Förlorade själar inleds under en propagandauppvisning som sätts upp vid ett amerikanskt besök i Hargeisa i nordvästra Somalia* 1987, där tre kvinnors vägar korsas då den tioåriga flickan Deqo från flyktinglägret Saba’ad tar några danssteg fel i uppvisningen. När funktionärerna dragit henne åt sidan och börjar slå henne stegar den äldre kvinnan Kawsar fram för att vädja dem att sluta, men hon grips istället, och medan Deqo försvinner i tumultet förs Kawsar till fängelset där romanens tredje protagonist, Filsan, en ung soldatkvinna i somaliska armén, misshandlar henne hastigt men olyckligt så att hon bryter höften.

Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohamed skildrar här några månader i den dåvarande kommunistiska diktaturen i Somalia, och upptakten till det somaliska inbördeskriget, med ett oerhört intimt och nära perspektiv genom dessa tre kvinnor – så nära som går att komma i tredje person. Dessutom gör hon det med en riktigt snygg komposition, där inledning och avslutning varvar deras perspektiv, och korsar deras vägar, medan huvuddelen av romanen är tre avsnitt som följer en protagonist i taget med en repeterad kronologi. De möts, hålls sedan åtskilda medan det puttrar, och slås samman igen i det kaos som uppstår.

I Kawsars avsnitt framträder det eskalerande våldet utanför hennes bungalow tydligt, trots att vi bara kan följa det genom någon som sängbunden bara har att använda sin hörsel, eller rapporter från tjänsteflickan. Inte för att Kawsar frågar så mycket innan det verkligen bryter ut, hon har i princip redan gett upp om världen sedan länge, efter en lång rad missfall följt av både makens och den enda överlevande dotterns död.

Nurto höjer försiktigt huvudet till ena hörnet av fönstret. ”De har släpat ut henne på gatan.”
Kawsar iakttar henne medan minuterna släpar sig fram: Nurto är som förstenad, fullkomligt orörlig bortsett från de tunna hårstråna på huvudet som rör dig i luftdraget.
En salva automateld smattrar till och nurto vänder sig och kryper ihop på golvet med knäna pressade mot bröstet och huvudet i knäna.

Deqo å sin sida tycks betrakta kaos som ett normaltillstånd. Hon har aldrig haft någon eller någonting och varje dag handlar bara om att överleva, och när hon efter en tid på gatan hamnat i tillfällig säkerhet hos fyra prostituerade kvinnor (varav två har de riktigt bisarra smeknamnen ”Karl Marx” respektive ”Stalin”) skymtar bara små tecken förbi på att något (mer än vanligt) inte står rätt till utanför. Från Filsans perspektiv är det tydligt för läsaren hur allt rämnar, men hon själv dröjer i förnekelsen. Hon har så länge varit upptagen med försöken att visa sig duglig inför sin far, och som kvinnlig soldat, att krigets allvar kommer som en chock. Hon förstår knappt vad som händer mellan avrättningar och bombattacker, ens när hon själv håller i vapnet, förrän den stund då hon skottskadad på ett underbemannat sjukhus konfronteras med sin regims verkliga syn på jämlikhetsidealet de poserat med bakom ordet kamrat.

Språket dyker ibland ned i täta metaforer men är oftare rakt och lättflytande. Nadifa Mohamed väver med lätt hand in de tre protagonisternas bakgrund i det pågående skeendet, via deras egna associationsbanor och vissa rena tillbakablickar. Så görs också en hel kulturell kontext och den historiska bakgrunden synlig på ett liknande sätt som det begynnande kriget, genom personliga perspektiv och enskilda människors vardagliga blick. Små brottstycken som väl måste ses som den enda rimliga skildringen när krigets vansinne är för stort för att ta in i sin helhet.

– – –

* Det bör tilläggas att Hargeisa idag fungerar som huvudstad i den självutropade staten Somaliland, som består av nordvästra delen av det som heter Somalia på våra kartor. I princip ingen annan stat har erkänt Somaliland, men regionen är oavsett detta självständig i praktiken. Det bör vara just de rebeller som armén försöker slå ned i krigsutbrottet som Förlorade själar skildrar som 1991 utropar Somailand.