskrivning. Men muthafuckas använder den som doktrin, inte mindre fanatiskt än, ja, vilken beskyllan om andras marknadsfanatism vänstern än kan komma med. Det används som något som är själva roten till klassklyftorna, eller ännu värre – som att kapitalisten aldrig gjort någon insats.

Man kan givetvis tycka det är ett dåligt system ändå. Staten eller annat kollektiv kunde göra den biten lika gärna, och gör, men ignorera inte risktagandets och kunskapens betydelse. Ja, Åsa Linderborg fick det faktiskt att låta som Löwengrip blåser all sin arbetskraft, att hennes insats är noll. Trodde hon verkligen det skulle nå fram? Såklart inte, eftersom Löwengrip svarade rätt wack också, i bästa välgörenhetshybris.

Och trodde Johan Ehrenberg att han var jävligt smart som menade att den som är chef inte ska ha mer betalt, inte behöver mer betalt för att vara intresserad, eftersom inflytandet lockar istället? Vafan är pengar bra för då, om inte inflytande?

Som sagt, pengar är inte problemet.

– – –

Specifikt för Debatt måste förstås sägas att Linderborg var bra i allmänhet, inte minst för att klassperspektivets oerhörda vikt trots allt jag menar ovan pekades ut, genom att det handlar om mer än bara pengar. Det är, förresten, liksom det jag menar.