[Ur Läsbloggen]

En av böckerna som fick mig att fundera på det här med musik och böcker, vilket gav ett panelsamtal om saken till Popmani #1, var Kristoffer Cras debutroman Svenneskräp som lanseras med ett soundtrack. Nu har jag också läst boken och måste faktiskt säga att jag gillar den skarpt. Jag var lite skeptisk på grund av den udda marknadsföringen, men är förstås mycket nöjd med överraskningen.

Minns du när Jonas Hassen Khemiri pinsamt nog kallades ”en äkta röst från förorten” i och med Ett öga rött, trots att den mesta slangen var felaktig (med flit)? Om du tyckte det var jobbigt att läsa det språket kan jag i alla fall upplysa om att Svenneskräp är skriven på ännu jobbigare sätt – nämligen som en random SMS eller bloggtext av en 14-åring, full med kreativa stavningar och förkortningar. Man kommer förstås in i det ganska snabbt, och det fungerar faktiskt väldigt bra. Lämpligt är det också förstås, eftersom handlingen är förlagd till en dystopi i svensk pseudoframtid (dagens musik verkar tex aktuell så årtal är oklart, men saker har börjat gå åt helvete på det där Judge Dredd-sättet), och berättarrösten knappast är representant för de högre klasserna.

Man kan både läsa Svenneskräp som en varning för två-tredjedels-samhället och som klassisk ghettoromantik med lite wastelands-drag, men vad jag mest tyckte om var det gripande i berättarröstens ambivalens till sitt machotyngda underklassliv. Det känns relevant för vilket nutida samhälle som helst och då gör det inte så mycket att markörerna för samhällets pipsväng inte alltid är 100% trovärdiga (att man tex skulle döpa områden till ”Stadsdel 1, 2, 3″ efter klass på invånarna är inte helt rimligt ens i en dystopi).