Addicted to bloggin sumtn new

För fyra år sedan, nästan exakt, började jag blogga (fig.1). Det var för att slippa skriva en hemtenta. Den skulle förstås skrivas ändå, men du vet, det är som när man städar som fan för att man inte ids plugga. Det är väldigt bra, man får mycket gjort. På den tiden skrev jag allt i egen kod och skit, som en del av gamla Paparkaka.com (jag visste inget om WordPress på egen domän då och ville inte bloggspotta eller bloggse då jag hört crap om deras bildhantering). Jag fick i och med det Paparkaka.com v1.0 (fig.2) att bli dito v2.0 (fig.3) då bloggdesignen smittade av sig på resten.

[Samtliga figs. nedan med text över om du muspekar dem.]

Det dök förstås upp problem när jag efter nåt år började märka att folk (eh typ tre vänner som läste) ville kommentera och jag absolut inte kunde fixa såna grejer själv i simpel kod. Gästboken var ett kasst 1.0-substitut. Ändå framhärdade jag väldigt länge. Bytte till Nerd Life-titeln 2006, då med Bulgur istället för Deluxe. Lärde mig lite CSS 2007 och snyggade upp med lite indrag och skit (i loves it!), men egentligen gjorde detta verkligen att det blev ännu mindre blogg och mer digitalt papper.

Januari 2008 pallade jag inte mer och flyttade allt till WordPress, fattigmansversionen utan egen domän alltså. Fortfarande som Bulgur och inte Deluxe och med bild på min dåvarande gata i 418 Biskop, Sommarväders (fig.4). Det var ändå det bästa jag gjort, eftersom jag då började få ordenligt med läsare samt kunde få kommentarer. Plus att inläggen blev bättre separerade efter innehåll istället för mitt tvångsmässiga ett-inlägg-per-dag-skrivande som blandade vardag med politix. Sensommarn/hösten 2008 bytte jag också till Nerd Life Deluxe och skaffade en bild på mig själv istället för hus jag ändå bara skulle flytta från (no fig.X vafan, det är ju samma som nu. go figure) samtidigt som den egna domänen tog över igen också eftersom en separat sida intill bloggen kändes så jävla onödig.

Det var något jag skulle komma till med det här. Jag trodde nämligen ALDRIG när jag satt där och härjade runt med första bogginläggets kodning att det var något jag skulle fortsätta med så länge. Mest för att jag inte skulle orka skriva, men också för att jag är en sån som gärna börjar pilla med små kodnings- och designprojekt på kul men sen tröttnar. Igår startade jag en ny grej och det ville sig så att jag tänkte på alla andra sidogrejer som knappt nån sett.

2007 hade jag behov att skriva nån form av dagbok för att jag inte pallade att offentligskriva helt om allt som hände, men samtidigt visste jag att fysisk dagbok aldrig funkat för mig. Varje gång var jag lika kryptisk även för mig själv, så jag kunde lika gärna skriva med en tänkt publik. Det blev Preskriberingstid: 2 minuter (figs.5-6) där jag skrev under namnet Green Lantern (fig.7). Den handlade till en början mest om att jag dejtade en tandhygienist (som eventuellt hade pojkvän redan) och hade en låsning i huvet från ett tidigare sexårigt förhållande samt en rejäl heartbreak på det. Inläggen var gnäll som kom av att jag inte visste en lök om dejting, men mot slutet blev det istället en massa om härvorna som kommer av att man ingen lök om dejting vet samtidigt som man ändå plötsligt börjar upptäcka att man får ligga om man gnäller mindre. Kryptiskt försökte jag få in att jag fick höra hur någon kallat mig player och hur förvirrande detta var och hur exet flabbade åt det och sen bara Can’t buy me loooove i mitt huvud. Avslutet för Preskriberingstid kom när jag blev tillsammans med Link och det kändes konstigt att gnälla mer.

Gnälltonen var mest det som skulle bort, jag fortsatte såklart hemligblogga mer allmänt relationsteoretiskt och lite ältande direkt i Osökbart (figs.8-9), där allt var bildtext för att inte kunna spindelhämtas av google (det är not safe att lita på rutan som kan klickas för att inte arkiveras). Jag kallade mig Ghost Writer. Det tyckte jag var fyndigt, särskilt som jag illustrerade det med Mad Skillz-omslaget från den tolvan. Fan vad mycket fyndigt jag skrivit i hemligbloggandet och jag lider av att inte använda det bättre.

Ältande alltså. Första inlägget var faktiskt en text liknande denna fantastiska av Cyborg-Christina. Där Preskriberingstid handlat om hur jag inte fattade hur man dejtar handlade Osökbart om att inte fatta hur man var ihop en gång till utan att falla in i mönster som man haft innan men ändå inte vet om man vill ha. Både vad gäller att köra ett superseriöst pojkvänsrace och att ha kvar sin vårdslöshet från tiden strax före. Mot slutet en ren otrohetsblogg, tyvärr. Den dog strax innan mitt rykte.

Det var nog därför jag tog ältandet till en ny nivå som Glisen i bloggen Earn it or take it (fig.10). Jag behövde den för att diskutera med mig själv. Med bara en enda annan läsare inbjuden fanns inte så många andra att ta saken med (marginellt färre än Osökbarts kanske tre läsare). Det var inget om samtiden, bara ett grävande. Blandat med vissa jävligt raka detaljer, men den blandningen antagligen varför det känns synd att lämna den åt sitt öde. I Earn it or take it började ärligt talat hela relationsskrivandet. Sexualpolitik har jag insett att jag skrivit om sen redan första gången jag publicerades i en Sourzebok 2001, men analyserandet som jag fortfarande jobbar på … det började här. Själva namnet Glisen kom från min ambivalens inför en svinidentitet jag samtidigt ville acceptera och bli av med.

Gemensamt för alla hemliga, för alla små offentliga sidogrejer, är ändå att det finns små uttrycksbehov som inte passar in någon annanstans men som inte upptäckts ordentligt förrän jag fått ett ryck att sitta och fila på nån ny bra titel eller design. Det kanske varit skapade behov på ett sätt, men det har ändå gett mer. På samma sätt som det har varit fantastiskt att upptäcka Facebook-status, Twitterkommunikationen och de speciella uttryckssätten där (sörjer ännu is:et på Face som tvingade fram en ny underlig grammatik). Utöver det har jag alltid saknat kryptoskrivandet som fanns när jag mest höll på med sånt. Alla hemligbloggar var bra utlopp för det, långt bättre än hur jag föreställde mig att dagbok skulle vara, allra mest det mest skönlitterära språket som Glisen. Viktigast av allt detta: Idéer som verkar för bra för att banga på, formuleringar som annars slösas bort – jag bara måste fullfölja.

Kvar finns allt ändå förstås, och växer sedan igår i och med blogg #9. Det är denna, Pillow, klickenbloggen, mobilbloggen, de tre hemligbloggarna, den andra hemliga snuskbildsbloggen och nu senast Veckans Eld på Thorburnsgatan. Och så en bunt myspacesidor och konstiga extramailadresser. Självklart är det inte alla som får samma uppmärksamhet. Klickenbloggen är lite seg för att de övriga två slamporna typ inte skriver och vi festar ihop lite mindre än förr (och supaskryt är inte alltid så spännande), alla hemligbloggar har avslutats och spärrats och mobilbloggen lever som vanligt men är alltid seg. Som mest har det väl varit 4-5 aktiva på en gång, så även nu.

Jag kan i alla fall garantera att Veckans Eld blir rolig, men också högst temporär. Det är lugnt.

– – –

Update: Relaterat nostalgibloggande här.