Dumbo Dumbo

Jag skrev på Läsbloggen häromveckan om Dingo Dingo, romanen av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson som handlar om en grupp män som börjar kramas ihop. Det var innan jag läste den. Nu har jag dock gjort det, och kan förstås ge mig själv rätt om de flesta farhågor.

Romanen handlar om en grupp män som alla lite ofrivilligt hamnar i en företagsledares projekt att få män att börja krama varandra mer. Så småningom leder kramandet till att männen öppnar upp sig för varandra och sin omgivning, pressen tipsas och det blir en gigantisk kramarträff i en idrottsarena på slutet. Det är rimligt att Dingo Dingo jämförs med Fight Club eftersom det känns som om de faktiskt tänkt på den filmen*. Konceptet är samma: Män träffas i hemlighet för förlösande ritualer och grejen blir skitstor.

Män som utmanar en stel mansroll, det låter väl bra? Varför provoceras jag av det? Det gör jag förstås inte. Jag provoceras av att detta framställs som en utmaning av mansrollen, närmast en revolution, när det inte stämmer. Jag provoceras inte av denna roman för att den handlar om mjukisar, jag provoceras för att den handlar om, och skrivits av, självömkande posörer.

Jag provoceras av hur man alls kan göra det till någon form av mansrevolt att delta i skratterapi-liknande sektmöten, och därmed tvätta bort all analys från en seriös fråga. Precis som skratterapi kommer det säkert frälsa en del, men aldrig vara något att bygga förändring på. Frigörelse? I bästa fall ett förändrat fängelse. Att få känslor och kramar som en naturlig del av mäns liv genom detta mystifierande är dömt att misslyckas. Det är också lustigt hur författarna försöker driva lite med entreprenörskillar via den investeringsglade Hampus, samtidigt som bokens budskap är en sån erbarmlig coach-ism.

Jag provoceras av hur man skjuter från höften och åt alla håll i sin problembild. Eftersom de förflyttat frågan från samhällsdebatt till coaching-land är detta ändå logiskt, och följaktligen staplas på hög mäns fruktansvärda skuldbörda och, förstås, de antagonister som önskar pådyvla män mer av denna vara. Från feminister till kvinnor i allmänhet, och förstås till genuspedagogik (något man absolut inte förstått vad det är och ingen redaktör verkar bemöda sig med att faktagranska).

Motståndet som författarna föreställer sig kämpa emot som mansrörelse inkarneras mot slutet i den till en början välvilliga och uttalat feministiska journalisten Mia, när hon plötsligt börjar debattera emot rörelsen och de tre huvudpersonerna i en TV-sändning, med just den kritik som författarna nog förväntat sig få av denna roman. Den lyder ungefär “Mansklubbar har ju alltid funnits, varför är detta något nytt?”, och det är förstås en dum invändning när de faktiskt inte är ute efter jämställdhet mellan könen, utan vill jobba med sig själva. Det misslyckas dock – eftersom de i själva verket relaterar det mesta till kvinnors tänkta beteende och viljor.

Jag provoceras nämligen allra mest av skälet till att Mia plötsligt vänder kramarna ryggen: Efter att ha kommit Hampus nära och haft honom gråtandes i sitt knä känner hon vid ett tillfälle attraktion till honom och vill att han ska ligga med henne. Hon är naken och han har stånd men Hampus vill inte, utan lackar på henne för att det är typiskt kvinnor att inte kunna acceptera kravlös närhet. Efter detta blir Mia en stereotyp rabiatfeminist som inte fått kuk nog, och måste söka vendetta i en direktsändning.

Det är knappast en slump att de drar till med en sådan karaktär, det är en ständigt återkommande  antifeministisk schablon av kvinnor. Saknas pojkvän? Har du inte anmält av hämndbegär? Osv osv. Det här är samma sak i olika nivåer, kvinnan som har makten över män, oftast via sitt kön. Kan hon inte utöva den så vredgas hon, kan hon utöva den så är männen slavar. Detta citat från Aftonbladet säger egentligen allt om denna inställning och världsbilds närvaro i romanen:

“Bob Hansson har tidigare skrivit om att han gråtit inför flickvänner.

– Men att blotta svaghet är tabu. När man börjar gråta är det inget tjejer uppskattar precis, vad de än sagt innan.”

Förutom att jag kan tycka det är rätt självklart att ingen blir särskilt bekväm när ens partner gråter, noterar jag att de myter författarna ville bli av med plötsligt ges näring istället för att motverkas. “Kramar och känslor är bra! Men inga kvinnor gillar en mjukis egentligen, plus att de ljuger!”.

Det finns en grupp som provoceras av dessa kramar. Man tar en kik i nyss citerade artikels kommentarsfält och ser upprörda män förfasas över hur heteros förväntas vara helt gay. Man tar en kik i Dingo Dingo och ser att dessa män saknas helt. Allt är det privata fängelsets eller kvinnornas fel. Det förstnämnda behandlar de ändå hyfsat bra. Det andra låtsas de som om de aldrig sagt.

– – –

* Fight Club är förstås en roman av Chuck Palahniuk från början, men som allmän referens brukar filmen vara det man åsyftar – jmfr tex A clockwork orange som har lite samma grej över sig.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Dumbo Dumbo

  1. josse says:

    Mycket bra! Blev jävligt provocerad när jag såg en artikel om det där häromdan och nu fick jag det förklarat varför. Tack!

  2. Pingback: Mansbekännelser och testodravel? | Böcker och skit

Comments are closed.