För nästan allt står jag

Jamen visst blir det ruskigt tyst i blogg när det är intensivhelg. Tryggheten i att nästan alla jag läser själv inte heller skrivit en rad under perioden börjar avta rejält i takt med att andra petar in långa och namn-med-länk-fyllda texter. Så jag pressar ut något om saken.

Jag vaknar till en måndag med urblåst huvud och saker att sammanställa och mina imaginära deadlines skriker. Jag måste lyssna på dem. Försena endast lite. Men lite tid kan jag ta mig. Dröjer kvar i huvudets landskap och tänker att visst kunde jag kört tempot i några dagar till, det hade verkligen gått, men i kickens natur ligger att den är kort. Den ska ta vägen. Jag ska vara glad att den dröjt kvar lite mer än brukligt med varnande ljuset på endast gul nivå.

Min post-dipp yttrar sig inte som din, inbillar jag mig. Åtminstone inte min taktik. Jag försöker låta den dröja kvar genom att lika peppigt prata om allt medan Panam svarar mig med full-blown utmattning och plz don’t talk about it. Det är lite som när jag för att bota bakfylla sätter på den bästa R&B jag vet och dansar som om det var festen fortfarande. Det fungerar faktiskt mot bakfylla, temporärt, men jag är nog irriterande.

I en onsdagkväll då man helt ensam står bakom ett par skivspelare och kör loungemusik i väntan på klubbens ordentliga start och alla vänners ankomst kan man bara ana. Jag har min telefon intill skivspelare 1, med Twitter på. Väntar på rapporter where u at when u comin. Lojt eller förväntansfullt smakar ölen ändå lika gott och sen godare ändå när de trillar in och börjar dansa.

Jag spelar inte bara hits. Men det är de som fungerar bäst, det som önskas, och allt totalt (nja) okänt jag spelar däremellan kommer ingen ihåg eftersom ingen (nästan) vet vad det är. Jag står ändå för att spela tryckare på slutet för det passar sig så bra och jag drömmer om Dirty Dancing-lyft. Att öl slutar säljas en timme innan stängning står jag inte för. Att jag släpper in vem som helst i båset att gräva igenom mitt arkiv står jag för. Att mina mixin skillz är kassa står jag för. Att jag är barnsligt glad att folk vill komma står jag definitivt för. När man hamnar på en efterfest utan alkohol nånstans kan man ändå ha roligt. När man cyklar hem själv så fort man bara kan, medan resten tar taxin hem i förväg, då går det också att ha roligt. Till och med när ens cigg flyger ur jackan på vägen utan att man märkt det. De väntar i köket och på morgonen efter världens bästa frukost. Och lång.

En torsdag där Panam ska tas om hand av sin Obi-Wan, minglas runt och visas upp, en torsdag som jag står utan pressack till (som jag nog kunnat ha om jag varit smart nog) tar jag mig en vanlig dag istället. Märker att det är skönt. Jag har saker att skriva, lite kort i alla fall så inte Pillow förtvinar helt under långhelgen, och mail att besvara och Systembolag att besöka. Fattigmansmat att äta. Jag är under alla omständigheter avundsjuk på hennes gratisvindrickande men sedan bara glad när förfesten hemma hos oss börjar ta sig helt och min proxypartner Prinsen är med mig. I förväg går vi och jag gömmer ett par solglasögon jag inte orkar bära med mig i ett fönsterbräde utanför mitt hus. Så smälter gängen ihop på Galagofesten och när alla väl kommit är det dansgolv till max igen. De utsocknes fördomar om Göteborgs dansgolv börjar bli solida men vem klagar (och så var det ingen göteborgare som spelade på det golvet). Men de stänger ett. En sådan sak får mig att lite skämmas för staden, men Svanen tar in oss och jag har allt på topp. Måste hustla (tigga) till mig shots alldeles innan de stänger och sedan får Prinsen och Panam släpa mig hem hela vägen till Almedal efter att jag ramlat omkull 20 meter från klubben. Utsidan väcker alltid den riktiga fyllan.

Bakfyllan jag dansar till en fredagmorgon med en Panam som får sin bakfylla helt överskuggad och mobbad av mina envetna danssteg och ojanden om varandra. Sedan har jag en vanlig dag igen, nästan, mer som en söndag och bakfylla till kvällen då jag kring sju ändå pallrar mig ut för att träffa Mollz som nyss flyttat tillbaka till stan. På vägen har de två för 25 på Buglespåsar på Netto och min bakfylla har inte belönats med salt och flott ännu så jag impulsar två stycken och tänker att jag kan lämna den ena hemma sen innan klubben. På lugn lagom tillställning med bara några vindrickare och en ostbricka plus min halva första Buglespåse. Mollz berättar om sin status som svordomsdrottning på norskjobbet. Jag bygger hype för Gläntafesten som borde bli episk, och får sällskapet att lova att komma dit sedan, innan jag måste vidare på nästa represent.

