Jag fantiserar om att storma saker.
Vi ska vara många. En plats där ingen förväntar sig en stormning. De ska överraskas ordentligt när vi vrålar och rusar minst tjugo personer och välter allt och snor i massor om det skulle råka vara en affär.
Då kanske vi gömt oss bakom brödhyllan jättelänge, vi kanske börjat klä av oss nakna och under kläderna är vi kanske målade helt i blått. Vi kanske skriker nåt om Tengil och plundrar godishyllan samt den exotiska frukten, och innan någon fattat är vi på väg därifrån i en stor buss med dansbandslogga.
Eller kanske är vi publik i en fotbollsmatch i division 2, och bara väntar på en första avblåsning för offside. Då kanske vi skriker
— domarsatan nu kommer vi!
och så kommer vi. Domaren ska hissas och vi jublar istället för att bua, vi sjunger att vi älskar offsideregeln och sedan flyr vi fältet och publiken känns genast mycket glesare.
Eller så parkerar vi en statsjeep jävligt fel och ligger i bakhåll för lapplisan, med allt tålamod i världen redo. Eller om någon av oss har barn på dagis, då kan vi komma femtio personer för att hämta en enda unge, vi bara hoppar över stängslet, rycker barnet och hoppar ut igen. Eller när de har gratisprover av räkost på ica kan vi rusa dit skrikandes nåt om miljösamvete och utfiskningen av torsk och konfiskera alltihop i ett hujj.
Jag vet inte var det kommer ifrån. Men jag minns att när jag var liten brukade vi storma glassbilen. Femton ungar sprang efter den och vid varje stopp var vi där, tjatandes efter gratis glass. Det gick rykten att det fanns de som fått.