Det är jullov och elvaårige Mika tillbringar de flesta dagar ensam sedan hans föräldrar skilt sig och hans mamma jobbar mycket. Också hans gamla vänner börjar glida ifrån honom. En morgon ser han från sitt fönster en mystisk flicka, äldre än honom men inte vuxen, klättra upp i tornet på lekplatsen och gömma något i taket. Han kan inte låta bli att gå ut och undersöka det, och hittar ett brev där det står något på vers om två torn och en flod, undertecknat signaturen A. Han blir väldigt nyfiken, men fotograferar det med mobilen istället för att ta det med sig, eftersom han inte är den som stjäl andras brev. Dessvärre har han ändå förstört allt för den mystiska flickan, som han råkar på igen ett par gånger och sedan börjar prata med när hon står och dunkar huvudet i skolans glasdörrar. Hon heter Agnes, hon bär märkliga silverskor, och hon kan inte åka hem.
Mika får ingen riktig förklaring av Agnes om var hon kommer ifrån eller hur man tar sig dit, men han vill ändå försöka hjälpa till. De ledtrådar som bjuds, utan riktigt sammanhang, är det ska finnas ett annat torn, och att Mika behöver hitta någon som kallas transportör. När det närmar sig julafton har han fortfarande inte fått klarhet i särskilt mycket alls, men värre är att Agnes också börjat bete sig konstigt. Hon är som förbytt. Hon har inte längre sina silverskor, hennes blick är annorlunda, och hon är plötsligt ihop med Axel, som är kompis med Mikas pappa, och hon vill först inte alls kännas vid vare sig sitt namn eller pratet om att resa hem. Axel, däremot, tycks känna till allt om Mikas inblandning, och han är väldigt noga med att Mika ska lämna dem ifred. Så noga att han ringer hem till Mika och hotar honom. När julafton kommer börjar tiden rinna ut, men Mika har till slut hittat några andra i grannskapet som verkar veta vad som försigår och hur de kan hjälpa till. Frågan är om Axel kommer att stoppa dem, för som av en händelse ska han och Agnes också vara med hemma hos Mikas pappa och fira jul.
Svenska barnböcker saknar inte direkt tradition av förflyttningar mellan vår värld och en magisk plats bortom. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och än mer Mio min Mio är klassiska exempel. Men jag jag tänker i det här fallet också på Fredrik Backmans andra roman Mormor hälsar och säger förlåt (som var betydligt bättre än hans succédebut En man som heter Ove, särskilt om man tänker den som en barnbok). Där var fantasilandskapet som mormodern skapat åt Elsa explicit skildrad som en strategi för flickans ångesthantering. Inom Kassius Eggers fiktion är den mystiska Agnes istället en faktisk övernaturlig varelse från himlen, eller vad det nu är, men för den vuxne läsaren är det svårt att inte se det som en metafor. Det är Mika som omvandlar sin väns kamp mot normaliseringsprocessen till en saga om magi och en värld bortom vår.
Det är tyvärr en lite trög start på boken, innan man greppar vidden av mysteriet, och de korta inledningssekvenserna i varje kapitel, från en punkt längre fram i dramatiken, förvirrar då mer än de skapar stämning. Förhoppningsvis hindrar det ingen att fortsätta läsa, för utdelningen är stor och kompositionen överlag är riktigt snygg. Agnes berättar i början av vänskapen med Mika om hur hon anlänt på sommaren, att hon sett hur livet på jorden verkat så vackert, att hon därför velat stanna kvar. Men samtidigt som det börjat bli kallt hade hon sett genom ett fönster hur en man misshandlade sin fru, och efter det kunde hon se överallt hur det fanns oro i människors blickar. Samma familj som nyss upplevt en misshandel kunde gå ut tillsammans som om ingenting var fel. Det där finns ju överallt, menar Mika, men nej, inte där Agnes kommer ifrån, säger hon. Den unga läsare i som tar sig an Flickan med silverskorna kan nog få god eskapism i att föreställa sig den platsen, men framför allt hoppas jag att Mikas växande mod är en hjälp att våga ifrågasätta saker omkring en som inte står rätt till, och att hantera när det även i ens närhet finns förövare.
