Vadå feminism? Ja vadårå?

Det torde höra till god ton att inte beklaga sig över recensioner av hustruns roman, som en annan (*tada!* *knight in shining armor*) beskyddande patriark. God ton struntar jag nu i pga kritiken i Gefle Dagblad irriterar mig något fruktansvärt.

”Vadå ‘femininistisk’?” frågar rubriken besviket. Mitt huvud rullar klippet:

– And this offends you as teh husband?

– No it offends me as a feminist!

…för att dra parafras no. 2 på en tidigare hänvisad Seinfeld-klassiker. Ärligt talat är jag nog förolämpad som litteraturintresserad också, vilket förvånar mig då jag generellt ser mig som obeläst kretin i jämförelse med gemene kulturskribent.

Listen, homie: Innan jag läst denna recension tyckte jag inte att det var så illa att förlaget öppet lanserat Panams debutroman som en feministisk roman, trots vissa knorranden i hemmet och på twitter. Visst har detta färgat läsningen hos många, men inte på helt orimliga sätt. Jag tycker förstås också att den är feministisk, och att det ingalunda tränger in romanen i en liten mall utan öppnar för ett djup – som man kanske missat annars. Vad man menar med denna etikett verkar dock skifta, men där jag ser saker bara något annorlunda än tex Anna Hellgren, så kommer denna skribent från ett helt avlägset land – närmast befolkat av the minions of GenusNytt. Då kan man förstå att mallen blir trång.

”Vad är det som är ”feministiskt” i den här romanen? De vaga tvivlen under sexakterna med Johannes? De vilda krognätterna med kompisen Caroline? De tysta tankarna om männen i baren?”

Ca ”Önskas: Hata sex, bli full, hata män”. Detta är alltså gängse feministiska komponenter? Bah! Frånvaron av kukavskäranden och ZOMG the nerve! att romanens Sara inte öppet gör uppror mot den trista pojkvännen utan kanske tycker om dessa trygga hasanden innebär tydligen att en roman inte kan säga något om moderna genusfällor. Herregud, ja det är verkligen kalastrångt i den mallen. Önskas en plakatroman med allt skrivet på näsan?

När jag läste Tusen gånger starkare i somras lät jag mig irriteras lätt av det förnumstiga innehållet men pga det var en ungdomsbok kändes det rimligt, sånär som på lite för klarsynt berättande för en högstadieelev. Närmast var det också en saga, vilket dock gjorde sig mycket bättre på film. Men ett feministiskt innehåll kan inte vara budskapstydligt om man skildrar ett realistiskt vuxenliv. Upproret avstannar när du är vuxen och exakt där gör sig Du hasar av trygghet så bra. Om alla kvinnor gick om kring och hatade sina liv välformulerat skulle det ju inte finnas några jämställdhetsproblem. Välkommen till fucking samtiden, vad ska du göra åt det? Inga lösningar presenteras dig. Vi har inga.

Den sortens feminism som inte förmår se de små skavpunkterna betackar jag mig för. Man måste kunna skildra mer än populistiskt enkla misshandelsdramer och ca Gömda. Vi kan inte ha ett samhälle som står helt förvirrat inför en feminism som gör mer än att bränna behåar och vägra kallas hora, särskilt inte när det görs med litterära anspråk. Annars finns ingen relevans för oss alla, tragedierna hålls för sig medan vi andra kommer undan med utropen ”jag är då inte förtryckt!” och ”jag diskar ju hemma!”.

(Btw ser jag Du hasar av trygghet som besläktad med en annan bok jag läste i somras, Affektion av Martin Jern. Hade Kate Mess varit en av töntarna under skoltiden skulle hennes upprorsförsök komma senare än tonåren och se ut exakt som Saras. Om vi bortser psykopat-vibbarna hos Kate åtminstone.)

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.