[Ur Läsbloggen]

Jag är ju oerhört intresserad av manlighetsdelen av genusområdet, längtar efter bredare mansbild i kulturen osv. Föregående inlägg om Den onödige mannen avslöjade väl antagligen den saken om det inte redan var bekant. Borde jag inte välkomna den här romanen om kramande män som Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson skrivit ihop? Kanske. Men är det något som ger mig knoster är det stora utrop om ny manlighet, som om det ska handla om ett ideal utbytt mot ett annat. Att fronta med sin progressivitet som man, att gnälla över att kvinnor inte vill ha mjukisar (som att inte Bobban får ligga!). Eller, för den delen, att hela tiden behöva betona att man är stolt över att vara man:

1) Förstår ej vad man ska vara stolt över. Jag föddes såhär, jag har inte gjort något särskilt för min kuk.

2) Brasklappen att man är stolt för manligheten trots att man tex kramas är att gå med på att kramandet i sig är omanligt. Mycket kontraproduktivt.

Det finns något lite obehagligt mystifierande med detta sökande efter den rätta, nya eller ursprungliga manligheten. Precis lika fånigt mystiskt som vilka fördomar som helst om olika mensritualer bland 70-talsfeminister (tror ej det är så mycket sanning i detta).

Men jo, jag välkomnar nog boken ändå – hellre kramar än fight club dessutom, och hoppas att vidare press inte gör så stor affär av denna alldeles särskilda nya manlighet. Ska se om jag kan få tag på ett ex och återkomma. [Den sög. Red anm.]