Att det tog mig så lång tid att inse att mitt gillande av Dirty Dancing är något jag kan fronta med. Märkligt. Jag har nära till att fronta annars. Kolla på mig vilken annan man jag är. Men det beror ju på att jag samtidigt tog väldigt lång tid på mig att se den som tjejfilm. Det är faktiskt ett trist öde för filmen, så många som måste avskräckts av detta epitet. Främst män, men säkert också en hel del motvallskvinnor som precis som jag gärna frontar med det annorlunda. Men tjejfilm, det betyder ju liksom inget i sig. Det är bara ett onödigt avgränsande från the real kulturkanon eftersom män inte är lika vana som kvinnor att ta till sig en huvudroll av annat kön och se det som allmängiltigt. Chick flick blir alltid just det och inget mer, även när den rosas som sådan av manliga tyckare.
Det tog lång tid, som sagt. Mitt starkaste minne från första gångerna jag såg filmen var komplikationerna kring aborten och när syrran fulsjunger hawaiilåten på slutet. Och den äckliga jävla lismarsonen Kellerman som hunsar Johnny. För mig har Dirty Dancing alltid varit en berättelse om klass i första hand. Om att växa upp också, förstås, men detta innefattar också just att förstå hur världen även befolkas av helt andra människor, med helt andra förutsättningar än ens egna. Även abortfrågan är ytterst en klassfråga, Penny hade inte tvingats ta till kvacksalvarn om hon haft pengar. Troligen hade inte Robbie varit så obrydd då heller.
Det där hindrar mig förstås inte att ändå vilja analysera Dirty Dancing på genusskalan. Alltid bättre att göra detta på något annat än det som öppet vill utmana, och det finns så mycket som gör den bra eller speciell ur just en sådan synpunkt. Det är för det första mycket intressant att läsa Sara Lövestams skarpa text om hur det knappast är Johnny Castle som är the white knight utan Baby som styr upp allt. Som räddar även Johnny.
Hur klass och genus interagerar i Baby och Johnnys relation är förstås det starkaste kortet. Han lär upp henne och är den tydligt äldre och mer erfarne när det kommer till kärlek, men också bränd av eviga svek från slummande överklasskvinnor. Innan han erkänner det får vi bara se hur hon agerar underlägset inför han som verkar ignorera henne. Baby är samtidigt den som har övertaget socialt, och även om han nog har lite rätt i att hon tvekar att vara öppen inför sin pappa med deras relation är det knappast främst för sin egen skull hon duckar i buskarna, utan för att inte försätta honom i problem. Priset för honom är alltid högre.
Som biljett till chick flick-status är dock det andra uppenbara genusbrottet med ett manligt objekt, att ögongodiset heter Swayze. Seriöst så är ingen av kvinnorna i filmen tvålfagra nånstans (om jag inte bara dissar 80’s-stilen förstås men Baby ser faktiskt ut som en gammal tant i Sheldrake-mambon). Det är också till skillnad från övriga ingredienser något jag tror är mycket medvetet. Det ska vara lite enormt att the hot guy vill ha blyga och bara ok snygga Baby. Dreams are made of etc.
Men där börjar det, denna förbannelse att vara mest för tjejer. Att bara handla om dans, bara handla om att dregla över Swayze. När snyggingen är en man faller männen i publiken bort och tjejkulten tilltar. Och så det att så stor vikt lagts vid repliken som låter så jävla bra – utan att den reflekterats över längre än att den skulle göra Johnny till hjälte. Det har alltid målat in Dirty Dancing i sitt eget hörn.
– – –
Åååh de övriga skälen till att jag älskar filmen! Slutdansen där 80-talsmusiken slutligen gör ett inträde i själva handlingen och skapar det magiska underlag som också gör det helt ok att alla plötsligt kan dansa i synk och stolarna plötsligt är väck och bara dansgolvet kvar. Sexet som aldrig visas utan bara annonseras genom det enda som helt ok kan kallas för förspel (detta är alltså tumregeln: det som inte syns i Dirty Dancing heter S-E-X. borde jag nog Pillowblogga). Ja och the motherflippin dansen överhuvudtaget förstås. Det är också så vackert att flera scener och detaljer i filmen känns så otroligt medvetna på ett sätt som skulle göra den perfekt att studera som lite basicnivå på filmskola, utan att det blir för uppenbart och störande om man inte bryr sig om sånt. Naturligtvis är det bara chick flick-statusen som hindrar att den blir just ett sådant filmskoleexempel. Ytterligare en tragik.
Pingback: Rest in peace, Patrick Swayze « Ozymandias Suspensoar