Jag står på mitt timvikariat på äldreboendet och bäddar en säng. Tänker att vafan gör jag det här för, snart är det uppbäddat igen för någon middagslur. Det enda skälet att jag är där är för att hålla mig flytande. Mat och hyra ska in. Jag tänker att jag inte bidrar till något. Om jag förverkligar mig själv snart så slipper jag detta.
Två år och tre flyttar senare står jag i en lägenhet och inser att disken som jag just tagit hand om hemma, den kanske känns skönt att vara av med just nu, men det kommer bara ta en dag eller två innan det ser likadant ut. Varför så nöjd.
Men det måste göras.
Idag har alliansen avslöjats som smitare ifrån redan tomma anspråk om ökad jämställdhet, och det är så sorgligt att sambandet mellan denna ännu fortlevande kedja till spisen och kvinnors ekonomi ignoreras, trots minst 40 år av solid kunskap om vem som gör vad och för vilket betalt.
Dessa vardagliga rutiner. Jag står själv och tänker att det är ingenting, men det är allting. På fullt allvar kan människor nöja sig med att ett yrke har mer betalt än andra för att det tillhör en sektor där något produceras. Att de begränsade medlen vi har för livsuppehället för de gamla, eller omsorgen av barnen, naturligtvis inte kan höjas bara sådär. De tar ju från produktionen, produktionen som är värdeskapande.
Men det är tvärtom. Produktionen tar från underhållet. Markservicen som är absolut nödvändig för att produktion ska kunna ske. De till synes sisyfostunga diskbergen som återbildas och munnarna som måste mättas igen och skadan som behöver läggas om och vilan som krävs innan produktionen ska återupptas. De är inte hinder, de är förutsättningar. Produktionen är samtidigt den närande och den tärande – allt runtom ser bara till så att hjulen har någon mark att rulla på.
Det hårda och det mjuka står inte i motsats. Näringslivets och kulturens genier lever båda på att någon orkar med dem. Kringres du med din diktsamling eller coaching och hemma tar jag hand om barnet ditt. Jag är förmodligen kvinna men inte nödvändigtvis. Ändå är det alltid det patriarkala värdet som står som vinnare och det som smutsats med kvinnlig närvaro ska snart få backa.
Lika lön för lika arbete är inte nog när arbete aldrig ses lika.
Pingback: Produktionen, den närande och den tärande « Linna Johansson
Pingback: Det enda könet | Böcker och skit