Att Johanna Nord började samla på reseskildringar om kannibaler var lite slumpartat. En naturdokumentär på TV berättade om lövsalsfågeln, en märklig fågelart vars hanar bygger en liten inramad scen av kvistar och småkrafs för att uppföra spel för honorna, och Johanna hörde nämnas en bok vid namn Min far är kannibal som skulle innehålla mer information om fågeln. Hon antecknade titeln och författaren Sten Bergman.
Ett par år senare hittade hon boken. Någon information om lövsalsfågeln hittade hon inte, men Sten Bergmans reseskildring från 50-talets Holländska Nya Guinea och hans förhållningssätt till djur och människor fascinerade henne. Han skrev underhållande, men samtidigt var hans forskningsmetoder främmande för en modern människa som helst inte kallar människor för vildar i flock eller sågar ned träd med utrotningshotade fågelarter i.
– Sten Bergman var ju jättekänd. Han gjorde radioprogram också. Egentligen var han zoolog men gjorde många upptäcksresor där människor är med. Den här kannibalmyten var en stor grej på 50-talet, så de flesta böcker jag har är från den tiden. Reseskildringar från 50-talet är ju det som jag mest av allt samlar på. Och så allt av Sten Bergman.
Bergman är en bra start om man vill hitta något själv?
– Ja, han är ju kungen. Men inget i min samling går att köpa nytt, man måste leta på antikvariat.
Men du har inte börjat kolla på kannibalfilm?
-Vad är det?
Alltså skräckfilmer om kannibaler.
– Jaha. Nej, jag är totalt ointresserad av fiktion.
Själva ätandet av människor är inte i fokus för Johannas samlande. Alive-situationer eller tyska peniskannibaler går bort, det intressanta är de självutnämnt civiliserade som dömde ut andra människor som vildar och reste runt i jakt på suspekta folkslag. Redan innan lövsalsfågeln ledde henne till just kannibalerna fanns också ett intresse för kolonialism och gamla rasbiologiska föreställningar. Kannibalen var lite som den ultimata vilden för pseudovetenskapens skvallerpress.
– Ja, det är ju sensationslystet. Jag letar väl efter någon slags tidsanda, en kolonialistisk syn på världen.
Trots vittesmål från böckerna i Johannas samling, om uppätanden av fiender och människoskallar som huvudkudde, menar alla moderna forskare att kannibaler på det sättet som khakiklädda upptäcksresanden skildrat dem aldrig belagts med mer än hörsägen. Det akut oergonomiska i att sova på ett gammalt kranium övertygar en lätt om att Bergman och andra kryddade berättelserna en del.
Johanna samlar inte så inbitet att hon vill kalla sig nörd men hon har börjat inse att hon fått riktiga samlartendenser och faktiskt tycker det är lika viktigt att äga böckerna som att få läsa dem. Trots att hon hade två senare exemplar var hon tvungen att lägga en ordentlig slant på en förstautgåva.
– Det var lite överraskande att jag brydde mig om förstautgåvor. Jag köper förstås exemplar hur trasiga de än är, så skicket är inte viktigt. Men jag förstår ju samlare nu.
För du lista på titlar du är ute efter då?
– Nej inga speciella, men jag letar ju på antikvariat och loppisar.
Du går in och frågar ”var har ni reseskildringarna från femtiotalet som dömer folk?”
– Nej, hittar jag något så köper jag det. Är de välsorterade går jag till geografiavdelningen och kollar vad de har. Jag har ju ganska bra öga för Sten Bergman-böcker.
– – –
Att Johanna och jag är kompisar är förstås helt irrelevant för texten, lol.
