Comme d’habitude

Är det nån idé att kommentera Hollywoodfruar och Anna Anka på Newsmill? Jamen det är klart det är. Om inte annat för att de som missat härligheten kan gå dit och flabba gomseglet ur led. På den nivån är dock kommentarer överflödiga. Jag tänkte ta henne seriöst jag, eller snarare grejen.

Jag är övertygad om att det inte bara är mitt sociala sammanhang som får mig att tro det när jag säger att Malin Wollins kommentar i Aftonbladet är sällsynt oinsiktslös. Vem fan kollar på Hollywoodfruar för att få en kik på lyxen och avundas den? Vi är alla i samma chocktevebåt, Wollin också. Ha mage att se det, berätta om det och sedan säga att man är blåst som ser det! Snarare är det, tvärtemot Ankas rubrik på Newsmillartikeln en serie man tittar på för att bli avskräckt från lycksökardrömmar. Martin Söderström på samma Aftonblad verkar ha fattat det. Alltså skillnaden mellan henne och mexarslavarna i hennes trädgård är förstås avsevärd i levnadsstandard, men i frihet räknat har de samma nollkonto. “Sexslaven i Ankas borg” kunde ett löp varit annars. Visst är morgonavsugningarna oväsentliga, tycker hon det är lugnt är det lugnt, men hon kommer alltid vara utlämnad till sin makes nycker så länge pengarna är hans.

Bloggaren Kjellberg föreslår det också ganska rimliga att Newsmill publicerat en artikel som egentligen är en marknadsföring för programmet. Därför är det ju likaledes totalbränt att haka på detta tramskalas som varande en hemmafrudebatt. Chilla vafan, privat är politiskt men allas privata åsikter och liv är inte en ny rörelse. Särskilt inte som Anna Ankas liv knappast är något att bygga en folkrörelse på. Hur många kända män finns det att försörja gold diggers med? Inte ens Roland “Jag har stor alfahannekuk” Poirier Magnusson har en levnadsstandard vi kan se hos fler än några procent svenskar, eller amerikaner. Det finns inte en chans att man kan ha ett fungerande samhälle om alla unga kvinnor strävade efter ett lyxhustruliv, och det finns inte en chans att alla kan få det.

Det har aldrig varit så lätt att känna socialismen klia i hela kroppen i kamp att komma ut som när Anna Anka berättar om sina mexikaner, hur hon skäller ut de oduglingarna. Än mer tydligt blir det hur hennes vision av hennes liv som en förebild inte är annat än det svartaste av klassamhällen där det till och med blir svårt att känna sympati för hennes egen livegenhet, även om jag skulle vilja.

Det finns ingen hemmafrudebatt, det här är två miffon som berättar om sina miffoliv och de får gärna fortsätta med det glada. När man gör det till realpolitik som skattelättnader eller bidrag kan vi snacka. Kanske har Anna Anka blivit utslängd då, utbytt mot ny söt valp, och kan agera än mer skrämmande exempel. Just nu är hon egentligen bara marginellt bättre än ett troll.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Comme d’habitude

  1. christina says:

    JA! (fast större.)

  2. Kristina says:

    Håller med! Underhållande skrivet!

Comments are closed.