Jag har läst Katrine Kielos Det enda könet – Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och herregud vilken resa! Vi hoppar rätt in.

Varje samling antaganden om människan inom ekonomin kommer alltid i någon mån vara en förenkling. Måste vi verkligen veta vilka vi är för att förstå ekonomin? Kanske inte. Men vi kan definitivt inte förstå ekonomin genom att göra allt i vår makt för att springa ifrån just den frågan.

Visst är det kanske inte någon nyhet att det är manliga, eller låt säga patriarkala, dygder som skymtats i det ekonomiska system vi brukar kalla kapitalismen. Katrine Kielos gör det dock smärtsamt tydligt för oss exakt hur tätt sambandet är mellan genussystemet och vår tids ekonomi. Min inledande skepsis mot analysens tyngdpunkt på ekonomin som könad försvann raskt, förmodligen för att den också skärskådar själva föreställningen istället för att ställa män mot kvinnor i sig. Det är alltså inte någon Moder Jord vs. Den Onda Mannen-historia detta, det handlar lika mycket om ett ideal som inte heller män stämmer in på. Inga män.

Den ekonomiske mannen behöver aldrig, han vill bara ha.

Det enda könet är berättelsen om könet på ekonomin, förenklingen av detta kön, och om osynliggörandet av allt som inte går att förklara med den ekonomiske mannen. Om förnekandet av alla beroenden, av alla känslor. Våra preferenser är allt vi är på marknaden, vi ska låtsas att vi inte har band till varandra. Vi ska låtsas att vi hör ihop bara för att det är rationellt, inte för att vi alltid behövt varandra.

Man får gärna ifrågasätta exakt hur mycket vikt som kan läggas vid några sämre underbyggda svepanden, som det att marknadstänkandet styr alla delar av livet bara för att folk använder marknadsmetaforer inom tex dejting och att en bok som heter Freakonomics finns (allvarligt menad eller inte är det fortfarande mest en lol-bok och inte serious business). Man bör också för den delen debattera vidare om hur ett alternativ skulle se ut, för där görs inga vidare anspråk på lösningen. Men den grundläggande berättelsen är svår att fronta på. Såhär har vi faktiskt byggt ekonomin. Kielos visar att inte ens mannen är rationell, men att systemet ändå antar detta. Att kvinnors arbete är osynliggjort eller ses som tärande trots att det är själva förutsättningen för annat arbete. Hur ska detta gå ihop? Jag skrev något liknande i höstas, läs gärna det också.

Och så språket: Det ska fan vara Kielos språk att förmedla en ny världsbild som inte är ett självbedrägeri. Detta är sprängstoff. Måsteläsning. Inte en argumentation, utan en perspektivförändrare.

– – –

Relaterat tips är Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt, som också ställer upp högrelevant kritik mot ett rådande ideal. Dessa två ihop, de går in i varandra en hel del också, är egentligen all systemkritik man behöver just nu (vad gäller ekonomi).