”En roman om patriarkatets makt”, benämns Johanna Holmströms Asfaltsänglar som i baksidestexten, och visst, nog sku patriarkatet känna igen sig alltid. Det må vara islamkonvertiten Sarahs två döttrar Samira och Leila som har huvudrollerna, och just detta patriarkala uttryck som står i fokus när de resonerar, men de är inte ensamt utsatta och inte är det en enskild religion som sätter gränserna. Sarah har tvärtom lockats till strikta klädkoder som en sorts motståndshandling mot det helfinska patriarkatet, och hennes strävan att bli god muslim har ingenting med män att göra. Istället är det hon som beklagar sig över den (tillfälligt?) separerade maken Farid som har en betydligt slappare inställning till religionen.

Äldsta systern Samira ligger nu i koma, efter okänt våld hittad utanför sin lägenhet, och lillasyster Leila försöker både återupptäcka vem systern blivit, och ta reda på vad som hänt henne. Sökandet berättas i första person som Leila, medan inflätade återblickar utifrån följer Samiras uppbrott från familjen till det isolerade liv där friheten ändå inte vill infinna sig.

Det handlar inte om ”kulturkrockar”, utan om likheter och överlappningar. Samma finska patriarkat som får Sarah att ta till slöjan kuvar de båda systrarna mer än en frånvarande far. För att inte tala om hur Leilas klasskamrat Linda utsätts. Kvinnans ärbarhet återkommer som patriarkatets hörnpelare i alla inkarnationer, men i högstadieskolan som Leila går i råder som vanligt de mest absurda dubbla budskap därom. Varje gift kvinna är en hora, hävdar Samira sarkastiskt, men snarare är alla och ingen det. Ordet helt meningslöst men ändå med sån makt.

I valet av en konvertit som flickornas mor får Johanna Holmström dels narrativa tillgångar, då hon kan låta Sarah explicit jämföra situationen i olika roller, dels ett visst alibi mot vithetsnormen. Positionen som vit finlandssvensk författare blir något mindre problematisk för Holmström än om hon gjort anspråk på att berätta om livet i ”invandrarfamiljen”. Knappast en neutral position ändå, men ambitionen är uppenbart en jämlik problematisering, ett öppensinnat grävjobb i alla sociala strukturer.

Den genomtänkta kompositionen blir dock övertydlig ibland, en del scener passar helt enkelt för väl i pusslet, och Romeo och Julia-spåret med rasisten som byter sida av kärlek för tyvärr tankarna till 90-talsfilmen 30:e november. Men i sådana filmers slappa fiktion saknades naturligtvis den fantastiska variation av frustrerade uppror som Asfaltsänglar består av. Från konvertitens fuck off till skönhetsnormerna, till Samiras geniala oskuldssabotage, till Lindas utagerande Britney-parallell och Leilas solidaritet med densamma. Överhuvudtaget Leilas trovärdiga aparta varande. De är alla uppror som – och det är romanens stora styrka – sällan riktar sig mot någon som aktivt förtrycker dem, utan mot själva den plats som män besitter. Revolter mot anpassningen inför en tänkt manlighet, den som gör ordningen självgående utan att pojkar och män behöver lyfta ett finger, eller märka något alls.