[Ur Läsbloggen]

Nu har jag läst ut Den onödige mannen och kollar runt lite på recensioner. Nästan samtliga analyser stör mig, vissa som fan, och bara Gabriel Byström i GP verkar ha tolkat den precis som jag gör.

Den var alltså väldigt bra, och knappast värd att fjantas runt med under taglinen ”ett medelklassens försvarstal”, eller behandlas som kliché om misslyckade män. Det är snarare en ovanligt skarpsynt spegel för alla bittra män att se sig själva och sitt eget ansvar i, tvärtemot vad tex Ann Heberlein hävdar. Denna roman är medveten om att det inte är någon kvinnas fel. Men hellre än sån recension än vissa mäns glädjeyra. Ser jag en jämförelse till med Falling Down går jag fan Falling Down på nån.