Last of fattigdomen (och lite creddsnack)

Att klassbegreppet måste förstås minst tvådimensionellt är väldigt tydligt för mig då jag sitter och pratar med en arbetskamrat under lunchrasten.

Kort flashback först: För några år sedan, på samma arbetsplats, var en kvinna från den administrativa personalen ute på balkongen där jag satt med en som jobbade med mig inne på avdelningen. Hon hade hört lite av min musik och berömde mig, och sa att ja särskilt gillade hon ju det där med feminismen. Kvinnan jag jobbade med frågade mig då Feminismen, du menar att det är kvinnor som sjunger då?

Jag kände mig plötsligt skyldig på nåt sätt, i min medelklass, komma där både som man och ”upplyst” eller whatever och inte ha koll på hur en kvinna från de facto underklassen inte hade nån vidare koll eller brydde sig. Slagsmålet mellan känslan av sympati och chocken att hon inte visste bättre, och självföraktet för att känna båda dessa känslor och ta tolkningsföreträdet.

När jag alltså sitter på lunchen och pratar är det den vanliga catch up-frågan, vad jag gjort sen förra sommaren. Och jag säger att jag väl hankat mig fram på diverse otillräckliga med ändå glidiga jobb. Nämner Kvällspasset, nämner karaoken och pratar om lite andra grejer jag hållt på med och ska göra snart. Samma känsla, jag börjar skämmas för min medel- och mediaklassighet (även om den senare inte är så jävla påtaglig vet jag hur lätt det uppfattas så utifrån). Men jag har ju inga direkta pengar, och vi kommer in på den saken. Liksom hej 13 kronor på kontot (oroa dig inte mamma! skatteåterbäring du vet). Och så säger hon medhållande Ja eller hur! Igår hade jag bara 3000 kvar och så lite brukar jag bara ha i slutet av månaden.

Jag kan ha min credd och intellektualitet. Jag tänker hålla fast och inte förneka strävan och visst innehav. Det är fortfarande 13 kronor på mitt konto och jag ringer soc imorrn trots nytt vik efter detta.