En helg man träffar så jävla mycket folk och måste göra kortvisiter, ändå så mycket tid ensam. Vänta på en Redbergsplats och känna hur det kliar i kroppen av otålighet, klättra upp för trappor branta som ett helvete och leta nummer i Göteborgs mest ologiskt numrerade område. Men jag hittar och alla är där, i en källare proppad med flaskor och nördar och allt det bästa. Allt så kramigt. Det osar av pepp och jag får visserligen skäl till avundsjuka på Panams skilda väg, men fnissar bort det med mitt gömmande av en chipspåse utomhus som jag sedan ska hämta på väg hem från klubben. Vi är på Världskulturmuseet som inte får en ärlig chans att se fullpackat ut men vem bryr sig när ChrisK kan styra upp en grupprabatt in genom att vi säger att vi kommer från Internet. En taktik som visar sig gälla även för senkommande gäster från sällskapet. När Panam och resten tvingats tillbaka till oss på grund av fest interruptus på hotellsviten är allt heaven och jag förlåter även musiken som ännu en kväll mest är hits och gör det rent löjligt med Göteborgsmobbingen.

Någon barfota, någon nytillkommen, någon som vill ha mer beef, någon jättefull, någon en politikerdvärg, någon med uppknäppt skjorta och lösgjord slips – läget då jag är näst mest nöjd med att tidigare inte lockats med någon annanstans. Och när jag sedan trillar hemåt gör jag det åtminstone utan två ledsagare med stadigt grepp om mina armar. Däremot två sovgäster och en bortglömd chipspåse i en buske några hundra meter från min lägenhet. Panam ligger redan och väntar i sängen. Det är mässdag nästa.

Lördag pöbeldag och jag tar min ena av två Filterbiljetter som jag fått av provprenumeration och glider runt ett slag. Glider runt och jag passar på att lyssna på Eva Rusz som skrivit en bok som verkar helt åt helvete pseudovetenskaplig. Det är roligt och jag måste twittra konstant. Följer Panam till Press Centre och äter småkakor jag inte har rätt till bara för att det är så lätt, samtalar i lugn miljö och får mingla lite. Juliagruppar på Världskultur mest i syfte att träffa alla men det är väldigt intressant och väldigt roligt att mikrofonvästen ger så mycket slapstick. Nerd guys, ni är röstöverglänsta av de pondusosande kvinnorna i sällskapet. Men vi gillar när ni kramas kring väst och head-set.

Jag går hem för att äta, på vägen ska jag ta min chipspåse. Gömstället som verkade bra en mörk full natt var såklart sämre i dagsljus. Jag twittrar något om epic fail medan andra läser och hör om det som kan få sig ett gott skratt eftersom det varit hungriga kända nördar som plockat åt sig dem och när jag sedan får höra det är jag inte missnöjd. Mina solglasögon från torsdagen är ändå kvar och min nya gimmick att gömma saker på väg ut har en ok överlevnadsratio på 50/50.

Det är en fantastisk sak egentligen, när man sedan sitter hemma och inte ens i en timme kan sitta still för att äta. Att man bara vill iväg på nästa pepp som också den verkar komma att innehålla precis alla. Jag tvingar ut och tar med Hurricane Ståhl mot förfesten för att ta mitt ledsagaransvar i den lite knepiga vagnbytarvägen, spontantrillar på Sanna och framme i Majorna tvingas jag ändå vara kass på att hitta. Ändå bara vidare pepp och dubbla flaskor Leth (en vanlig, en Duett). Vi delar med oss till de som inget har och Panam får dricka guldsprit och ligga före alla oss andra medan David spelar vår låt utan att veta om det själv. Och Mariah. Och han måste vara DJ när jag har fest. Sedan lämnar jag min svettiga undertischa i hans sovrum och vi drar på Postdigifest vid blåsiga Röda Sten.

Crossfadekurva. Jag är så på, Panam är så på, fans kommer fram till oss och jag får prata tevespel med kvällens andra hängslekille. Men vakter och hög musik som inte går att fly utan helvetesblåst utomhus gör andras kurvor nedåtgående. Jag får svårt att förhålla mig när en fyradagars så tydligt tar ut sin rätt medan jag fortfarande är så villig att lägga på extra dagar i säkert dubbla antalet. Men innan också Panams kurva dyker av ett TBC-liknande hostanfall vid tvåtiden har vi ändå hunnit mycket mer och varför skulle det vara en besvikelse att gå när promenaden hem är så fin och allt därefter.

Kanske lite för att Panam inte minns så mycket av det dagen efter. Men hon får ligga kvar en söndag medan jag tar nyckelswitchansvaret och möter Iso för hennes lånenyckel, får åka med i taxin till Centralen så jag kan få min egen nyckel sen av Ballistix som på egen hand fått hitta hem till mig. Vakna till logistik kan jag alltid twittergnälla på men egentligen älskar jag det, verkligen. Sen är jag på mässa igen för att pressa Panam att göra det hon kan. Sedan när Panam gått hem i förväg fortsätter jag rundan för att plocka gratis och half-priced men lyckas bara lite med det eftersom en bok, som bara måste levereras till Panam som gratulation, ligger och skriker med sitt upphov på plats ready to sign. Jag kommer hem med den när klockan blivit kväll, och söndagen får sedan vara det avslut söndagen brukar när vi masar oss ut och skaffar pizza, och sedan ligger postironiskt.

Jag har inga bilder. Men allt har hänt och jag står för allt utom det som jag inte stod för.