Man häpnar ju över att en ung debutant presterar en sådan mångfacetterad berättelse som Silvia Avallone gjort med Stål. Nog för att två tonårsflickors situation står i fokus, men det är lika mycket en berättelse om klass. I bakgrunden finns både det livsfarliga arbetet i stålverket och alla övergivna platser det skapat, såväl som de suddigt närvarande turisterna som vi aldrig får veta vilka de är men finns där som i sin egen dimension på samma plats – och på ön Elba, som turister förstås bara reser till men här snarast verkar härstamma ifrån. Platsen för medelklassen. Silvia Avallone visar utrymmet som inte finns för arbetarklassen, än mindre för flickorna i densamma.

Syns gör man på rikas och på mäns villkor. En ny glansig bil, dyra kläder, smycken. Genom fönstret eller på scenen i en dans som får en att både ta kontrollen och att underkasta sig någon annans sexualitet. Anna och Francesca gör detta på liknande men ändå radikalt olika sätt. De strävar båda efter kontroll över sitt eget liv, har drömmar om att ta sig någon annanstans, men tolkningen av bandet de har till varandra och till omgivningen skiljer sig. Deras sexuella intentioner är i ofas men överlappande. En söker sig utåt avsiktligen, den andra som av nöd och tvång.

Såväl Anna som Francesca tillåts ha negativa och pubertalt kompromisslösa sidor, konflikten som uppstår dem emellan är både alldeles självklar och samtidigt oerhört futtig. Den tyranniske fadern som kontrollerar Francesca, och dessutom kallas Monstret, tillåts också vara mer än bara en klichéartad slusk, precis som den bipolära drömmarpappan till Anna skildras som genuint övertygad om att det är familjens bästa han bryr sig om när han jagar det snabba klippet. Oavsett hur länge han är borta utan att höra av sig. Inget är försonande, men allt är ärligt uppvisat och trovärdigt.

Avallone berättar genom både tonårsflickornas och deras familjemedlemmars perspektiv, såväl som från utomstående bifigurers. Växlingarna kan kännas onaturliga till en början, mitt i stycken och händelseförlopp, men efter ett tag känns det både smidigt och till slut direkt nödvändigt. Det finns så mycket tyngd i varje stycke att man måste ta en paus i läsningen så fort ett kapitel är slut. Ändå är det inte svårläst överhuvudtaget.

Men det absolut bästa med Stål är nog – ja, det gäller inte boken i sig förstås utan mer dess position – att det faktiskt kan skrivas en bok om främst två tonårsflickor utan att den ska mottas som en ungdomsbok. Se där ett annars ojämställt offentligt utrymme som är levande långt utanför exotiska italienska arbetarstäder som vi kan hålla på mentalt avstånd.