Ceci n’est pas une chokladbit

BLA BLA BLA SKATTER BLA BLA DET ÄR STÖLD BLA BLA MER PLÅNKAN.

Suck.

Att prata som om skatter går till ett svart hål, en tobleronefabrik, strippor eller bara ligger still i madrassen – det är nästan lika skrattretande som det är livsfarligt korkat. Myglande politiker har alltid varit en föreställning som spelar högern rätt i händerna. Dels för att vänstern är rättviseargumentens monopolhavare i praktiken och därför känsligare för dubbelmoral där den faktiskt förekommer, men framför allt för att det eldar på en bild av att skatt bara är ett straff och inget du faktiskt har nytta av. Högerbilden.

Men staten är inte Prins John, och bara upphovet till detta tobleronejidder är ett sånt förkrossande tydligt exempel på en allmän nytta. Alla är inte för en järnvägsinvestering och alla får inte total nytta av den, naturligtvis, men längre från förskingring kommer man knappast. Reaktionerna på chokladtillmälet har inte med återanvändandet av gamla skandaler att göra, det har att göra med återupprepandet av samma blåljug om vad skatt är.

Vi går omkring i det här samhället och får en sjuhelvetes massa utan att behöva reflektera över det. Det är den faktiska skatteåterbäringen. Förutom det lättbegripliga vård, skola, omsorg, händer mycket omkring dig som du tar för givet. Diskutera gärna hur mycket som ska vara offentligt uppstyrt, propsa gärna på fler egna val och argumentera gärna emot fördelningspolitik om det är din påse. Men att låtsas som skatten inte går tillbaka till ditt eget samhälle också är befängt.

Jag tar till och med gärna lite svinn på det, för själv hade jag läckt mer ur plånboken än någon kvittofifflare kunnat göra mot mig. Mer i plånboken min röv.

– – –

Update! Missa nu inte kommentarerna på detta inlägg dårå.