[Ur Läsbloggen]

För en vecka sedan skulle jag borra upp ett par hyllor. Jag kan egentligen inte något om borr och skruv och material, men har haft uppe samma sorts hyllor på alla möjliga väggar under ungdomslivets ofrånkomliga runtflyttningar. I just mitt nuvarande hem har jag dock gått bet en gång, då väggen jag tänkt sätta upp dem på visade sig vara av det ihåliga slaget och jag inte haft vett att söka upp rätt skruvpluggar först. När också en metallregel eller något annat slags skit visade sig sitta rätt där mitt andra hål skulle in blev droppen och jag gav upp, tills förra veckan. Då löste jag det dock genom att byta vägg till en betong, som mest är fysiskt jobbig att borra i men ändå simpelt att fatta om man har en bra borr.

Hade jag haft Lilla Gummans gör-det-själv-guide, skriven av Johanna Ögren och Karin Adelsköld, innan min inledande fail så hade det kanske gått bättre. De tre individerna i mitt hushåll är nämligen alla av samma inkapabla sort: vi som gärna vill men aldrig riktigt haft skäl att lära oss – exakt den målgrupp som boken är nyttig för, låt vara att man kanske missar en och annan ömfotig man när man uttryckligen riktar sig till kvinnor. Kanske var det att recensionsexet damp ned samma vecka som gjorde att jag tog mig för att plocka upp borren igen efter nederlaget, även om jag löste det annorlunda.

Det som är så bra med Lilla Gummans guide är att den är skriven för en potentiell helidiot, men utan att vara tråkig eller för simpel. Nischade handböcker är alltid svintråkiga och svåra, och många dummiesguider är skrattretande att läsa om man har lite koll. Här är det inget sånt, bara rakt på sak och pedagogiskt. En sån stil jag önskar man kunde göra en komplett hushållsguide i någon gång, städ och disk och stryk och tvätt och datorer och hantverk i ett. Tills vidare är detta en utmärkt dellösning, och perfekt för oss avmaskuliniserade citymän som ändå kan tvätt och sånt redan, men aldrig sett en jordfräs. Rekommenderas!

Hur blev hyllorna? Jodå, helt okej faktiskt, efter noga mätande och vattenpassande. Den smartphone jag köpt samma vecka och använde som vattenpass åkte dock i golvet från två meters höjd eftersom jag fortfarande är ett dumhuvud. Den klarade sig trots detta från sprickor och fungerar än, inshallah.

[Ur Läsbloggen]

Jag har ca sommarlov från detta bloggande, men sommarlov = sommarläsning. Vad har jag läst och vad tyckte jag? Detta:

1. Räddaren i nöden, som jag började läsa sist, tog mig ett tag att läsa ut pga den var lika trist som jag inledningsvis tyckte. Det är väl en trendsättares förbannelse, att ett halvsekel av utveckling och efterapning saboterar en hel del. Holden Caulfields osympatiska person var dock tack och lov inte någon känsla bara hos mig utan medvetet, så jag behöver i alla fall inte vara irriterad, bara blasé. Rekommenderas som utbildande läsning, men annars kan man skita i den.

2. Tusen gånger starkare av Christina Herrström.

Såg denna som film nyligen och grinade som ett barn till slutet och vissa andra scener. En genialisk film som skildrar högstadiets maktrelationer perfekt, både generellt och mellan könen, trots grov tillspetsning, men den var inte lika tight som bok. Det blir faktiskt lite för övertydligt att förklara i detalj det som på film bara visas upp. Känslan kan ha med min ålder som läsare att göra, men berättaren är också lite för skarpsynt för att vara högstadieelev. Förmodligen medvetet grepp men det stör mig. Nu är ju Herrström själv manusförfattare även till filmen (och pretty much nestor för svensk ungdomsdramatik), och boken var fortfarande riktigt bra, så all credd till henne ändå. Om alla skolor får se eller läsa denna ska det nog bli bra till slut får du se.

3. Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten.

Vilken resa! Demirbag-Sten läser jag annars bara i debattsammanhang, då det är tvära kast mellan medhåll och antagonism för min del. Fosterland unnar jag mig bara att drabbas av. Oerhört välskrivet och engagerande utan att vara lättsamt, och en djupt seriös skildring av kvarlevande patriarkala bojor som ändå inte trillar ned i den gängse oresonliga tyrannbilden. Man fattar, kort sagt. Det är faktiskt väldigt stort.

