Det finns förstås få skäl annat än teh lulz till att någon idag plockar upp Jan Guillous science fiction-försök Gudarnas berg från 1990. Det gällde även mig. Den stora sämstchocken uteblev dock, trots att det inte är någon höjdare heller.

Guillou har valt ett rimligt scenario såväl som berättarperspektiv för en författare som inte pallar gå ned sig helt i genren: den vagt formulerade dystopin, berättad genom ett okunnigt barn. Jag får inledningsvis samma känsla som av modernare svenska dystopier som Kalle Dixelius Tofs bok eller Kristoffer Cras Svenneskräp när den elvaåriga flickan Steva berättar om kunskapsrestriktionerna i det totalitära men fredliga framtidssamhället. Dystopin i Guillous tappning är varken total ödeläggelse som i Tofs bok, eller det riktigt jävliga klassamhället som i Svenneskräp, men Stevas far och en lärare har anat stundande världskrig och valt att fly med några barn till en annan galax via ljusår av dvala.

Väl på en statistiskt lämplig planet väcks Steva, ensam, eftersom något uppenbarligen gått fel. Hon finner spår av sin bror Jesper som hunnit leva ensam på planeten i en hel livstid, drygt hundra år tidigare, och som även döpt planeten till Steva efter sin syster. En skeppsdator får driva handlingen framåt och dilemmat som snabbt introduceras är hur det okunniga men i praktiken överlägsna människobarnet ska hantera planetens ekosystem, vilket är på väg att rubbas och gå under på samma vis som jordens. Med två olika raser som båda är intelligenta, men primitiva, har den ena (stevaner) blivit föda åt den enda av dem som är våldsam (moger) och hela näringskedjan sätts ur spel så alla arter riskerar att dö. I broderns fotspår försöker Steva axla rollen som gud och styra upp både moral och ekosystem, assisterad av skeppets två datorer, och det går väl sådär. Tyvärr gäller det också Guillous framställning, som snabbt förlorar sig i tvetydiga budskap och väldigt tråkiga redogörelser för primitiva jämförelser.

Mogernas rovdrift på håglösa stevaner är förstås plankat från förhållandet mellan morlocker och eloaner i H.G. Wells Tidsmaskinen, men Guillou låter den brutala sidan resonera liknande människan inför djur, med tal om intellektuell överlägnsenhet. Konflikten är en tydlig problematisering av vår egen hänsynslöshet mot miljön, både via mogernas inställning till ”den lägre rasen” och via Stevas egen eskalerande terror mot både moger och stevaner för att återinföra broderns idéer om gudomligt förbud mot ”stevankost” (lol). Det är förvisso lustigt att uppleva hur machoförfattaren och jägaren Guillou brottas med etiska perspektiv på både skyddsjakt och våld i allmänhet, eller famla efter helhetsgrepp på miljöfrågor, men den avslutande delen pekar mest åt att det går åt helvete hur man än gör. Alla planeter fuckar upp sig själva med nån variant på härskande art, verkar det som. Förfallet hindras dock drastiskt på de allra sista sidorna, då skeppsdatorn får abdikera som manipulerande gud bakom gud, och den värdige gud i maskinen, Stevas far, vaknar ur dvalan. Han kommer med ett par lugna visdomsord och låter krigsdattan odla lite spannmål istället för att spränga moger. Och gud såg att det var gott.

Steva framstår därmed som något av en idiot, oavsett tidigare klipskhet i detaljerna. Men det är väl jordeskolans fel, som lät kunskapsrestriktionerna inte bara gälla våld och krig, utan också hoppade över de fyra sädeslagen. Den flumskolan måste vara Jan Björklunds värsta mardröm.

– – –

För den som sökte en mer hånfull läsning kan jag rekommendera detta.