Men framför allt är det en fråga om identitet och kluvenheten av att flyttas mellan länder och kulturer. Man känner själv hur man delas mellan två nationer precis som romanens Dilsa. Författarens program i Sommar i P1 var till stor del baserat på samma historia, så där kan den nyfikne börja. Det var dock lite småtrist att höra när jag precis läst ut romanen, då kändes det mest som extramaterial (bra musik dock!).

4. Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

I min favoritgenre ”ungdomsromaner om tonårstjejer med nojor och ångest” finns det hur mycket som helst att hämta. Jag önskar bara att en liknande våg dyker upp som skildrar män på detta sätt. Let’s face it, det finns en jävla dominans av mansskildringar men hur ärliga är dessa? Jag kan spontant bara komma på Ett öga rött, men ”ärlig” kanske inte beskriver den bäst. Uppriktigt oärlig dock, vilket på sina håll även beskriver Nora i Ursäkta att man vill bli lite älskad. Hon har helt enkelt en falsk uppfattning om vem hon är och vad hennes plats är, på grund av hennes enorma osäkerhet och mindervärdeskomplex inför bästisens påtagliga status. Allt handlar egentligen om bekräftelse, och det ät tyvärr inte bara för tonåringar att känna igen sig i.

Johanna Thydell är begåvad med ett absolut gehör för både tonårsspråk och dito tankar. Återigen ska en brasklapp in för att min egen ålder på 30 börjar skeva uppfattningen och jag kanske vet noll, men jag upplever alla små coolsträvande fjantuttryck som väldigt realistiska. Man generas, men bara för att det låter så slående sant.

Just nu håller jag på att läsa Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson, det twitterledes omtalade boken om dagens digitaliseringshets. En mycket märklig bok som bakat in essätext i ett romanformat. Jag vet inte om jag gillar eller ogillar den förrän jag läst ut den, men det är snart gjort. [Aaah just det ja. Jo, såhär: Grejen är att jag hade precis läst ut boken, tänkt en massa tankar och var på väg att skriva ett blogginlägg om hur mycket jag störde mig på boken, eftersom jag till skillnad från min fru verkligen inte gillade den. Så kom Utöya-massakern ungefär samtidgt, och att skriva nåt jävla inlägg om att en bok inte var nå bra kändes futtigt. Nu har jag glömt vad jag hade för argumentation så vi skiter i det för evigt. Reds. anm.]

[Ur Läsbloggen]

Eftersom jag så länge sovit på allt vad klassiker heter – bortsett från en period av att vara högstadiepretto som väl gick sådär – håller jag nu på att pliktläsa lite grejer som verkar bra att ha som referenskunskap. Även om man inte måste älska allt som betraktas som kulturkanon är det trevligt att fatta olika hänvisningar och skämt som kan dyka upp i det man vanligen läser. (Nerds wanna know precis allt.)

Just nu är det Räddaren i nöden av J.D. Salinger, som jag alltid tänkt att jag skulle gilla men det återstår att se. Hittills är det väldigt svårt att bortse ifrån mängden efterapningar som man redan läst och gäspat för. Det solkar liksom bilden. Ungefär som när jag såg Casablanca första gången och insåg att jag hört ca alla repliker citeras redan i olika sammanhang.

[Ur Läsbloggen]

Jag håller nu på att läsa Den Enögda Kaninen av Christoffer Carlsson, hans andra roman efter debuten Fallet Vincent Franke. Istället för Vincent Frankes undre värld utspelar sig denna roman i en liten halländsk håla, men noir-känslan är lika närvarande. Jag tänker också ganska mycket på Donna Tartts Den hemliga historien, och får samma obehagliga känsla inför det outtalade grupptrycket bland romanens huvudpersoner.

Får återkomma när jag är klar, men halvvägs in är den mycket lovande. [Ah fan den var skitbra. Läs den! Red anm.]

[Ur Läsbloggen]

Här vare grejer! Carina Kågströms nya seriebok, eller teckningssamling kanske man ska kalla det, eller one-linermaraton, eller … ja. Den är bra, i alla fall.

Nolltolerans (Kartago förlag) är en bok med teckningar som på olika sätt illustrerar koncept från samtiden, ofta satiriska men främst jävligt roliga. Kågström är inte bara en skicklig illustratör utan också fantastiskt bra på att komprimera ett fenomen till några få ord – så bra att vissa förklarande meningar till teckningarna kunde stå för sig själva och ändå vara lika roliga. På hennes hemsida kan man hitta exempel på dessa skillz. Min favorit av de gamla är nog: ”Det går inte att skvallra om folk hur som helst, det är ju alltid någon som känner dom på riktigt.”

Nu ska jag se efter om Carina Kågström har twitterkonto, för det skulle passa alldeles utmärkt.

[Ur Läsbloggen]

Jaha, och vad har du för ursäkt för att inte ha läst Daniela Wilks tecknade serieroman Bangla Town (Kartago) om du inte gjort det redan? Jag skäms själv över att ha låtit det gå en månad mellan släppet och att jag läste den. Nog för att jag uppskattar den lilla vågen av fantasyserier och liknande i tex Utopi, men självbiografi och realism kommer alltid vara min riktiga dark master när det gäller tecknade serier. Särskilt de som innehåller ensamhetsångest på konstig plats, fumliga dejtingsituationer och gärna en redigt störig partner till protagonisten som man kan jubla över att den dumpas eller lämnar.

Vi kan säga att Daniela Wilks har gjort en serie om att åka till England för att plugga, hamna i en kackerlackstät lägenhet i slummen och sakna en störig pojkvän. Det låter säkert jättetråkigt om man inte är nere med genren, men på hennes blogg Lucy Leotard kan man lyckligtvis ta del av flera smakprov för att fatta. Till exempel min favoritscen ur boken: minigolfen med gårdagens krogragg. En liten varning ska dock utfärdas för risken att fastna hela dagen om man väl går in på bloggen.

Många har jämfört Wilks serier med Mats Jonssons, vilket kan verka som om det gäller det enkla teckningsstilen men jag tror mer att det handlar om förmågan att berätta något som känns lite deppigt samtidigt som det är jävligt roligt.

[Ur Läsbloggen]

Jag är ju oerhört intresserad av manlighetsdelen av genusområdet, längtar efter bredare mansbild i kulturen osv. Föregående inlägg om Den onödige mannen avslöjade väl antagligen den saken om det inte redan var bekant. Borde jag inte välkomna den här romanen om kramande män som Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson skrivit ihop? Kanske. Men är det något som ger mig knoster är det stora utrop om ny manlighet, som om det ska handla om ett ideal utbytt mot ett annat. Att fronta med sin progressivitet som man, att gnälla över att kvinnor inte vill ha mjukisar (som att inte Bobban får ligga!). Eller, för den delen, att hela tiden behöva betona att man är stolt över att vara man:

1) Förstår ej vad man ska vara stolt över. Jag föddes såhär, jag har inte gjort något särskilt för min kuk.

2) Brasklappen att man är stolt för manligheten trots att man tex kramas är att gå med på att kramandet i sig är omanligt. Mycket kontraproduktivt.

Det finns något lite obehagligt mystifierande med detta sökande efter den rätta, nya eller ursprungliga manligheten. Precis lika fånigt mystiskt som vilka fördomar som helst om olika mensritualer bland 70-talsfeminister (tror ej det är så mycket sanning i detta).

Men jo, jag välkomnar nog boken ändå – hellre kramar än fight club dessutom, och hoppas att vidare press inte gör så stor affär av denna alldeles särskilda nya manlighet. Ska se om jag kan få tag på ett ex och återkomma. [Den sög. Red anm.]

[Ur Läsbloggen]

Nu har jag läst ut Den onödige mannen och kollar runt lite på recensioner. Nästan samtliga analyser stör mig, vissa som fan, och bara Gabriel Byström i GP verkar ha tolkat den precis som jag gör.

Den var alltså väldigt bra, och knappast värd att fjantas runt med under taglinen ”ett medelklassens försvarstal”, eller behandlas som kliché om misslyckade män. Det är snarare en ovanligt skarpsynt spegel för alla bittra män att se sig själva och sitt eget ansvar i, tvärtemot vad tex Ann Heberlein hävdar. Denna roman är medveten om att det inte är någon kvinnas fel. Men hellre än sån recension än vissa mäns glädjeyra. Ser jag en jämförelse till med Falling Down går jag fan Falling Down på nån.